Kategori: Vävning

Boktips: Möten av Kazuyo Nomura och Christina Rinaldo

Ibland kommer böcker som man känner en särskild dragning till, en sån är, ”Möten – Textilier från oasen Siwa med omnejd – Egyptens västra öken” av Kazuyo Nomure och Christina Rinaldo, egen utgivning, ISBN: 978-91-519-5402-8

Boken handlar om textilier från oasen Siwa och närliggande byar som ligger nära den libyska gränsen. Boken tar sitt avstamp i den samling textilier som Christina Rinaldo donerade till Världskulturmuseet 2018.

Boken börjar med ett förord och en inledning, en ”Början” och om Siwa som det varit och hur det är nu. Sen kommer två stora delar, en om textilierna i Siwa och en om dom från ”Beduiner i västra öknen”. Boken avslutas med kortare kapitel med annekdoker, och så ett slutord. Sist bilder på ”Christina Rinaldos textilier från Siwa och omnejd”.

Sjalar från Siwa

Kvinnorna i Siwa har två mycket dekorativa sjalar i sin garderob. En ”troket”, det är en broderad sjal som används första gången vid en kvinnas bröllop, sedan använder hon den vid bröllop och andra festligheter.

”Tarfottet” sys av ett tyg som vävs i väverier som ligger i Kerdassa som ligger utanför Giza nära pyramiderna. ”Tarfottet” består av två våder som sys ihop på mitten och sedan broderas det över sömmen.

Troket och Tarfottet som hänger till försäljning i en affär i Siwa 2006.
”Tarfottet” används fortfarande, så här såg det ut 2006 då en kvinna åker på vagnen till en åsnekärra.

Tält i öknen

Boken tar även upp dom häftiga tälten som kvinnorna syr som har en insida av lapptäcken.

Jag har sovit en natt i ett sånt tält, så vackert, och jag kunde inte låta bli att imponeras av arbetet.

”Möten” innehåller så mycket mer, man får följa jakten på vävare i öknen, dom som fortfarande väver på samma sätt som under faraonernas tid. Det är en bok fylld med ”små ljuvligheter” som Christina skulle ha sagt. Blandningen mellan historiska textilier och dom som är i bruk idag var mycket intressant.

Om du vi köpa boken kan du göra det direkt från Kazuyo Nomura, kontakt uppgifter hittar du på hennes hemsida, eller på Medelhavsmuseet.

(Den som tog mig till Siwa var Christina Rinaldo som då var lektor på Väfskolan/Högskolan i Borås där jag studerade vid då. Christina älskade Egypten och särskilt Siwa, så mycket att hon byggde ett hus där när hon gick i pension. Jag är tacksam för att jag fick följa med ditt.)

Boktips: Att Väva av Arianna Funk & Miriam Parkman

Det är alltid kul när det kommer nya vävböcker, och en bok som kom i våras är ”Att Väv” av Arianna Funk och Miriam Parkman, Natur & Kultur, ISBN: 978-91-27-16474-1

Att sätta upp en väv

”Att Väva” är en bok som innehåller mycket. Den är skriven av två personer och det är inget som man försöker förtäcka. Det står i början av dom flesta kapitel vem som har skrivit vad. I vissa fall som i färgningskapitlet, skrivet av Miriam, avslutas med en kommentar av Arianna. Samma sak med vävarna. I vissa fall har Arianna och Miriam utgått från samma garner och/eller bindning och gör varsin variant. Det är också en behållning med boken, för det visar på den enorma variations rikedom som finns.

Boken börjar med ett kapitel om hur man sätter upp en väv. Utgångspunkten är ”väv en handduk” i bomullsgarn 8/2, en bra nybörjarprojekt. Det blir en snabbgenomgång som innehåller mycket matnyttigt. En sak jag tycker är bra att varje delmoment börjar med, vad du behöver. Att kapitel avslutas med felsökning, är också bra, för vad gör du när du hittar ett solvfel, skedfel, om en tråd går av…

Går det att sätta upp en väv som total nybörjare efter instruktionen är jag inte rätt person till att bedöma. Men att ha den som handledning när man har gjort det någon gång eller för längesen det tror jag på.

Något att ha i tanken är att många moment kan göras på flera sätt, och inget är mer rätt än det andra, vissa sätt går snabbare än andra men slutprodukten blir den samma.

Framknytningen som är med i boken är den som jag använder oftast.

Att väva en väv

Den största delen av boken består av olika projekt, några är skyttlade tekniker men några är också konstvävnader så som röllakan, rya och flossa. Att den innehåller konstvävnads tekniker är det som gör den här boken intressant för mig för det är inte många vävböcker som gör det och inte så detaljerat som i ”Att Väva”.

Delen om flossa fick mig att fantisera om en sängmatta till Nova

Att formge en väv

Miriam när hon skissar, just blandningen av pennor, färg och garn känner jag igen.

Ett kapitel handlar om formgivning och jag tycker det är riktigt bra. En sak som fångade mitt intresse är när Miriam skriver att ”vävnotor är också skisser”, för visst är det så. I mina skissböcker från när jag pluggade är det blandat skisser och vävnotor.

Det är intressant att läsa om formgivning som är anpassad för vävning och olika tekniker. För att skiss för vävning kräver oftast lite kunnande om just vävning. Att skissa för vävning börjar ofta, i alla fall för mig, i en av två riktningar. En är att skissa med en specifik teknik eller bindning i åtanke eller skissa fritt och därefter bestämma hur skissen ska vävas och det tycker jag Miriam beskriver bra.

När jag läste det blev jag sugen på att börja skissa igen, skaffa en skissbok och börja om. Det känns som det är något jag glömt bort dom senaste åren.

Att färga garn

I färgningskapitlet beskrivs hur du färgar orka och turkost garn.

Jag älskar att färga därför blir jag så glad när det fanns ett kapitel om färgning. Och inte om färgning ”efter konstens alla regler” som Miriam själv skriver. Utan hon beskriver ett sätt att färga garn som går mer på känsla, erfarenhet och blanda färger tills man är nöjd. Och som hon skriver funkar det bra när man ska färga några hekto. Ska du färga mer får det bli efter konstens alla regler.

”Att väva” är boken jag saknade när jag började väva. Med det sagt så hittar jag mycket inspiration i den idag också, och jag har börjat skissa på en väv.

”Sommarens första ros” – en ringsjal

Nu i sommar så ställde jag upp i min första vävtävling, ”Scandinavian Warp- and Scrap Makers Show Off”. Anmälningstiden var redan i december och då kändes det som eoner av tid fram till början av juni då jag senast skulle leverera en ”scrap” till sömmerska som jag är i team med.

Tävlingen startar

Just att tävlingen var en teamtävling var det som lockade mig, och jag hamnade i team med Helena ”VeryBerryStore”. Det var en till vävare i vårt team men hon drog sig ur på grund av tidsbrist.

Tävlingen började med att vi röstade fram fyra inspirationsbilder som vi tävlande skulle välja emellan, och därefter valde vi i vårt team en bild av en kvist med rosa blommor. Att välja gick fort men jag hade väv i vävstolen så det var först i vår som den var ledig.

Den här väven innebär en massa, första, för mig. Jag kallfärgade varpen, vävde i bindningen rosenkrans och inte minst det är första gången jag väver en ringsjal.

Färgning och vävning av sjalen

Jag började med att beställa garn, och ändra mig och så plockade jag fram andra garner ur mitt lager, så till slut blev det en blandning av nya och ”gamla” garner. När jag varpade kom jag på att jag ville ha en mörkare varp i kanterna och ljusare på mitten, så så fick det bli. Jag varpade fyra flätor, det är för att jag drar på med tyngder och då är det lättare med flera inte så breda flätor.

Varpen valde jag att kallfärga, och det fick ske i garaget. Jag använder en metod där man lägger det man vill färga i en sodablandning, där får den ligga i 30 minuter. Färgar gör jag med reaktivfärg som jag löser i vatten. Så jag la ut en stor bit byggplast och la ut varpflätorna dom den. Sedan var det bara att hälla på färgen där jag ville ha den. Sen gör jag en kokong av plasten, sen är det bara att vänta i 24 timmar. Därefter skölja, skölja, skölja…

När färgen är gjord är det bara vävningen kvar.

Bindningen jag valde var ”Rosenkransen” som är en kypertvariation på 8 skaft och trampor. När och hur den fick sitt namn vet jag inte men i dom vävböcker jag har heter den ”Rosenkransen”, ett passade namn. Den kräver att man har tungan rätt i mun när man man trampar vissa partier men man kommer snabbt in i det.

Till inslag valde jag lin, för det är ett material som jag gillar. Lin 16/1 finns också i en uppsjö av färger, vilket är bra eftersom jag ville få en ombreeffekt där färgen skulle gå från grått till rosa, gärna ganska skarpt rosa.

När jag var färdig skickade jag en bit till Helena som sydde två underbara klänningar av scarpen. Tyget jag vävt använde hon till framstycket till vuxenklänningen och till ärmar på barnklänningen. Hon sydde också flera lösa blommor som man kan använda för att piffa upp vilket plagg man vill.

Det färdiga resultatet

Så här fint blev det, det var ett kul projekt. Att det är första gången både för mig och för arrangörerna har märkts bakom kulisserna där det har ställts frågor som inte alltid har fått tydliga och klara svar. Vid tävlingar i framtiden kommer jag att ta med mig erfarenheten från denna och det kommer att göra det, om inte annat, smidigare för mig.

Kollaget jag gjorde för att presentera sjalen.
(Bilderna på Helena med barn är fotad av Johannes Berlin.)

Plåtbobbiner, så här gör du! (YouTube)

Dags för en ny film på YouTube, den här gången om Plåtbobbiner. Jag har använt mina ofta eftersom jag har vävt mycket mer ullgarn som kommer på härva. Det jag väver nu är också med ullgarn på härva så då passade jag på att spela in hur jag gör.

En notis: Jag lärde mig ”kant-kant-mitt-mitt” när jag gick på Väfskolan vid Högskolan i Borås, och om jag inte missminner mig så är det en teknik som används i Japan när man spolar sidentråd, tanken är att om tråden går av så har man i alla fall en chans att hitta den. (Tunna trådar kan skära in i tråden och därigenom försvinna ner i spolen.) På Väfskolan började den användas under arbetet med ”Tutankhamon garderob”.

Det är skillnad på trampuppknytning och trampuppknytning!

Som ni säkert har läst så har jag min stora Ulla Cyrus Vävstol uppställd just nu, istället för min Öxabäcks lilla som jag har vävt med under många år. Många saker är likadana men några skiljer sig, den största skillnaden är i min mening trampuppknytningen.

Öxabäcks Lilla

Detta system är det samma som används på Glimåkra vävstolar. Man använder Texsolv snören och vinkelsprintar. I original så har man både korta och långa snören, man fäster snöret runt en kort eller lång latta, slutligen fäster man snöret med en vinkelsprint under trampan.

Jag har vänt på det hela. Snörena sitter fast i tramporna och dom har en och samma längd. När jag gör trampuppknytning fäster jag snörena genom att trä snörena genom hålen på lattorna och fäster med en vinkelsprint, det är mycket enklare än att hålla på under tramporna.

När man ska göra trampuppknytningen behöver man sitta framifrån och det bästa är att göra den innan man har gjort framknytning då man slipper bråka med bomsnörena.

Ulla Cyrus vävstol

Ulla Cyrus vävstolen använder också korta och långa snören, dessa är klippta i exakt rätt längd och avslutas med metallring i ena änden. Lattorna har ringar istället för hål och snörena fästs först i en ring på en latta och därefter träs metallringen på en ten på trampan.

En liten detalj är också att man kan sitta bak i vävstolen vilket underlättar mycket när man ska jobba.

Jag vet också om vävare som gör hela trampuppknytningen utanför vävstolen innan. Det göra man genom att sätta fast snörena i lattorna liggade på ett bord, och sedan sätter man fast lattorna och trä på ringarna på tenen. Det är lättast om vävstolen har fritt hängande lattor, men funkar bra med vanliga lattor också.

För- och nackdelar

Det finns för- och nackdelar med allt. Ulla Cyrus systemet är betydligt snabbare än ”Lillas”, vilket är tacksamt då i alla fall jag med min vävstol har möjlighet att väva med 16 skaft och trampor, det är 256 snören, men det finns också vävstolar med 20 skaft och trampor, det är 400 snören. 400 är många snören, det vet jag av erfarenhet, men tror att man ska bosätta sig där, och när man ska resa sig upp vill man bosätta sig för benen har oftast somnat vid det laget.

Så nackdelar med Ulla Cyrus systemet, det gäller att vara super noga med att alla lattorna hänger horisontellt för om dom inte gör det blir skälet inte bra eftersom det inte går att justera med snörena som redan har sin längd. Med ”Lillas” system ställer du in varje snöre individuellt och då har du möjlighet att justera om någon latta är lite sned, och du kan också experimentera med att medvetet ha lattorna lite lutande uppåt, detta för att göra det mer lättrampad. Men detta att man måste justera varje snöre är också en nackdel det gör att det går långsammare än Ulla Cyrus systemet.

Jag skulle välja Ulla Cyrus systemet varje dag i veckan om jag var tvungen att välja mellan dessa två.

Varpning i uterummet

Vi bor varken stort eller litet, men ibland får man använd rum på ett sätt som kanske inte var tänkt från första början. När jag varpar så sker det i ett av två rum, uterummet när det är varmt utomhus, eller i vardagsrummet all annan tid.

Nu är det säsong för varpning i uterummet. Och det är skönt att sitta där och varpa, det är ljust och luftigt, bra med svängrum.

Uppsättningen är den samma oberoende av vilket rum som jag är i. Jag har min varpa, en bordsvarpa, som jag har stående på golvet. Jag har en stol som jag sitter på, och har också en till stol stående cirka 1 meter bort. Mellan stolarna har jag en grövre variant av ”tex-solv snöre” som jag använder som garnförare. På golvet står en hållare för garnrullar.

Det är egentligen bara varpan som tar plats när det inte används, det är så jag vill har det. Jag gillar när man kan använda samma redskap vid flera moment, eller kunna använda helt ”vanliga” saker.

Vad varpade jag då? Det som blev en provväv till en kund, halva väven med oblekt varp och andra halva med mörkgrått. Att prova olika färger i varpen i en provväv är både tidseffektivt och spännande. Inslagets färg kommer se helt olika ut beroende av färgen på varpen. Prova nästa gång du ska väva en provväv.

Sol ute, sol på varpen

Känns som jag jobbar med ytterligheter, från en väv i hellinne på fullbredd till en provväv i bomull och ull. Den senare känns väldigt lätt arbetad i jämförelse.

Jag har längtat hela vintern efter att kunna jobba med öppet fönster så jag kan känna vinden som blåser. Idag var det äntligen dags. Och solen som skiner in på varpen, det gör att jag mår så mycket bättre, det är osm att vinterns tunga täcke lättar något.

Det jag ska väva är en beställning så ni får hålla till godo med lite bilder på varpen, men jag kan lova att det blir snyggt!

En gigantisk daldräll

Efter att ha haft en vävstol med en vävbredd på 100 cm så är det häftigt att kunna den nya vävstolen kunna väva 150 cm. Så min vana trogen så köra jag fullt ut. Så första väven i vävstolen blev en hellinne daldräll med en bredd av 146 cm.

Vävning pågår.

Vävarna, det är totalt 3 stycken, är till Anders Knutsson och han skapar helt underbara målningar på dom. Det är spännande att få väva en daldräll där målet är att ha långa flotteringar och inte försöka avbinda dom. Och det är för att dom ska bli tavlor och inte bordsdukar.

Ett litet latmanstrick!

När jag hade gjort framknytning upptäckte jag en tråd som var lite slappare än dom andra, lösningen blev att sätta en papperstuss under just den tråden. Det funkade jättebra!

Så hur är det att väva så brett? Det kräver mer av kroppen, mer kraft för att kunna skyttla och att slå. Det är en teknik med allt. Nästa väv är smalare ska faktiskt bli skönt att få lite omväxling.

Innan vävarna skickades till New York och Anders dansade Nova en liten dans på en.

Min ”nya” vävstol

Nu har den varit i drift ett tag! Vävstolen som varit min i några år nu men den har fått legat till sig i förrådet, i höstas var det äntligen dags.

Jag kallar den för mitt ”slagskepp” för att den tar sån plats i mitt vävrum. Det är den 150 cm bred Cyrus-vävstol från AK:s snickeri i Öxabäck, utrustad med 16 skaft och trampor.

Här håller jag på dra på en varp med min nya redkam.

Det är intressant när man ska sätta upp en vävstol som har legat så länge. Till exempel hade, alla delarna, svällt så det var med möda och ett stämjärn som jag fick bröst och knäbom på plats.

Man inser ju också hur många andra saker man måste köpa nytt. För mig blev det att beställa en ny redkam, för de jag har är 100 cm bred. Några nya skedar har det också blivit. Jag insåg också att det inte följde med så många bomspröt så när jag ändå beställde skeda bestämde jag några buntar spröt.

Men nu är alla delarna på plats, och nya snören från System Texsolv. Bara för att det var kul filmade jag är jag monterade snörena. Titta och njut.

En väldigt uppsnabbad video av när jag monterar snörena och sätter fast ringarna på trampsnörena.

Gluggväv från Vemdalen

Jag har tillsammans med Länshemslöjdskonsulenterna i Jämtland – Härjedalen vävt upp ett antal kopior av fälltäckesväv. Det här var den första, den vävdes till VÄV utställningen på Nordiska museet 2012.

Jag vet inte särskilt mycket om historien runt denna fälltäckesväven. Det jag vet är att Ingela Fredell, hemslöjdskonsulent, hittade den i en hög med äldre trasmattor på hembygdsgården i Vemdalen, Härjedalen.

Kanske funderar du på varför jag kallar det för ”gluggväv”? För visst ser det ut som en plattväv, och du ser alldeles rätt det är en plattväv. Men i Vemdalen har plattväv kallats för gluggväv, ett namn som jag tycker är helt underbart, för det säger något om mönstret för det är ju fullt av gluggar.

Det är väldigt spännande att få dyka ner i analyser av äldre vävar. Jag hittar alltid små ”egenheten”, tänk om man skulle kunna fråga den som vävt om inspiration, vävningsarbetet…

När analysen är klar så är det dags för provvävning och så vävningen av den slutliga väven. I det här fallet en våd av tyg.

Oftast sluta min del här efter leverans till kund. Men i det här fallet fick jag hänga med ett tag till. Under våren – sommaren 2012 visades utställningen VÄV på nordiska museet i Stockholm, det var i samband med Svenska Hemslöjdsföreningarnas Riksförbunds 100-års jubileum.

Vill du väva en egen gluggväv från Vemdalen, här kan du ladda ner vävsedeln i .pdf format.