Kategori: Färgning

Boktips: En handbok om Indigo; Färgning och projekt av Kerstin Neumüller och Douglas Luhanko

Jag gillar böcker som fördjupar sig i ett ämne, eller snarare ett smalt ämne inom ett större ämne. Och det gör denna boken som jag brukar helt enkelt kalla för Indigo. ”En handbok om Indigo; Färgning och projekt” av Kerstin Neumüller och Douglas Luhanko, Natur & Kultur, 2017, ISBN: 978-91-27-14993-9.

Den största delen av boken handlar om indigo och beskriver vad indigo är, hur man odlar det och sedan färgning. Det är ett långt kapitel med recept. Den sista delen är projekt. Boken avslutas med en kort materiallära och en ordlista.

Många sidor Indigo

Det första kapitlet handlar om indigo och besvarar frågan ”vad är indigo” och berättar om indigons historik. Sedan kommer ett kapitel om ”att odla indigoväxter”. Det är tre växter som boken går igenom, Indigofera, Färgpilört och Vejde. Man går igenom olika odlingsråd och hur man skördar. Boken går också igenom något som heter ”Hapa-zome” som är en japanskterm som betyder lövfärgning och som passar mycket bra för just indigoväxter.

Sen kommer kapitlet om själva färgningen och hur man sköter en kyp. För det är det som skiljer ut färgning med indigo från mycket annan växtfärgning, att man kypfärgar. Färgämnet Indigo är inte vattenlösligt och för att få det fästa vid materialet man vill färga så måste man göra något som heter förkypning och man har ett färgbad som är syrefritt. Färgen kommer därför att oxidera fram, det är därför det känns lite magiskt att färga med indigo. När man tar upp det ur färgbadet är materialet gult för att sedan bli grön och slutligen bli blått.

I boken går man igenom alla steg i färgning och inte minst hur man gör sig av med en färgkyp, vad får man spola ned i avloppet och vad ska lämnas in som farligt avfall på kommunala återvinningen.

Recepten

I boken finns det recept för åtta olika indigokypar. Det är alltifrån enkla som man gör på en timme till dem som behöver veckor på sig. Det finns också recept för färgning med andra växter, detta utifrån vilka färgämnen som man kan kombinera med indigo. Det är betning med alun, björklöv, krapp och järn/tannin.

Projekten

Man besvarar och en fråga som jag får, vad ska man färga? Svarar gör man genom att visa på ett gäng projekt under rubrikerna Shibori, Sashiko, olika sätt att lappa och laga, Ikat och blåtryck.

  • Shibori är en färgningsteknik, där man genom att vika, rynka och klämma får fram olika mönster när man färgar.
  • Sashiko är en japansk lagningsteknik som använder sig av förstygn ”för att förstärka, laga eller hålla samman ett eller flera lager textil”.
  • Lappat och lagat tar sitt avstamp i ”boro” som är ett japanskt ord som beskriver lappade och lagade plagg. Förutom några sätt att laga hål är det också med ett lapptäcke.
  • Ikat och blåtryck här berättar man om ikat och blåtryck men vill man göra själv så får man söka sig till andra källor.

Boken avslutas med några sidor om materiallära och en ordlista.

Avslutningsvis

Jag gillar verkligen boken ”En handbok om Indigo”, jag gillar böcker som fördjupar sig inom ett visst ämne/teknik. Att det finns möjlighet för författarna att sprida ut sig över sidorna. Som i detta fallet få dela med sig av flera olika recept för att färga indigo, och jag blir jättesugen att testa. När jag har färgat indigo har jag använt mig av Gösta Sandbergs recept som finns i boken ”Växtfärgning”. Det jag skulle vilja testa är en naturlig kyp.

Att det finns en kapitel med projekt uppskattar jag också. Jag har mest färgat garner och det skulle vara kul att färga tyg och testa shibori, sashiko och boro. Sashiko har jag tittat på innan och funderat på om jag skulle testa, och boro också för den delen. Men är det värt det att köpa särskilda nålar och garn eller kan man ta det man har hemma?

Avslutningsvis kan jag säga att jag rekommenderar boken ”En handbok om Indigo” till alla som är nyfiken på indigo och vill testa på att färga, eller för den delen att odla indigo.

Boken är inbunden med indigofärgad tråd och med en bindning som gör att boken ligger öppen utan problem

”Sommarens första ros” – en ringsjal

Nu i sommar så ställde jag upp i min första vävtävling, ”Scandinavian Warp- and Scrap Makers Show Off”. Anmälningstiden var redan i december och då kändes det som eoner av tid fram till början av juni då jag senast skulle leverera en ”scrap” till sömmerska som jag är i team med.

Tävlingen startar

Just att tävlingen var en teamtävling var det som lockade mig, och jag hamnade i team med Helena ”VeryBerryStore”. Det var en till vävare i vårt team men hon drog sig ur på grund av tidsbrist.

Tävlingen började med att vi röstade fram fyra inspirationsbilder som vi tävlande skulle välja emellan, och därefter valde vi i vårt team en bild av en kvist med rosa blommor. Att välja gick fort men jag hade väv i vävstolen så det var först i vår som den var ledig.

Den här väven innebär en massa, första, för mig. Jag kallfärgade varpen, vävde i bindningen rosenkrans och inte minst det är första gången jag väver en ringsjal.

Färgning och vävning av sjalen

Jag började med att beställa garn, och ändra mig och så plockade jag fram andra garner ur mitt lager, så till slut blev det en blandning av nya och ”gamla” garner. När jag varpade kom jag på att jag ville ha en mörkare varp i kanterna och ljusare på mitten, så så fick det bli. Jag varpade fyra flätor, det är för att jag drar på med tyngder och då är det lättare med flera inte så breda flätor.

Varpen valde jag att kallfärga, och det fick ske i garaget. Jag använder en metod där man lägger det man vill färga i en sodablandning, där får den ligga i 30 minuter. Färgar gör jag med reaktivfärg som jag löser i vatten. Så jag la ut en stor bit byggplast och la ut varpflätorna dom den. Sedan var det bara att hälla på färgen där jag ville ha den. Sen gör jag en kokong av plasten, sen är det bara att vänta i 24 timmar. Därefter skölja, skölja, skölja…

När färgen är gjord är det bara vävningen kvar.

Bindningen jag valde var ”Rosenkransen” som är en kypertvariation på 8 skaft och trampor. När och hur den fick sitt namn vet jag inte men i dom vävböcker jag har heter den ”Rosenkransen”, ett passade namn. Den kräver att man har tungan rätt i mun när man man trampar vissa partier men man kommer snabbt in i det.

Till inslag valde jag lin, för det är ett material som jag gillar. Lin 16/1 finns också i en uppsjö av färger, vilket är bra eftersom jag ville få en ombreeffekt där färgen skulle gå från grått till rosa, gärna ganska skarpt rosa.

När jag var färdig skickade jag en bit till Helena som sydde två underbara klänningar av scarpen. Tyget jag vävt använde hon till framstycket till vuxenklänningen och till ärmar på barnklänningen. Hon sydde också flera lösa blommor som man kan använda för att piffa upp vilket plagg man vill.

Det färdiga resultatet

Så här fint blev det, det var ett kul projekt. Att det är första gången både för mig och för arrangörerna har märkts bakom kulisserna där det har ställts frågor som inte alltid har fått tydliga och klara svar. Vid tävlingar i framtiden kommer jag att ta med mig erfarenheten från denna och det kommer att göra det, om inte annat, smidigare för mig.

Kollaget jag gjorde för att presentera sjalen.
(Bilderna på Helena med barn är fotad av Johannes Berlin.)

Triangelfärgning

Triangelfärgning är ett sätt att provfärga som jag gillar. Det är särskilt spännande att se dom sex mitten nyanserna.

Triangelfärgning består av tre grundfärger som är i spetsarna. Mellan dessa blir det tre färgstegar eller färgvandringar (jag använder uttrycket färgstege) och slutligen i mitten blandas alla tre färger. Det kan verka lite rörigt till att börja med, men det är väldigt strukturerat och enkelt när man har tittat på det en stund.

I exemplet har jag använt mig av Yllefärger från Zenit AB Konsthantverksmaterial, det är riktigt bra färger som jag rekommenderar. Där hittar du också recept för färgning och tryckning.

I toppen har jag färg: Briljantgul 4G (1)

Till vänster: Gul 2G (2)

Till höger: Turkos (11)

Siffrorna i parantes är det nummer färgerna hade tidigare hos Zenit som jag fortfarande använder. Varje triangel får på så sätt en betäkning, det det här fallet 1/2/11. Därefter har varje nyans i triangeln en egen kod beroende på hur många varje delar av varje färg som en nyans har, t ex 104, 203, 113, 212 osv. Varje nyans består av totalt 5 delar färg. (Jag har ett kom-ihåg för den ordningen av färgerna i nyanskoden TVH (topp, vänster och höger), det var förkortningen för utbildningen jag gick i Borås ”TextilVetenskap med inriktning mot Handvävning”.)

Jag färgar oftast en färgtriangel med totalt 21 prover. Så tre grundfärger, tre färgstegar med fyra nyanser emellan grundfärgerna och så sex nyanser i mitten som är en blandning av alla tre grundfärger. (Klart som korvspad.)

Man kan färga i olika styrkor och jag brukar oftast börja med 1%, det blir oftast den klaraste färgen, lätt att sen göra både ljusare och mörkare.

Den kompletta färgtriangeln med alla nyanskoder.
Vänster siffra = toppfärg, mitten siffran = vänsterfärg och höger siffra = högerfärg.
Färgstege mellan toppfärgen och vänsterfärgen.
Färgstege mellan vänsterfärgen och högerfärgen
Färgstege mellan toppfärgen och högerfärgen.
Dom sex proverna i mitten som är en blandning av alla tre färgerna.