Kategori: Boktips

Boktips: Väv Skånska allmogevävnader av Gunvor Johansson

Det här är en av böckerna som av någon anledning alltid ligger högt upp i mina bokhögar eller står synligt i bokhyllan. Jag tittar gärna i den för inspiration. ”Väv skånska allmogevävnader – Drättar, agedynor & jynnen” av Gunvor Johansson, Stiftelsen skånsk hemslöjd, 2005, ISBN: 91-631-6881-2

Framsidan med en av dom textilier som inventerades och färglades.

Efter en kort inledning om hur Malmöhusläns hemslöjdsförening grundas, och hur föreningen under många år jobbade med att inventera och systematisk undersöka äldre textilier. Totalt inventerade man 17’326 textilier, dessa dokumenterades med en bild med garnprover, många av bilderna färglades också.

Därefter kommer ett kapitel om hur dom skånska konstvävnaderna har använts. Vilka material som har använts, hur garnerna är spunna, hur dom är färgade. Gunvor går också igenom märkningar, stoppning i dynorna, baksidor… allt du kan tänka dig. Hon skriver också om skötsel av äldre textilier. En del som jag gillar och är glad att hon tagit med är hur man dokumenterar vävnader och hon ger oss en arbetsordning att följa.

Sen börjar den praktiska delen. Den börjar med tips för vävuppsättningen utifrån att dom skånska konstvävnaderna alla vävs med linvarp och den behöver vara ”ordentligt spänd”.

Kapitlet om viggrölakan.

Boken innehåller beskrivningar av nio olika konstvävnadstekniker. Boken är upplagd så att teknikerna blir mer och mer avancerade.

Den första tekniken är Treskaft, eller tresolv som är en bunden rosengång som vävs med tre skaft. (Det vanliga i till exempel Jämtland är fyra skaft.) Den följs av Halvkrabba, Dukagång, Munkabälte, Krabbasnår, Opphämta, Rölakan, Viggrölakan och sist men inte minst Trensafloss.

Alla har tekniker har en historik, följt av en beskrivning av hur man väver. Därefter kommer det ett eller flera mönster som är från inventeringen som gjordes tidigt 1900-tal. Det är vävnota med varp, inslag och sked, och ett rutmönster som beroende av bindning är ett rent mönster eller har en solvning.

Till dom flesta tekniker får man fler kvalitéer att välja på, och det är en av dom stora behållningarna av boken. Det går att använda som en uppslagsbok för att hitta en bra kvalité till många olika konstvävnadstekniker.

Den sista delen är färgfoto på Skånska konstvävnadstekniker, och det är totalt 19 sidor med bilder.

Två av färgbilderna, dessa två är vävda i munkabälte.

När jag läste Väv på Sätergläntan hade jag turen att få gå en kurs för Gunvor Johansson då vi fick testa dom flesta teknikerna som finns med i boken. Sen dess har jag velat väva det igen, det är nog anledningen till att boken alltid ”råkar” ligga framme.

Boktips: Sweater Quest av Adrienne Martini

Den här boken hittade jag av en slump på Storytel när jag egentligen letade efter en annan bok men titeln gjorde att jag var ”tvungen” att läsa den. ”Sweater quest: My year of knitting dangerously” av Adrienne Martini, Atria Books, ISBN: 978-14-165-9764-3

Boken handlar om det året som Adrienne stickar koftan ”Mary Tudor” designad av Alice Starmore. Boken är utgiven 2010 och hade inte Adrienne skrivit boken då hade i alla fall början varit annorlunda. För när hon börjar sticka finns inte garnet som ska användas att få tag på, hon hittar ett annat garn som passar med då finns inte alla färgerna. Ja, bara att få tag på boken med mönstret är svårt.

Boken handlar delvis om hur stickningen av ”Mary Tudor” framskrider, men själva behållningen är läsa om dom resor hon gör och dom samtal hon har med olika kvinnor inom stickvärlden. Hon träffar bland annat Ann Shayne och Amy R. Singer som båda att skrivit böcker om stickning. I samtalen pratar Adrienne med sina stickkollegor om ämnen som copyright, design, gruppkänsla och samhörighet.

En fråga som hon tar upp flera gånger är om hon ”verkligen” stickar en Alice Starmore eller ej. Detta eftersom hon inte stickar i det garn som står angivet i mönstret och därmed inte i helt rätt färger. Svaren hon får är lika skiftande som stickarna som ger dom.

Idag är läget ett annat för 2013 kom det en ny utgåva av ”Tudor roses” och Alice Starmore har återigen börjat sälja garn som hon har tagit fram både kvalité och färger till, så idag är det enkelt att beställa ett materialkit till ”Mary Tudor”.

Spoiler: Något som riktigt irriterade mig var att koftan inte passade när den väl var klar. Hon skriver att hon mäter och kollar att det stämmer mot mönstret, men verkar aldrig reflektera över om måtten passar henne. Hon skriver också att det inte gör något att det är vägen till den färdiga koftan som var behållningen för henne, kul för henne, jag blir fortfarande irriterad.

Något som gör mig lite förbryllad är dock att när jag har forskat vidare på Internet så har jag hittat bilder där Adrienne har den på sig och där hon säger att enda gången hon använder den är när hon förläser om sitt år med stickning. Så jag vet inte då, jag hon krympt eller koftan växt.

Här hittar du en intervju en bloggare TanisKnits gjorde med Adrienne efter att hon läst boken kan du hitta HÄR.

Boktips: Möten av Kazuyo Nomura och Christina Rinaldo

Ibland kommer böcker som man känner en särskild dragning till, en sån är, ”Möten – Textilier från oasen Siwa med omnejd – Egyptens västra öken” av Kazuyo Nomure och Christina Rinaldo, egen utgivning, ISBN: 978-91-519-5402-8

Boken handlar om textilier från oasen Siwa och närliggande byar som ligger nära den libyska gränsen. Boken tar sitt avstamp i den samling textilier som Christina Rinaldo donerade till Världskulturmuseet 2018.

Boken börjar med ett förord och en inledning, en ”Början” och om Siwa som det varit och hur det är nu. Sen kommer två stora delar, en om textilierna i Siwa och en om dom från ”Beduiner i västra öknen”. Boken avslutas med kortare kapitel med annekdoker, och så ett slutord. Sist bilder på ”Christina Rinaldos textilier från Siwa och omnejd”.

Sjalar från Siwa

Kvinnorna i Siwa har två mycket dekorativa sjalar i sin garderob. En ”troket”, det är en broderad sjal som används första gången vid en kvinnas bröllop, sedan använder hon den vid bröllop och andra festligheter.

”Tarfottet” sys av ett tyg som vävs i väverier som ligger i Kerdassa som ligger utanför Giza nära pyramiderna. ”Tarfottet” består av två våder som sys ihop på mitten och sedan broderas det över sömmen.

Troket och Tarfottet som hänger till försäljning i en affär i Siwa 2006.
”Tarfottet” används fortfarande, så här såg det ut 2006 då en kvinna åker på vagnen till en åsnekärra.

Tält i öknen

Boken tar även upp dom häftiga tälten som kvinnorna syr som har en insida av lapptäcken.

Jag har sovit en natt i ett sånt tält, så vackert, och jag kunde inte låta bli att imponeras av arbetet.

”Möten” innehåller så mycket mer, man får följa jakten på vävare i öknen, dom som fortfarande väver på samma sätt som under faraonernas tid. Det är en bok fylld med ”små ljuvligheter” som Christina skulle ha sagt. Blandningen mellan historiska textilier och dom som är i bruk idag var mycket intressant.

Om du vi köpa boken kan du göra det direkt från Kazuyo Nomura, kontakt uppgifter hittar du på hennes hemsida, eller på Medelhavsmuseet.

(Den som tog mig till Siwa var Christina Rinaldo som då var lektor på Väfskolan/Högskolan i Borås där jag studerade vid då. Christina älskade Egypten och särskilt Siwa, så mycket att hon byggde ett hus där när hon gick i pension. Jag är tacksam för att jag fick följa med ditt.)

Boktips: Att Väva av Arianna Funk & Miriam Parkman

Det är alltid kul när det kommer nya vävböcker, och en bok som kom i våras är ”Att Väv” av Arianna Funk och Miriam Parkman, Natur & Kultur, ISBN: 978-91-27-16474-1

Att sätta upp en väv

”Att Väva” är en bok som innehåller mycket. Den är skriven av två personer och det är inget som man försöker förtäcka. Det står i början av dom flesta kapitel vem som har skrivit vad. I vissa fall som i färgningskapitlet, skrivet av Miriam, avslutas med en kommentar av Arianna. Samma sak med vävarna. I vissa fall har Arianna och Miriam utgått från samma garner och/eller bindning och gör varsin variant. Det är också en behållning med boken, för det visar på den enorma variations rikedom som finns.

Boken börjar med ett kapitel om hur man sätter upp en väv. Utgångspunkten är ”väv en handduk” i bomullsgarn 8/2, en bra nybörjarprojekt. Det blir en snabbgenomgång som innehåller mycket matnyttigt. En sak jag tycker är bra att varje delmoment börjar med, vad du behöver. Att kapitel avslutas med felsökning, är också bra, för vad gör du när du hittar ett solvfel, skedfel, om en tråd går av…

Går det att sätta upp en väv som total nybörjare efter instruktionen är jag inte rätt person till att bedöma. Men att ha den som handledning när man har gjort det någon gång eller för längesen det tror jag på.

Något att ha i tanken är att många moment kan göras på flera sätt, och inget är mer rätt än det andra, vissa sätt går snabbare än andra men slutprodukten blir den samma.

Framknytningen som är med i boken är den som jag använder oftast.

Att väva en väv

Den största delen av boken består av olika projekt, några är skyttlade tekniker men några är också konstvävnader så som röllakan, rya och flossa. Att den innehåller konstvävnads tekniker är det som gör den här boken intressant för mig för det är inte många vävböcker som gör det och inte så detaljerat som i ”Att Väva”.

Delen om flossa fick mig att fantisera om en sängmatta till Nova

Att formge en väv

Miriam när hon skissar, just blandningen av pennor, färg och garn känner jag igen.

Ett kapitel handlar om formgivning och jag tycker det är riktigt bra. En sak som fångade mitt intresse är när Miriam skriver att ”vävnotor är också skisser”, för visst är det så. I mina skissböcker från när jag pluggade är det blandat skisser och vävnotor.

Det är intressant att läsa om formgivning som är anpassad för vävning och olika tekniker. För att skiss för vävning kräver oftast lite kunnande om just vävning. Att skissa för vävning börjar ofta, i alla fall för mig, i en av två riktningar. En är att skissa med en specifik teknik eller bindning i åtanke eller skissa fritt och därefter bestämma hur skissen ska vävas och det tycker jag Miriam beskriver bra.

När jag läste det blev jag sugen på att börja skissa igen, skaffa en skissbok och börja om. Det känns som det är något jag glömt bort dom senaste åren.

Att färga garn

I färgningskapitlet beskrivs hur du färgar orka och turkost garn.

Jag älskar att färga därför blir jag så glad när det fanns ett kapitel om färgning. Och inte om färgning ”efter konstens alla regler” som Miriam själv skriver. Utan hon beskriver ett sätt att färga garn som går mer på känsla, erfarenhet och blanda färger tills man är nöjd. Och som hon skriver funkar det bra när man ska färga några hekto. Ska du färga mer får det bli efter konstens alla regler.

”Att väva” är boken jag saknade när jag började väva. Med det sagt så hittar jag mycket inspiration i den idag också, och jag har börjat skissa på en väv.

Boktips: Väv en väv av Malin Selander

Malin Selander har skrivit många vävböcker, dom första kom ut på 50-talet. Hon kanske är mest känd för sin ”Swatches”, fyra böcker med tygprover, en röd, en gul, en blå och en grön, dessa kan kosta uppemot 1500,- styck på antikvariat.

Jag hoppas så att någon ska skriva en bok om Malin och hennes skapande, den skulle jag köpa på direkten.

Men nu till boken ”Väv en väv”.

”Väv en väv”, publicerades 1986 av LTs förlag, ISBN 91-36-02169-5

Den innehåller en stor mängd vävar, det är allt från inredningstyger så som dukar, draperier, mattor, plädar… till tyger till kläder, väskor och halsdukar.

Det jag gillar med Malins vävar är att det är hur hon jobbar med färger och olika material som skiljer sig mycket från andra vävböcker. Hon vill också locka till eget skapande och skriver själv att det är första gången som hon skriver ut fabrikant och färgnummer på garnerna.

”I tidigare böcker har jag med vilja uteslutit de uppgifterna eftersom jag har den åsikten att man inte skall kopiera ”ordagrant” utan ”hitta på själv”.

Vävnotorna är enkla att läsa och Malin har skrivit en inledning till varje vävnota, den innehåller lite olika saker för dom olika vävarna. Det kan vara hur hon har tänkt runt material, färg, bindning, tekniska vävaspekter och/eller enkla förändringar man kan göra med trampning. Det känns som att syftet med dessa inledningarna är att ge vävaren möjligheten att göra väven till sin egen. Att Malin är vävlärare märks, det är pedagogiskt och tydligt.

Det lite rolig detalj med min bok är att jag har den efter Kerstin Bagge som satt i styrelsen för ”Riksvävarna” samtidigt som mig, Kerstin bodde i Örebro. Och i boken finns ett positiv i ett kuvert med texten ”Malins favoritbild ur boken Väv en Väv 1986”. Jag undrar hur den hamnade där, vad som är historien bakom det, och vad ska jag göra med det, kanske ska det vara på Länsmuseet i Örebro där resten av Malins Samlingar finns. Ska skriva upp det på göra listan: Kolla om dom är intresserade av det, vem vet?!

(Bilden längst upp föreställer duken ”Linjespel” och det är min favoritväv ur boken).

Boktips: Handbok i Vävning av Ulla Cyrus-Zetterström

Det finns böcker som jag tycker ska finnas i alla vävares bokhyllor, en av dom är Ulla Cyrus-Zetterströms ”Handbok i Vävning”, ”Bindningslära – konstvävnader”. Den har utkommit i många utgåvor och om man håller utkik så brukar dom dyka upp nu och då på antikvariat. Den utkom första gången 1950, varje utgåva är utökad med nya tekniker, jag rekommenderar därför att du köper en så sen utgåva som möjligt.

Min bok är Sjunde utgåvan, första tryckningen, ISBN 91-27-02413-X. Den är tryckt 1990, jag hade turen att få köpa min när jag gick på Väfskolan i Borås där man hade köpt in flera klassuppsättningar av böcker med syftet att sälja till studenterna.

Varför rekommenderar jag denna boken? Därför att den är heltäckande, den tar upp så väl grunderna som det mer avancerade. Den innehåller grundläggande bindningslära, hur man väver olika typer av konstvävnader, olika beräkningar och sist men inte olika vävredskap och vävuppsättning.

Boken börjar med en del som heter Bindningslära – Konstvävnader. Här gås grunderna igenom hur man läser av ett bindemönster till exempel. Därefter är det grundbindningarnas tur i sedvanlig ordning tuskaft – kypert och satin med sina respektive härledningar.

Sen kommer dom riktigt roliga bindningarna, eller vad sägs om kapitlet ”Bindningar som bildar upphöjningar, fördjupningar eller trådluckor”? Sedan kommer konstvävnader, röllakan, flamsk, rya…

Delen avslutas med ett antal ”Vävnader i färg” bilderna har en tyngdpunkt på konstvävnader.

Därefter börjar den vävtekniska delen, med bindningsanalys, Inställningsberäkning, garnnumrering, garnberäkning. Det är också den här delen som på många sätt gör boken unik. Vilken annan bok har ett stycke om ”Tvinningens inverkan vid garnberäkning”, med exempel?

Den sista delen går igenom ”Vävningen och redskap”, allt från hur man sätter upp en väv till hur ett ryckverk och tygbomregulator fungerar.

Ska kanske sägas att det inte finns några färdiga vävsedlar i boken utan hela upplägget är att du själv ska får verktyg för att skapa dina egna vävar, med utgångspunkt från en bindning eller ett garn.

Så iväg och leta på antikvariet. Om jag bara skulle få äga en vävbok är det där här jag skulle välja.

Rödvita vantar

Dessa vantar la jag upp i samband med att jag recenserade Ann-Mari Nilssons bok ”Sticka mönster” hösten 2017. Den första vanten blev klar ganska snart men den andra har varit en surdeg som varit liggande. Det som motiverade mig att sticka färdigt dom var avsaknaden av andra vantar, jag har en förmåga att tappa en vante, jag hoppas jag får behålla det här paret.

Jag har stickat i Kampes 2-trådiga i blekt och rött, stickor 3. Jag har stickat i ett av mönstren med lyfta maskor, något jag inte stickat förut och blev väldigt sugen på att testa. Vantarna väger 71 gram totalt, det har gått åt betydligt mer av det röda än det vita.

Stickning av tummarna med dom 10 cm långa stickorna

Det har varit kräftgång i stickandet. Och nu på slutet har dom legat utan tummar. I ett garnbyte fick jag strumpstickor som är 10 cm långa, praktiskt tänkte jag, dessa tummar är det fösta jag stickar med dom, och troligtvis dom sista. Varför? Det visade sig när jag började sticka att stickorna är precis så långa att ändspetsarna sticker in i min handflata nedanför lillfingret, och det var ganska plågsamt. 15 centimeter långa stickor hade varit en bättre längd för mig.

Recension: Sticka mönster av Ann-Mari Nilsson

För några veckor sedan fick jag frågan om jag ville skriva om Hemslöjdens nya bok ”Sticka mönster” av Ann-Mari Nilsson och det var jag snabb att tacka ja till. Det är den fjärde boken som Hemslöjdens förlag ger ut av Ann-Mari Nilsson, den tredje med stickning som tema, den fjärde är en vävbok.

”Sticka mönster” skiljer sig från Ann-Maris tidigare böcker, här är fokus att få läsaren att skapa själv. Det gör hon genom ett antal mönster i tre olika tekniker: lyfta maskor, ytmönster och klassisk mönsterstickning. Dom som har hennes böcker sedan tidigare kommer att upptäcka att vissa mönster dyker upp igen i denna boken, till exempel mönstret ”skog”. I ”Sticka mönster” får dock ”skog” visa sig som kofta, vantar och mössa. Efter mönstren är det ett antal grundmönster på mössa, vantar, väst, pullover och kofta.

Så vad tycker jag då? Det är en väldigt fin bok med många uppstickade modeller att bli inspirerad av. Om det var något jag tyckte saknades så var det att det inte fanns så många storlekar på grundmönstren, på vantar och mössa bara ”kvinna”, det hade inte skadat med ”herr” och ”barn” också. Och varför valde man att sticka upp ytmönstren i mörkblått?

Men bästa sättet att verkligen känna efter vad man tycker om en hantverksbok är att göra något ur den så jag har börjat sticka ett par vantar. Jag valde att sticka efter ett mönster med lyfta maskor. Jag började med att läsa igenom första kapitlet där Ann-Mari går igenom hur man ska tänka, t ex. om maskorna man ska lägga upp inte går jämnt upp men mönstret. Själv valde jag den enkla vägen och valde ett mönster som gick jämnt upp med antal maskor man skulle lägga upp till vanten. När jag först såg mönstret tänkte jag att jag kommer aldrig lära mig det utantill men det gick fort och lätt när jag hade kommit igång. Det är verkligen roligt att sticka mönster med lyfta maskor. Ann-Maris tips när man stickar mönster med lyfta maskor är att sticka löst, vilket jag inte är så bra på så jag gick upp en storlek på stickorna istället och det blev bra.

Det här är en bok som jag kommer att sträcka mig efter flera gånger. Jag kommer att använda mönsterdelen som ett mönsterbibliotek och använda på andra plagg och det verkar vara tanken med hela boken. Troligtvis kommer jag inte att använda grundmönstren för plagg. Anledningarna till det är flera, jag gillar att ha tumkil på vantar (tycker dom sitter bättre då), ingen av koftorna är i en modell som passar min kroppsform och jag använder inte väst eller pullover. Mössan däremot kommer jag att sticka en som matchar vantarna.

Bokus, Adlibris