Det är skillnad på trampuppknytning och trampuppknytning!

Som ni säkert har läst så har jag min stora Ulla Cyrus Vävstol uppställd just nu, istället för min Öxabäcks lilla som jag har vävt med under många år. Många saker är likadana men några skiljer sig, den största skillnaden är i min mening trampuppknytningen.

Öxabäcks Lilla

Detta system är det samma som används på Glimåkra vävstolar. Man använder Texsolv snören och vinkelsprintar. I original så har man både korta och långa snören, man fäster snöret runt en kort eller lång latta, slutligen fäster man snöret med en vinkelsprint under trampan.

Jag har vänt på det hela. Snörena sitter fast i tramporna och dom har en och samma längd. När jag gör trampuppknytning fäster jag snörena genom att trä snörena genom hålen på lattorna och fäster med en vinkelsprint, det är mycket enklare än att hålla på under tramporna.

När man ska göra trampuppknytningen behöver man sitta framifrån och det bästa är att göra den innan man har gjort framknytning då man slipper bråka med bomsnörena.

Ulla Cyrus vävstol

Ulla Cyrus vävstolen använder också korta och långa snören, dessa är klippta i exakt rätt längd och avslutas med metallring i ena änden. Lattorna har ringar istället för hål och snörena fästs först i en ring på en latta och därefter träs metallringen på en ten på trampan.

En liten detalj är också att man kan sitta bak i vävstolen vilket underlättar mycket när man ska jobba.

Jag vet också om vävare som gör hela trampuppknytningen utanför vävstolen innan. Det göra man genom att sätta fast snörena i lattorna liggade på ett bord, och sedan sätter man fast lattorna och trä på ringarna på tenen. Det är lättast om vävstolen har fritt hängande lattor, men funkar bra med vanliga lattor också.

För- och nackdelar

Det finns för- och nackdelar med allt. Ulla Cyrus systemet är betydligt snabbare än ”Lillas”, vilket är tacksamt då i alla fall jag med min vävstol har möjlighet att väva med 16 skaft och trampor, det är 256 snören, men det finns också vävstolar med 20 skaft och trampor, det är 400 snören. 400 är många snören, det vet jag av erfarenhet, men tror att man ska bosätta sig där, och när man ska resa sig upp vill man bosätta sig för benen har oftast somnat vid det laget.

Så nackdelar med Ulla Cyrus systemet, det gäller att vara super noga med att alla lattorna hänger horisontellt för om dom inte gör det blir skälet inte bra eftersom det inte går att justera med snörena som redan har sin längd. Med ”Lillas” system ställer du in varje snöre individuellt och då har du möjlighet att justera om någon latta är lite sned, och du kan också experimentera med att medvetet ha lattorna lite lutande uppåt, detta för att göra det mer lättrampad. Men detta att man måste justera varje snöre är också en nackdel det gör att det går långsammare än Ulla Cyrus systemet.

Jag skulle välja Ulla Cyrus systemet varje dag i veckan om jag var tvungen att välja mellan dessa två.

Föllinge Slöjd – Föllinge

Jag tänkte göra en serie med ”smultronställen” i Jämtland. Och jag börjar med ett ställe som jag har besökt många gånger, från min barndom till idag.

Föllinge Slöjd som ligger i Föllinge, Backvägen 2, 0645-10110.

Föllinge Slöjd är en förening som förutom att driva en slöjdbutik också har vävstuga och medlemsträffar under året.

Butiksdelen man kommer in i med presentartiklar, slöjd…

Butiken som har öppet, måndag – onsdag – fredag 11 – 16 (aktuellt juli 2020), säljer förutom slöjd, presenter, föllingeprodukter, och massa garn! Du hittar också böcker om olika byar, släkter och annat lokalt till Föllingebygden.

Massa härliga garner, låter er inte luras det här är bara en del av det som finns.

Jag brukar handla garn och Föllingeprodukter när jag är här. Det garn som oftast får följa med hem är ”Indiecita” 100% Alpacka garn från Naturgarn. Sen brukar jag passa på att kolla i hyllan för Föllingeprodukter eftersom man kan hitta produkter där som bara finns där, och bara i ett begränsat antal.

Så har ni vägarna förbi kan jag varmt rekommendera ett besök på Föllinge Slöjd! Här hittar ni deras Facebooksida.

(Någon gång i framtiden ska jag skriva om den stora klädproduktion dom hade på 70-talet då bygdens kvinnor vävde och sydde klänningar, kjolar, skjortor…)

Olata sockar

Det här är tävlingsockor, runda fyra i Sockmadness. Som synes blev jag inte klar innan rundan eller för den delen tävlingen var över.

Äntligen färdiga sockar!

Mönstret heter ”lacy not lazy socks” och är gjort av imawale imawale. Jag döpte mina till ”Olata sockar”, det var väl vitsigt! (Särskilt som det har tagit mig så lång tid att sticka dom).

Jag har stickat sockgarn, en tråd vit och den andra är självrandande, med långa partier av varje färg. Dom färdiga sockarna matchar nästa färgmässigt men inte helt.

Det är ett roligt mönster. Mönstret är en kombination av lyfta maskor, spetsstickning och flätstickning. Man stickar vartannat varv i en ljus färg och så i en mörk färg. Kanske att det var lite för lite kontrast mellan mina garner för sulans mönster inte blev så tydligt som jag kunde ha önskat.

När det självrandande garnet blev ljusare syntes mönstret inte lika bra längre.

Eftersom jag har stickat på dom under så lång tid så här jag stickat både här och där. Som i en biltvätt, det enda som ställde till problem var att jag var tvungen att köra fram bilen för polering och torkning.

Jag har också stickat på bussen, på lunchen. Och på bästa stället, ute i solen, helt underbart.

Ena hälen stickade jag färdigt i en biltvätt.

Varpning i uterummet

Vi bor varken stort eller litet, men ibland får man använd rum på ett sätt som kanske inte var tänkt från första början. När jag varpar så sker det i ett av två rum, uterummet när det är varmt utomhus, eller i vardagsrummet all annan tid.

Nu är det säsong för varpning i uterummet. Och det är skönt att sitta där och varpa, det är ljust och luftigt, bra med svängrum.

Uppsättningen är den samma oberoende av vilket rum som jag är i. Jag har min varpa, en bordsvarpa, som jag har stående på golvet. Jag har en stol som jag sitter på, och har också en till stol stående cirka 1 meter bort. Mellan stolarna har jag en grövre variant av ”tex-solv snöre” som jag använder som garnförare. På golvet står en hållare för garnrullar.

Det är egentligen bara varpan som tar plats när det inte används, det är så jag vill har det. Jag gillar när man kan använda samma redskap vid flera moment, eller kunna använda helt ”vanliga” saker.

Vad varpade jag då? Det som blev en provväv till en kund, halva väven med oblekt varp och andra halva med mörkgrått. Att prova olika färger i varpen i en provväv är både tidseffektivt och spännande. Inslagets färg kommer se helt olika ut beroende av färgen på varpen. Prova nästa gång du ska väva en provväv.

Boktips: Väv en väv av Malin Selander

Malin Selander har skrivit många vävböcker, dom första kom ut på 50-talet. Hon kanske är mest känd för sin ”Swatches”, fyra böcker med tygprover, en röd, en gul, en blå och en grön, dessa kan kosta uppemot 1500,- styck på antikvariat.

Jag hoppas så att någon ska skriva en bok om Malin och hennes skapande, den skulle jag köpa på direkten.

Men nu till boken ”Väv en väv”.

”Väv en väv”, publicerades 1986 av LTs förlag, ISBN 91-36-02169-5

Den innehåller en stor mängd vävar, det är allt från inredningstyger så som dukar, draperier, mattor, plädar… till tyger till kläder, väskor och halsdukar.

Det jag gillar med Malins vävar är att det är hur hon jobbar med färger och olika material som skiljer sig mycket från andra vävböcker. Hon vill också locka till eget skapande och skriver själv att det är första gången som hon skriver ut fabrikant och färgnummer på garnerna.

”I tidigare böcker har jag med vilja uteslutit de uppgifterna eftersom jag har den åsikten att man inte skall kopiera ”ordagrant” utan ”hitta på själv”.

Vävnotorna är enkla att läsa och Malin har skrivit en inledning till varje vävnota, den innehåller lite olika saker för dom olika vävarna. Det kan vara hur hon har tänkt runt material, färg, bindning, tekniska vävaspekter och/eller enkla förändringar man kan göra med trampning. Det känns som att syftet med dessa inledningarna är att ge vävaren möjligheten att göra väven till sin egen. Att Malin är vävlärare märks, det är pedagogiskt och tydligt.

Det lite rolig detalj med min bok är att jag har den efter Kerstin Bagge som satt i styrelsen för ”Riksvävarna” samtidigt som mig, Kerstin bodde i Örebro. Och i boken finns ett positiv i ett kuvert med texten ”Malins favoritbild ur boken Väv en Väv 1986”. Jag undrar hur den hamnade där, vad som är historien bakom det, och vad ska jag göra med det, kanske ska det vara på Länsmuseet i Örebro där resten av Malins Samlingar finns. Ska skriva upp det på göra listan: Kolla om dom är intresserade av det, vem vet?!

(Bilden längst upp föreställer duken ”Linjespel” och det är min favoritväv ur boken).

Sol ute, sol på varpen

Känns som jag jobbar med ytterligheter, från en väv i hellinne på fullbredd till en provväv i bomull och ull. Den senare känns väldigt lätt arbetad i jämförelse.

Jag har längtat hela vintern efter att kunna jobba med öppet fönster så jag kan känna vinden som blåser. Idag var det äntligen dags. Och solen som skiner in på varpen, det gör att jag mår så mycket bättre, det är osm att vinterns tunga täcke lättar något.

Det jag ska väva är en beställning så ni får hålla till godo med lite bilder på varpen, men jag kan lova att det blir snyggt!

En gigantisk daldräll

Efter att ha haft en vävstol med en vävbredd på 100 cm så är det häftigt att kunna den nya vävstolen kunna väva 150 cm. Så min vana trogen så köra jag fullt ut. Så första väven i vävstolen blev en hellinne daldräll med en bredd av 146 cm.

Vävning pågår.

Vävarna, det är totalt 3 stycken, är till Anders Knutsson och han skapar helt underbara målningar på dom. Det är spännande att få väva en daldräll där målet är att ha långa flotteringar och inte försöka avbinda dom. Och det är för att dom ska bli tavlor och inte bordsdukar.

Ett litet latmanstrick!

När jag hade gjort framknytning upptäckte jag en tråd som var lite slappare än dom andra, lösningen blev att sätta en papperstuss under just den tråden. Det funkade jättebra!

Så hur är det att väva så brett? Det kräver mer av kroppen, mer kraft för att kunna skyttla och att slå. Det är en teknik med allt. Nästa väv är smalare ska faktiskt bli skönt att få lite omväxling.

Innan vävarna skickades till New York och Anders dansade Nova en liten dans på en.

Plan för min sommargarderob

I flera år har jag tänkt att sy till mig själv, jag har köpt mönster, inte så mycket tyg, men det har aldrig blivit något sytt. Det finns fler anledningar till det, men nu tänker jag strunta i alla undanflykter och bara köra!

Så nu har jag planerat för några plagg som jag hoppas jag kommer att trivas i under sommaren. Plaggen jag tänker sy är från boken ”Lotta Jansdotter Everyday Style” av Lotta Jansdotter. Det som är lite ”speciellt” är hur tygåtgången är skriven, den är först och främst baserad på en tygbredd på 110 cm och sen är det bara ett längd mått angivet så svårt att veta om det är största storleken eller mellan storleken som gäller.

Dom två saker gör att det är lite svårt att veta exakt hur mycket tyg som går åt med mina tyger som har en tygbredd på 150 cm. Så jag hoppas kunna få ut några extra plagg på dom tyger jag har köpt, vi får se när jag har börjat lagt ut mönster och klippt ut.

Tygerna har jag köpt på ”Stoff & stil” för det var så enkelt att sitta hemma och klicka hem tygerna så här i Coronatider. Annars gillar jag att handla i fysisk butik så jag kan känna på tygerna innan, och kanske till och med lägga ut mönstret för att se exakt hur mycket jag behöver. Och det är väldigt mycket lättare att välja tråd, knappar, dragkedja…

13 maj, Novas lilla födelsedag

En av fördelarna med att vara extemprematur kan vara att man har två födelsedagar, så är det i alla fall för Nova. Hon har sin rätta den 1 februari och en liten den 13 maj, det var då det var planerat att hon skulle föddas.

13 maj har dom senaste tre åren varit lite bitterljuv. Värst var nog första året 2017, året hon föddes. Då kändes allt så grymt, vi hade varit tre månader på sjukhus och såg inte slutet på den vistelsen. Det var också en stor sorg för allt som inte blev, att inte få vara höggravid, att inte få upp en bäbis på bröstet efter förlossningen, inte få ligga 48 timmar på BB och sen åka hem… Vi hann inte ens vara med på föräldragruppen för den startade när vi var i vecka 27, och då var Nova två veckor gammal och vi visste inte om hon skulle klara sig eller ej.

2018, Nova hade fyllt 1 år. Vi vabbade fortfarande med allvarligt sjukt barn intyg, det var det ingen som trodde. Syrgasen var vår vän både hemma och borta, eller vän mera ett nödvändigt ont. Efter nästa ett år med syrgas i hemmet var vi mer än vana med att hantera den. Nova är det dock inget fel på, hon växer och utvecklas som hon ska, och det är oftast en mycket glad ettåring som vill utforska världen.

2019 och jag har börjat jobba igen och Mattias är föräldraledig. Och den 13 maj, känns ytterligare lite lättare att hantera. Så här ett år senare kan jag inte komma ihåg vad vi gjorde eller hur jag kände. Men det var en skön känsla att det var som vanligt, inga extra kontroller, bara det vanliga.

Och så till i år, (jobba 9 timmar så tänker du inte så mycket). I år har Nova fått riktiga presenter, två tåg till sin BRIO tågbana och så en liten apa som ”pratar” och rör på huvudet, tror dom var hajpade för några år sen och nu var dom på rea. Kanske ska sägas att den fick följa med i sängen, dock avstängd mot löfte om att den ska sättas igång igen direkt när vi vaknar imorgon.

Sockmadness SM14

Jag har varit med ett antal gånger nu i tävlingen Sockmadness som hålls på Ravelry. I år var inget undantag.

Tävlingen går ut på att sticka sockar på tid. Och är upplagd i omgångar där det blir färre och färre kvar för varje omgång. I sista omgången är det bara en per låg kvar som tävlar om första platsen.

Tävlingen drog igång i mars med ett par kvalificerade sockar, alla som kan sticka ett par sockar efter kvalificeringsmönstret går vidare och bli placerade i ett lag. År var vi 25 lag, med omkring 40 deltagare i varje lag.

Mitt lag heter ”Raspberry Lemonade” och alla lagen är döpta efter mönster av Adrienne Fong, en tidigare administratör av gruppen som gick bort i september 2019.

Första paret i är var ”Wohin?” av Caoua Coffee. Jag stickade mina i ett spräckligt garn från Adlibris och mörkblått Fabel. Jag kallade mina sockar ”Hålkrus”, för jag tyckte dom ser ut som vävbindningen hålkrus. Det var nära att jag föll på mållinjen men med 7 timmar tillgodo fick jag iväg mejlet.

Nästa par var ”Diamond Duality” av Liz Harris. Jag stickade mitt par i ett egen färgat sockgarn och i svart fabel. Jag kallade mina sockar ”Diamanter kan brinna”.

Det var en riktig utmaning för mig att sticka dom, inte för att mönstret var svårt utan att jag inte litade på det jag egentligen vet. Och det är att jag stickar mönsterstickning lösare än slätstickning, alltså blev det mycket stickat. Skaftet stickade jag tre gånger och jag måste sticka om en socka en gång till. Den socka som blev bra och som passar min fot stickade jag dem enfägade partierna med stickor 2,5 mm och dom mönstrade med 2 mm.

I tredje rundan var det dags för ”Braidalot” av Dots Dabbles. Jag stickade mina i ett garn från Adlibris och rester av Fabel. Jag kallade mina sockar ”Rosa flätor”. Det som är lite kul med dom är att flera har sagt att dom är så fina, det känns kul att höra.

I runda fyra var det dags för ”Lacy not Lazy Madness Socks” av imawale imawale. Igen stickade jag mina i ett garn från Adlibris och ett vit sockgarn jag hade hemma. Jag kallade mina sockar ”Olata sockar”. Och det är här min tävling tar slut, sticktiden räcker inte till. Jag prioriterade att vara ute med Nova när jag är ledig och var schemalag 7 – 17 på jobbet så orken på kvällarna finns inte där. Men så var det, nästa år så kanske jag kommer förbi runda 4, det skulle vara skoj.

Jag har också två par till som inte är avslutade, det är vår lag socka ”Raspberry Lemonade” av Adrienne Fong. Och en av uppvärmingssockarna Liesl av Sharon Gerstman. Jag kommer att återkomma till dom i framtiden.