Kategori: Livet

13 maj, Novas lilla födelsedag

En av fördelarna med att vara extemprematur kan vara att man har två födelsedagar, så är det i alla fall för Nova. Hon har sin rätta den 1 februari och en liten den 13 maj, det var då det var planerat att hon skulle föddas.

13 maj har dom senaste tre åren varit lite bitterljuv. Värst var nog första året 2017, året hon föddes. Då kändes allt så grymt, vi hade varit tre månader på sjukhus och såg inte slutet på den vistelsen. Det var också en stor sorg för allt som inte blev, att inte få vara höggravid, att inte få upp en bäbis på bröstet efter förlossningen, inte få ligga 48 timmar på BB och sen åka hem… Vi hann inte ens vara med på föräldragruppen för den startade när vi var i vecka 27, och då var Nova två veckor gammal och vi visste inte om hon skulle klara sig eller ej.

2018, Nova hade fyllt 1 år. Vi vabbade fortfarande med allvarligt sjukt barn intyg, det var det ingen som trodde. Syrgasen var vår vän både hemma och borta, eller vän mera ett nödvändigt ont. Efter nästa ett år med syrgas i hemmet var vi mer än vana med att hantera den. Nova är det dock inget fel på, hon växer och utvecklas som hon ska, och det är oftast en mycket glad ettåring som vill utforska världen.

2019 och jag har börjat jobba igen och Mattias är föräldraledig. Och den 13 maj, känns ytterligare lite lättare att hantera. Så här ett år senare kan jag inte komma ihåg vad vi gjorde eller hur jag kände. Men det var en skön känsla att det var som vanligt, inga extra kontroller, bara det vanliga.

Och så till i år, (jobba 9 timmar så tänker du inte så mycket). I år har Nova fått riktiga presenter, två tåg till sin BRIO tågbana och så en liten apa som ”pratar” och rör på huvudet, tror dom var hajpade för några år sen och nu var dom på rea. Kanske ska sägas att den fick följa med i sängen, dock avstängd mot löfte om att den ska sättas igång igen direkt när vi vaknar imorgon.

Jag håller på att flytta in…

Jag har länge haft en hemsida och blogg på samma adress HannaKristine.se. Och nu kände jag att det var dags att dela på dem.

HannaLeker.se hittar du min blogg där jag kommer att blogga om allt möjligt, inte bara vävning, om stort och smått, hantverk, tankar om livet… Här kommer det vara en blandning mellan privata Hanna och företaget HannaKristine.

HannaKristine.se hittar du sånt jag har vävt och hur du kommer i kontakt med mig om du vill ha något uppvävt eller boka mig för en föreläsning eller kurs… I framtiden vem vet, men det är där som min företag kommer att bo.

Just nu så kommer jag både att publicera ny inlägg och flytta över gamla till HannaLeker. När det är klart kommer jag att göra om HannaKristine, så det kan verka lite rörigt nu ett tag. Men jag hoppas du hänger med på resan.

2020 är här

Tänk att 10-talet är över och vi nu är 20-talet här, hur gick det till? Det känns som att det har gått så fort. Och det har hänt så mycket, det största som hänt är Nova, som alldeles snart fyller 3 år. Det har också varit roliga och givande beställningar och utställningar.

Jag laddar i det solljus som visar sig under januari.

Så här efter nyår ser jag många bingoplattor och listor på sånt man planerar att göra under året. Det har jag inte gjort, mitt stora mål för 2020 är att hitta flow, mycket av det försvann under neoresan med Nova under våren 2017 och jag vill hitta tillbaka till det.

Just nu skriver och skissar jag alla idéer jag har så får vi se vad som blir verklighet. Jag har några beställningar jag vet om, några som jag hoppas är på G och så vill jag väva några saker för jag tror att dom kommer bli så bra.

Min favoritskyttel len som silke.

Just nu i vävstolen har jag målarduk till Anders, om allt går som det ska kommer målningarna att visas i Stockholm i vår, men mer om det när det närmar sig.

Det är fösta gången som jag väver så brett, 146 cm, i hellinne. Det kräver mera styrka och än har jag inte hittat samma rytm som när jag väver smalt, men det kommer som med allt annat man tränar på.

(När vi var ute och såg pärlemormolnen på första bilden så sken månen ganska starkt och Novas stora fundering var, ”Var är solen?”. Hon och momma hade precis pratat mycket om solen och månen så det var det som var hennes fokus.)

Omtag – Nytag

När hemsidan blev hackad under vår sjukhusvistelse 2017 raderades också allt jag skrivit, bilderna har jag kvar men inte texterna. Där och då tänkte jag inte så mycket på det, men nu saknar jag faktiskt alla inlägg som försvann.

Det har på många sätt gjort det svårt att börja om, och vad ska jag skriva om. Allt möjligt eller bara vävning? Hur stort kan intresset för mitt liv vara egentligen?

Det är många frågor som snurrar och har snurrat i mitt huvud. Jag har inte alla svaren nu, men jag har börjat blogga, och planerar att det ska bli lite mera regelbundet nu under hösten, och jag kommer att skriva om det som känns kul så får vi se var det slutar.

Det här är jag!

Du kanske funderar på vem jag är, hur kom det sig att jag började väva eller kanske något helt annat. Jag hoppas att jag svarar på några frågor, om jag inte svara på det du funderar på skriv din fråga i en kommentar.

Lite kort om mig, jag är 37 år bor i Östersund, där jag också är uppväxt. Jag är sedan 2013 gift med Mattias, och vår familj fulländades med Nova som kom i februari 2017. 

Foto: Emma Bergstrand

Jag kommer från en slöjdande familj, så det var naturligt att skapa i min familj. När jag var 14 år bestämde jag mig för att bli vävare, jag och min mamma, som också gått en vävutbildning och vävt mycket satte upp det som skulle bli min första väv, en fälltäckesväv i bunden rosengång. 

Efter gymnasiet, jag gick Samhällsvetenskaplig linje, började jag på Bäckedals fhs, Trådens möjligheter, där gick jag ett år. Sedan blev det ett år på Sätergläntan, Väv år 2. Efter det kände jag mig redo att söka till Textilvetenskap med inriktning mot Handvävning, på Textilhögskolan, Högskolan i Borås, 2006 tog jag en kandidatexamen.

2007 startade jag mitt företag och sedan dess har jag vävt framförallt på beställning men sånt jag har sålt på kommission. 

I vävstolen sker magi. För mig börjar det ofta på ett rutpapper med röda prickar, genom rutnätet döljer sig trådarna. Att sedan gräva bland trådarna, vilka egenskaper ska det färdiga tyget ha? Som att vara ett barn i en godisbutik. Sedan att få se det växa fram i vävstolen det är underbart. Vävstolen ger mig ett redskap som möjliggör mina idéer.

Foto: Emma Bergstrand


Vävning har alltid fascinerat mig, alla möjligheter. Du kan väva utan nästan några redskap alls lika väl som med en vävstol som tar upp ett helt rum. Möjligheterna är oändliga, det är bara din egen uppfinningsrikedom som sätter gränserna. Det finna alltid något nytt att test, en ny bindning, nytt material, nya kombinationer.

Att våga testa i vävstolen är viktigt för mig att hitta sätt att utveckla min vävning. Att titta bakåt är på samma sätt ett sätt att titta framåt, det finns mycket att lära från äldre textilier, mycket som fallit i glömska. Att titta på gamla textilier är som en upptäcktsresa in i äldre vävares värld, en värld utan samma regler.

Finns det något vackrare än att se en väv växa fram i vävstolen, att se hur tygbommen växer. Att sedan får klippa ner och rulla ut timmar av jobb, det som började som trådrullar eller nystan har förädlats till något mycket mer.

Det är en häftig känsla att sätta saxen i ett tyg som man själv har designat och vävt. Det är lyx, även om man som vävare inte alltid inser det.

Jag är inte bara handvävare utan är också skapare av lyx. Lyx i form av vävar som jag har lagt ner själ och hjärta i skapandet av.

Lättaste sättet att få kontakt med mig är genom att skicka iväg ett mejl till: hanna@hannakristine.se

Årskrönika 2018

Då var 2018 över, ett helt år, 12 månader, 365 dagar, oj vad fort det har gått! Jag har varit hemma med Nova hela 2018, först vabbade jag och därefter föräldraledig. Oj vad det har hänt mycket med henne, januari förra året kröp hon inte och nu springer hon. Hennes personlighet som växer varje dag, min glada, envisa, nyfikna dotter.

Under tiden jag vabbade var jag mer eller mindre helt kreativt blockerad. Nova var också ganska vårdkrävande, särskilt under nätterna, så all energi gick till det. Jag försökte vara med i ”Sock Madness” sockstickartävlingen på ravelry, jag hann färdigt två par.

Sockarna ”Black Berry” omgång 1, av Sock madness 2018.

Hösten har gått åt till att hitta tillbaka, och helt tillbaka är jag inte men jag har gjort en start. Men några saker har blivit klara eller påbörjade.

Jag och Katarina, Varpverket, vid överlämningen av bårtäcket ”Kyanit” i Lugnviks kyrkan.

Den största är överlämningen av bårtäcket till Östersundsförsamling, det är det tredje och kommer att brukas i Lugnviks, Odensala och Gamla Kyrkan. Täcket är vävt i diamantkypert och bården i en åttaskaftad kypert jag har ritat själv.

En av målardukarna till Anders i vävstolen.

Jag har också vävt målarduk till Anders, bilderna jag har fått sett ser fantastiska ut. Som vanligt hoppas jag att jag får ser dom i verkliga livet, kanske blir det i vår då han ska vara med på Market Fair på Liljevalchs i Stockholm.

Sen har jag vävt några provvävar som jag hoppas kunna dela med mig under nästa år.

Privat har jag stickat lite, klappat en massa tyg som jag hoppas sy av någon dag. Jag var med i en BOM club så jag har sytt ganska mycket ”English Paper Pieces”, men det är mycket kvar innan det är klart.

Jag syr på en av stjärnorna i BOM cluben jag var med i.

Jag ser fram emot 2019, dom kommer säkert att hända många roliga saker, några vet jag om idag, andra har jag ingen aning om.

December Daily 2018, planering

I år är fjärde året som jag påbörjar ”December Daily”, första året blev det inte avslutat, men 2016 och 2017 är klara. ”December Daily” är ett fotoalbumprojekt som engagerar många världen över. För mig började det med att jag ”hittade” Ali Edwards och efter några månader så dök ”December Daily” upp och jag kände att det var något för mig. Dom två album som jag har avslutat är så värdefulla, 2016 var jag gravid och vi var på RUL och 2017 var Novas första jul. 

Två sidor från 2016, en sida med ”mitt” knäckrecept,
och så sillinläggning som jag gör varje år, sill är en favorit hos mig.

Jag säger inte att man måste köpa Alis produkter, men för mig har det varit vägen till att slutföra detta ganska stora projekt. Jag tror ändå att det som har bidragit mest är att använda ett album med ”page protectors”, plastfickor som är uppdelade för flera bilder eller journalkort. 

Fördelen med detta är att man kan påbörja albumet redan innan December startar, men man behöver inte låsa fast sig i något utan man kan ändra som man vill vart efter månaden flyter på.

Här har jag börjat, uppslaget är 10:e, jag har inte bestämt än vad jag ska lista.

Planen för 2018 är ganska lika den jag hade för 2017. Att varje kväll välja ut och redigera dagens bilder och flytta över dom i en dropbox mapp, redo för framkallning. Dagar jag dokumenterar för hand på ett journalkort ska jag göra det också på kvällen eller morgon efter. 

Min ”travelers notebook” redo för 1 december!

För att hålla reda på allt jag kommer jag att använda mig av en ”travelers notebook” där jag skriver vilka bilder som ska vara vart och om det är något annat som ska göras senare. 

Bilderna kommer jag att framkalla i januari och då sätta samman hela albumet.

En av världens prematurer

Den 17 november är det Världsprematurdagen, den firas varje år för att informera och lyfta fram det som har med prematurer att göra. Det är lätt att man fastnar vid hur små dom är när dom föds, men många prematurer har saker som följer dom resten av livet på grund av sin förtidiga födsel. Många är det som drabbas av hjärnblödningar första dagarna i livet. Problem med mage och tarm är också vanligt, för att inte tala om luftvägar och lungor. Men studier visar också att prematurer ofta är lyckligare än ”fullgångna”.

Nova en månad gammal på Neo-IVA Umeå. Hon har CPAP som hjälper henne att andas.

Min dotter Nova föddes vecka 25+3, hon vägde 636 gram och var 31 centimerter lång. Visst tänker jag ofta på vår ”ner-resa”, dom lite drygt fyra månader som vi var inlagda mellan jan – juni 2017. Men inget kunde förbereda mig för att komma hem.

Vi kom hem med syrgas och allt som följer med det. Förutom syrgastuber, koncentrator och saturationsmätare också mängder med förbrukningsmaterial. Dom första månaderna var det täta besök till vården. Sedan började det glesas ut och nu i höst är det ungefär ett i veckan. Det var tufft att komma hem och ibland är det tufft idag också. Men vi försöker att inte fastna i det tuffa utan i allt det positiva, som att vi har fått ok att börja med babysim! Något som jag planerade att jag ville göra när jag var gravid och nu äntligen får, och det bästa Nova tycker det är lika härligt som jag.

Idag är det svårt att veta om Nova kommer ha några problem på grund av sin förtidiga födelse. Hon är en glad 18 månaders (21 mån okorr.) som upptäcker världen för fulla muggar. Vi vill bara ge henne dom bästa möjligheterna i livet, som alla föräldrar vill.

Vill du läsa mer om prematurer kan jag rekommendera ”Prematurförbundets hemsida” och ”Lilla barnets fond”.  

Prioriteringsträning

Att få barn innebär många saker, man får träna på nya saker, en sak är prioriteringar. Det håller jag på med nu. Det finns så mycket jag skulle vilja göra, sy, väva… Men nu finns det inte tid för allt. Hantverkstiden är reducerad från att kunna sitta en hel helg till 1 timme per dag, om jag har tur. 

Så nu sitter jag och prioriterar vad ska jag lägga min tid på? Vävningen ligger högst på listan, men sen då? I somras köpte jag material till en stickadklänning till Nova, den skulle vara bra att ha i vinter och så fin. Så den ligger nära till hands att bli upplagt. Jag har också anmält mig till en ”Loppalong”, men hinner jag, hinner jag nu?

Jag med i förening ”Jamtlis gynnare” där man kan vara volontär på Jamtli Historieland och det skulle jag vilja och då behöver jag kläder för 1895. Skulle vara så roligt att kunna ställa upp. Ska sägas att det finns kläder att låna men det är kläder för lite varmare väder.

Sy kläder till Nova skulle jag också vilja göra. Som ni förstår jag hinner inte med allt, lika bra att sätta sig i vävstolen och fundera igenom allt, igen.

Dags att återta vävstolen

2 år har jag varit bort nu, inte riktigt men nästan, nu är läget ett annat. Sen 1 augusti är inte Nova allvarligt sjukt, varken i vår, sjukvårdens eller försäkringskassans ögon. Det innebär att jag har börjat ta ut föräldradagar, men inte alla dagar i veckan, Mattias är också föräldraledig. Det innebär att jag har börjat väva igen!

Mitt vävrum har under året fungerat som gästrum, men mest som förråd. Nu är det uppstädat, och en blomma har fått tagit plats i en bokhylla. Det är en blomma som jag har fått av min svärmor som stickling, och den har ”exploderat” under sommaren, underbart.

Det jag jobbar med just nu är montering av ett bårtäcke, komplettering av ett annat bårtäcke och målardukar. Låter inte det spännande?! Jag började med en ullväv för att få in känslan i händerna igen innan det är dags för linne. För det sitter i händerna, bara känslan när händerna tar i slagbommen eller vikten av skytteln i handen. 

Nova ”hjälper” mig att knyppla ”Sockerudd med spindel”.

Nova har blivit så stor att hon gärna vill hjälpa till. Gärna att packa upp påsar och lådor med garn. Korsspolar är väldigt roliga. Hoppas att jag kan föra över min glädje för skapande till henne, sen om hon väljer att väva, svarva, smida eller något helt annat det är helt upp till henne.