Denna mattan har jag vävt under det kanske tyngsta året i mitt liv. Den har fått fungera som ett avbrott, att gå till vävstolen och bara fokusera på vävning och inte allt annat som hänt i mitt liv. Nu ligger den där den ska vara i Gamla kyrkan i Östersund och det känns så bra.
Detta är den andra kormattan som jag har skapat tillsammans med Katarina Widegren-Flach. Det är Katarina som har formgivit och jag har därefter översatt den till vävning.
Motivet är en stilisering av Östersunds skyline med ett berg bakom. Vissa element är inspirerade av altaruppsättningen så som strålarna eller soluppgången, träd finns på altartavlan och de är också inspirerade av träden som Anna Göransdotter broderade i det som vi nu kallar Jämtlandssöm. Prickarna är vi som bor i Östersund, och det är mer exakt 50 stycken. Varje prick representerar också 10 innevånare som bodde i Östersund när staden byggdes, och dessa 500 invånare hjälpte till att bygga kyrkan.
Mattan är vävd i rölakansteknik med en linvarp och ullinslag. Den är vävd i två våder som jag sedan har sytt ihop kant i kant. Mattan är avslutad med en orientaliskfläta.
Jag började med att väva ”stadsbården”. Det fanns flera anledningar till det, det är den som är den mest tekniskt krävande och som därför skulle ta längst tid. Eftersom den innehåller diagonallinjer så är den också svårast att anpassa och det var superviktigt att korset och punkten där strålarna uppgår ifrån skulle mötas vid monteringen.
Den andra våden var den med strålarna. När jag vävde den använde jag mig av det band som fick följa med ”stadsvåden” för att jag skulle veta att korset skulle möte strålarnas start.
Jag är mycket nöjd med mattan. Jag tror och hoppas att den kommer att pryda sin plats i kyrkan under lång tid framåt.
Jag hade turen som hade en slöjdlärare på högstadiet som fångade upp mitt stora textilintresse och jag fick testa ”alla” tekniker som jag ville. En var knyppling. Min högstadieskola hade en klassuppsättning av knyppeldynor, behöver jag säga att knyppling inte längre fanns med i läroplanen när jag gick högstadiet på 1990-talet. Men eftersom jag hade en lärare som kunde knyppla och det fanns material och dynor så fick jag lära mig att knyppla.
Min lilla underbara knyppeldyna med ”Sockerudd med spindel”.
Och jag gillar att knyppla, men jag har inte så stor användning av spetsar så därför blir det inte så mycket knypplade. Men ibland så behövs det spetsar.
Just nu håller jag på brodera ett stycke till Myssjö dräkten i Jämtland. Stycket består av broderad tyll och kantad med spetsen ”Sockerudd med spindel”.
Vadstenaknyppling
”Sockerudd med spindel” är knypplad med vadstensknyppling. Det innebär att man har ett mönster i papp som är uppstucket där man ska sätta nålarna. Olika bottnar har olika tecken som är ritade på pappen.
I vadstensknyppling gör man slagen med fyra pinnar (1, 2, 3 och 4). Man har korsningar, det är när man byter plats på de två mittersta pinnarna, genom att lyfta pinne 3 över pinne 2. Sen är det också vridningar, det är när man byter plats på de yttre paren, genom att lyfta pinne 1 över pinne 2 och pinne 3 över pinne 4.
När man då knypplar vadstenaknyppling gör man helslag (korsning, vridning, korsning, vridning) och halvslag (korsning, vridning). Sen finns det andra slag som används som i vävbotten, nätbotten, mandlar… Ja det finns ganska många olika varianter. Min slöjdlärare inpräntade i mig att en nål aldrig ska lämnas ”naken” och trådarna ska lämna slaget med en vridning, det finns undantag som till exempel vävbotten.
Jag vet inte om ”Sockerudd med spindel” är en spets om är vanlig på äldre stycken eller om den blev populär med 30-tals dräkterna. ”Sockerudd med spindel” är en av spetsarna som ingår i den läroplan som Svenska spetsar tagit fram, det innebär att många har knypplat den och den är på inget sätt särskilt avancerad. I alla fall efter att man har knypplat ett gäng spindlar och fått in i vilken ordning man ska göra slagen.
Hur knypplar man ”Sockerudd med spindel”?
”Sockerudd med spindel” är logisk att knyppla, man måste knyppla den i viss ordning och det är ett flow i knypplingen. Spetsen består av två former, det är en spindel och sockerudden. Sen har den några helslag som utgör kanten och för sammanfoga spindeln med sockerudden. Sockerudden knypplas med vävslag förutom det yttersta slaget, och det är för att få en luftigare kant. Spindeln knypplas också med vävslag, men i en annan ordning för att spindeln ska få en elliptisk form.
Jag gillar verkligen att knyppla spindlarna, sockerudden är också kul men det är spindlarna som är roligast.
Om du vill knyppla ”Sockerudd med spindel” så kan jag rekommendera boken ”Knyppling” av Sally Johanson. Hon visar i boken hur man knypplar spetsarna som ingår i Svenska spetsars kursplan, det finns mycket kunskap i den boken.
Blått är flott, och det är lite blå känslor nu så här på slutet av semestern. Men det är framförallt Novas favoritfärg just nu. Så därför har jag plockat fram en samling med blått.
Min knyppeldyna, den fick jag köpa av min högstadieskola när jag fastnade för knyppling i sjunde klass. Och den är helt underbar, den är liten och nätt. Den går att sätta fast den på pakethållaren, det vet jag av erfarenhet.
Kan man ha får många ritblock? Jag tro inte det. Jag gillar verkligen Canson, de har många olika sorters block, inte minst i kraftpapper. Detta blocket är för mixed media (blötta tekniker) och helt utan gräng.
Denna saxen har jag plockat från min mamma, det är jag ganska säker på och den härstammar nog från 1980-talet. Den börjar bli ganska oskarp så den är i slutet av sitt klippande liv, men den kommer att få hänga med ett bra tag till.
Detta är en nysthållare och snodden kan du ha runt handleden och så är det inga problem att gå med sin stickning eller virkning. Den kommer från min mormor och jag tror att det är från 1950- eller 1960-talen.
Superfloss, ett måste i stickpåsen när jag stickar med pärlor. Superfloss gör det så lätt att få på pärlorna på maskan.
Blått = Indigo, det är så härligt att det har kommit flera böcker om växtfärgning/naturligfärgning dom senaste åren. HÄR hittar du recensionen jag har skrivit om boken ”En handbok om indigo; Färgning & Projekt”.
Det finns så många färger av blått och det är tur att det finns sytråd i massa olika nyanser av blått också.
Ullgarn från det norska spinneriet Hillesvåg. Detta är deras tunna kamgarn Alv14/2 i färgen 8095, lys bondeblå.
Många av de bevarade Jämtländska brudkuddarna är broderade på blå vadmal. Det finns en teori att det beror på att man hade tillgång till begagnade militärrockar som var blå under den perioden då de flesta kuddarna broderades, sent 1700-tal till tidigt 1800-tal. Kudden som jag broderar heter ”Grandrottningen” och det är ett kit som Hemslöjdskonsulenterna i Jämtland och Härjedalen har tagit fram efter gamla bevarade kuddar.
Jag knypplar ”Sockerudd med spindel” i knyppellin 90/2. Mönstret är från Vadstensspetsar.
Man kan säga mycket om Corona, men en sak som är bra är att det har tvingat oss att tänka utanför boxen. En sån sak är att Hemslöjdskonsulenterna i Jämtland/Härjedalen nu under hösten har haft en broderikurs helt på distans.
Och den ville jag gå.
Upplägget var enkelt, fem träffar, fem teman. Träffarna var var tredje söndag, så det fanns broderitid emellan.
Yllebroderi
Jag broderar mittstjärnan på Grandrottning.
Till den här träffen fick vi materialet till en brudkudde skickad till oss. Då jag redan hade broderat en ”påläggsstjärna” fick jag ”grandrottningen”. Under träffen berättade Ingela Fredell om brudkuddarna, om hur dom har använts historiskt, vem har broderat dom, garner, tyg… Hon gick också igenom hur hon jobbar när hon analyserar en brudkudde.
Sen satt vi och broderade och pratade om både det ena och det andra. Jag hann nästa fästa fast applikationerna på min kudde innan träffen var slut.
Sömat och fest
Häxstjärnor från Lillhärdal
Den här träffen handlade om en kollektion som Hemslöjdskonsulenterna tog fram 200? och som är designad av Katarina Widegren Flach. Hon inspirerades av äldre bevarade broderier, bland annat Ringvattenbonaden.
Det broderiet vi fick var till en kuddhuva, häxstjärnor som har sitt ursprung i en kuddhuva från Lillhärdal. Det var ett sätt att dekorera kuddar på. När kuddarna låg i skåpsängen så det blev en dekoration för hela rum, och syntes för alla besökare som kom.
Kuddhuvor var särskilt vanliga i Gästrikland och Västmanland, men förekommer i både Jämtland och Härjedalen.
Jämtlandssöm
Mitt jämtlandssöm broderi, skogen är klar, det saknas bara lite guld.
Tredje träffen och dags för Jämtlandssöm, den som demonstrera är Lena Persson, en fantastisk slöjdare som stickar, broderar, täljer, jobbar i näver…
Kitet vi fick skickat till oss bestod av tyg till ett örngott och garn att brodera med, och nål så klart. Vi fick också en bunt med mönsterblad för att kunna formge ett eget örngott. Jämtlands söm är broderat med bomullstråd på bomullsväv. Bilden längst upp är ett originalbroderi, och där ser du också att originalen har detaljer i guldtråd.
Innan vi började brodera berättade Ingela lite historik, både om jämtlandssöm och om landsskapssömmar.
Landskapssömmar:
Landskapssömmar ”skapades” av hembygds- och hemslöjdsrörelsen oftast runt 1910 – 1930- talen. Jag använder ordet skapades inte för att dom formgavs då, nej utan för att man då bestämde att lokala broderier fick namn som jämtlandssöm, anundsjösöm, järvsöbroderi, delsbobroderi… I flera av fallen har dom bevarade broderierna skapats av en kvinna eller en familj, dom har inte varit sprida i landskapen eller i bygden som namnet kan antyda.
Jämtlandssöm:
Jämtlandssöm är en av dessa tekniker som har sytts av en kvinna. Hon hette Anna Göransdotter, hon föddes och levde största delen av sitt liv i Skärvången som ligger cirka 10 mil nordväst om Östersund. Det man vet om henne är det som står i kyrkoböckerna och det är att hon var handikappad men hade läshuvud.
Men det som finns kvar är hennes hantverk, hennes broderier, och sättet hon gör det på med langettstygn, stjälkstygn och flätsöm.
Broderat på stickat
Fjärde gången var broderat på stickat och det var Katarina Evans som höll i den gången. Det börjad med att Katarina pratade utifrån ett bildspel med broderier. Vi hade också fått till skickat oss material, två bitar stickat, en ribbstickad som var valkad och en slätstickad.
Vi fick också ett häfte i paketet, Ändra av Katarina Brieditis & Katarina Evans utgivet av Hemslöjdens förslag, 2020. Häftet var både för inspiration och för att sy en smock av det ribbstickade tyget.
Jag började med att sy smocken , men jag vet inte om jag sydde fel, men det blev inte som jag tänkt mig. Jag började att sy maskstygn på den slätstickade lappen men om jag ska vara ärlig så hittade jag aldrig inspirationen och den kommer med största säkerhet bli liggande ett bra tag, och sen får vi se.
Eget Arbete
Några av tygerna som jag ska använda i mitt egna arbete.
Det riktigt roliga var det sista projektet det egna arbetet. Vi blev erbjudna att få 15 minuter egen tid med Katarina för att gå igenom dom skisser vi skulle ha skickat in innan. Min skiss föreställer Nova på storsjönsstrand och allt är i olika grå toner utom hon som är en senapsgul overall som skiner som solen.
Jag fick riktigt många bra tips och har kommit så långt att jag har fått hem materialet, nu ska jag bara hitta häftpistolen så jag kan göra igång.
Nu kör hemslöjdskonsulenterna en ny omgång och anmälan är öppen till 11 februari. Här hittar du den.
Jag går en broderikurs på distans som Hemslöjdskonsulenterna i Jämtland/Härjedalen anordnar. Det är totalt fem tillfällen med olika teman, ett tog avstamp i traditionella broderier i korsstygn. Och det kit som vi fick skickat till oss för att brodera var från kollektionen ”Sömat och fest” som Katarina Widegren-Flach tog fram tillsammans med Hemslöjdskonsulenterna 2008.
Det färdiga broderiet redo för montering.
Häxmuseet i Lillhärdal
Förlagan till broderiet finns på Häxmuseet i Lillhärdal, som drivs av Hembygdsföreningen i Lillhärdal, i Härjedalen och är en ”kuddhuva”. Broderiet ska sitta på ena kortsidan på ett örngott, så att det syns när när det ligger i en uppbäddad säng.
Originalet är broderat i rött bomullgarn på linne, men i ”Sömat och fest” tog katarina fram fyra nya färgställningar, en var den gula som jag fick.
Broderi pågår, mittstjärnan är klar och jag jobbar med en av sidostjärnorna.
Korsstygn på räknelinne
Jag har broderat korsstygn på räknelinne förut men det är inte något jag gör varje år, det var kul att få göra det igen. Och visst var det kul. Att det var så litet och att allt var i samma färg gjorde det också lätt att ta med sig och jag har broderat en hel del på lunch- och fikaraster på jobbet.
Att det var en struktur, en upprepning, av dom olika mönsterdelarna gjorde att det inte var några problem att ta fram och brodera en liten stund här och där.
Deadlinen jag hade gett mig själv var nästa kurstillfälle, då vi ska börja med ett nytt broderi, och nästa tillfälle är nu på söndag 15 november. Så man kan lugnt säga att jag hann, att jag vabbade nästan 1,5 vecka gjorde också sitt till.
Finn fem fel, eller rättare sagt sex. Den till höger är broderar efter mönstret.
Jag började med att brodera mittstjärnan, och sedan dom stora stjärnorna på sidorna och så avslutade jag med dom fyra hjärtana. Och dom trodde jag aldrig att jag skulle bli klar med, det blev bara fel hela tiden. Jag tror jag broderade och tog upp lika ofta. Till slut var jag så less så jag ville bara bli K-L-A-R!!!
Så du kan ana min frustration när jag var klar och tittade på broderiet och insåg att jag hade broderat ett hjärta fel. Det är hängena på varje sida som är ett steg fel. Här kunde man ju tänkt att jag skulle ta upp och göra om, men nej, det får vara som det är. Mycket eftersom jag har gjort det på båda sidorna om hjärtat så är det inget jag tänker på. Och så blir det något som är bara mitt.
Och så tänkte jag bjuda på en en bild av mig själv när jag broderar. Lite svårt att fixa själv så Nova fick agera fotograf. När jag frågade om ”mamma syntes i kameran” sa hon ”Ja”. Och här kommer bästa bilden. Håll till godo!
Nu i sommar så ställde jag upp i min första vävtävling, ”Scandinavian Warp- and Scrap Makers Show Off”. Anmälningstiden var redan i december och då kändes det som eoner av tid fram till början av juni då jag senast skulle leverera en ”scrap” till sömmerska som jag är i team med.
Tävlingen startar
Just att tävlingen var en teamtävling var det som lockade mig, och jag hamnade i team med Helena ”VeryBerryStore”. Det var en till vävare i vårt team men hon drog sig ur på grund av tidsbrist.
Tävlingen började med att vi röstade fram fyra inspirationsbilder som vi tävlande skulle välja emellan, och därefter valde vi i vårt team en bild av en kvist med rosa blommor. Att välja gick fort men jag hade väv i vävstolen så det var först i vår som den var ledig.
Den här väven innebär en massa, första, för mig. Jag kallfärgade varpen, vävde i bindningen rosenkrans och inte minst det är första gången jag väver en ringsjal.
Färgning och vävning av sjalen
Jag började med att beställa garn, och ändra mig och så plockade jag fram andra garner ur mitt lager, så till slut blev det en blandning av nya och ”gamla” garner. När jag varpade kom jag på att jag ville ha en mörkare varp i kanterna och ljusare på mitten, så så fick det bli. Jag varpade fyra flätor, det är för att jag drar på med tyngder och då är det lättare med flera inte så breda flätor.
Varpen valde jag att kallfärga, och det fick ske i garaget. Jag använder en metod där man lägger det man vill färga i en sodablandning, där får den ligga i 30 minuter. Färgar gör jag med reaktivfärg som jag löser i vatten. Så jag la ut en stor bit byggplast och la ut varpflätorna dom den. Sedan var det bara att hälla på färgen där jag ville ha den. Sen gör jag en kokong av plasten, sen är det bara att vänta i 24 timmar. Därefter skölja, skölja, skölja…
När färgen är gjord är det bara vävningen kvar.
Bindningen jag valde var ”Rosenkransen” som är en kypertvariation på 8 skaft och trampor. När och hur den fick sitt namn vet jag inte men i dom vävböcker jag har heter den ”Rosenkransen”, ett passade namn. Den kräver att man har tungan rätt i mun när man man trampar vissa partier men man kommer snabbt in i det.
Till inslag valde jag lin, för det är ett material som jag gillar. Lin 16/1 finns också i en uppsjö av färger, vilket är bra eftersom jag ville få en ombreeffekt där färgen skulle gå från grått till rosa, gärna ganska skarpt rosa.
När jag var färdig skickade jag en bit till Helena som sydde två underbara klänningar av scarpen. Tyget jag vävt använde hon till framstycket till vuxenklänningen och till ärmar på barnklänningen. Hon sydde också flera lösa blommor som man kan använda för att piffa upp vilket plagg man vill.
Det färdiga resultatet
Så här fint blev det, det var ett kul projekt. Att det är första gången både för mig och för arrangörerna har märkts bakom kulisserna där det har ställts frågor som inte alltid har fått tydliga och klara svar. Vid tävlingar i framtiden kommer jag att ta med mig erfarenheten från denna och det kommer att göra det, om inte annat, smidigare för mig.
Kollaget jag gjorde för att presentera sjalen. (Bilderna på Helena med barn är fotad av Johannes Berlin.)
Efter att ha haft en vävstol med en vävbredd på 100 cm så är det häftigt att kunna den nya vävstolen kunna väva 150 cm. Så min vana trogen så köra jag fullt ut. Så första väven i vävstolen blev en hellinne daldräll med en bredd av 146 cm.
Vävning pågår.
Vävarna, det är totalt 3 stycken, är till Anders Knutsson och han skapar helt underbara målningar på dom. Det är spännande att få väva en daldräll där målet är att ha långa flotteringar och inte försöka avbinda dom. Och det är för att dom ska bli tavlor och inte bordsdukar.
Ett litet latmanstrick!
När jag hade gjort framknytning upptäckte jag en tråd som var lite slappare än dom andra, lösningen blev att sätta en papperstuss under just den tråden. Det funkade jättebra!
Så hur är det att väva så brett? Det kräver mer av kroppen, mer kraft för att kunna skyttla och att slå. Det är en teknik med allt. Nästa väv är smalare ska faktiskt bli skönt att få lite omväxling.
Innan vävarna skickades till New York och Anders dansade Nova en liten dans på en.
Tänk att 10-talet är över och vi nu är 20-talet här, hur gick det till? Det känns som att det har gått så fort. Och det har hänt så mycket, det största som hänt är Nova, som alldeles snart fyller 3 år. Det har också varit roliga och givande beställningar och utställningar.
Jag laddar i det solljus som visar sig under januari.
Så här efter nyår ser jag många bingoplattor och listor på sånt man planerar att göra under året. Det har jag inte gjort, mitt stora mål för 2020 är att hitta flow, mycket av det försvann under neoresan med Nova under våren 2017 och jag vill hitta tillbaka till det.
Just nu skriver och skissar jag alla idéer jag har så får vi se vad som blir verklighet. Jag har några beställningar jag vet om, några som jag hoppas är på G och så vill jag väva några saker för jag tror att dom kommer bli så bra.
Min favoritskyttel len som silke.
Just nu i vävstolen har jag målarduk till Anders, om allt går som det ska kommer målningarna att visas i Stockholm i vår, men mer om det när det närmar sig.
Det är fösta gången som jag väver så brett, 146 cm, i hellinne. Det kräver mera styrka och än har jag inte hittat samma rytm som när jag väver smalt, men det kommer som med allt annat man tränar på.
(När vi var ute och såg pärlemormolnen på första bilden så sken månen ganska starkt och Novas stora fundering var, ”Var är solen?”. Hon och momma hade precis pratat mycket om solen och månen så det var det som var hennes fokus.)
Det känns både helt fantastiskt och lite skrämmande att vara igång med vävningen igen, inte på full fart än, men lite mer än dom senaste två åren. För några veckor sedan fick jag två lite större garn leveranser. Och jag vet, nästan, i vilken ordning jag kommer att väva.
Först blir det en linneväv, och det i en ”massa” färger och det gillar jag, ska sätta mig ner och linda för att hitta en fin randning.
Därefter blir det provvävning för ett projekt som kommer att vävas senare i vår eller två ”bonader”. Provvävningen känns lite extra särskilt som det medför att jag ska ställa upp min stora vävstol, min Öxabäck 150 cm, med 16 skaft och trampor.
Bonaderna ska troligtvis visas på en utställning i april, och den blir något helt nytt, lite utan för bekvämlighetszonen.
Just nu har jag en provväv i vävstolen och jag tänkte dela med mig av mina tips om provvävning. Vad brukar jag tänka på, varför tar jag dom beslut jag gör inför, under och efter en provväv. Och jag hoppas på att göra er sugna på att provväva.
Provvävning av en Jämtlandsdräll Cottolin 22/2 i varp och botteninslag och lin 16/2 som mönsterinslag.
Till att börja med bestämmer jag vad jag vill ha ”ut av” provväven. Är det en teknik jag ska testa eller garn, eller både och. Kanske är det också en eller fler efterbehandlingar som ska testas. När jag vet det så kan jag bestämma hur bred och lång jag ska göra varpen.
Så här bestämmer jag bredden: Jag brukar inte göra en provväv bredare än 40 cm. Desto bredare den slutliga väven ska vara desto bredare gör jag provväven. Anledningen till det är att jag vill att provväven ska överstämma med den färdiga väven så mycket som möjligt. Om den färdiga väven har en skedbred på 120 cm så kan det bli väldigt missvisande att göra en provväv som är 20 cm. Det är av flera anledningar, en är att man kan spänna en smal varp mycket hårdare än en bred, det är också lättare att slå till en smalare väv än en bred. Det gör att det är lätt att provväven är vävd med hårdare spänd varp och slagen hårdare.
Om man ändå vill göra en mycket smal provväv är det viktigt att ha det i beaktande och inte överspänna varpen och vara väldigt noggrann med inslagstätheten. Det som ändå kan uppstå är att det ändå inte går att få samma inslagstäthet i den färdiga väven, en lösning på det är att byta sked till ett steg glesare, t ex från 35/10 till 30/10.
Så här bestämmer jag längden: Hur många prover vill jag väva och hur långa? Min vanliga vävlängd för ett prov är 30 cm. Sen är det lite en fråga om hur kostsamt är varpgarnet, om det inte är förfärligt kostsamt lägger jag på en bra bit, det är inte ovanligt att jag får en idé som jag vill testa när jag provväver.
När det är dags att väva så har jag oftast en plan, vilka inslag/mönster jag vill prova. Men jag försöker också komma på några oväntade varianter. Vad händer om jag väver mönster med enkelt, dubbelt, treduddelt… garn? Eller byter ut några varptrådar. Jag tänker inte bara på själva projektet som provväven är tänkt för utan också för framtiden. Jag vet inte hur ni är men jag har några garner som jag suktar efter att få prova, så om jag sätter upp en provväv där dom kan passa tar jag ofta möjligheten att väva med dom.
Testrutan är sydd med rödtråd och för att den ska synas riktigt bra fick den ha kvar sin färg.
Testruta: På prover som ska tvättas syr jag en testruta som är 10×10 cm, det gör jag i vävstolen under spänning. Det gör det lätt att mäta krymp sen, och om provet blir liggande så vet jag att det rutan alltid är sydd 10×10 cm i vävstolen. När jag syr rutan använder jag mig av en böjdnål, det underlättar när man ska sy i den spända väven.
Och sen då? Hur ska den slutliga produkten behandlas? Ska den tvättas i maskin på 60 grader, kemtvättas, kanske bara pressas eller kanske skickas i väg på beredning? (Om du ska skicka din provväv på beredning eller rugga den själv så kan du inte ha en sydd provruta, utan mät hela biten innan och efter). Det bästa är om du kan dela din bit eller i alla fall behåller en del som råväv att ha som referens sen i vävstolen. Här kan man också experimentera med olika efterbehandlingar, kanske tvätta ett tyg som egentligen ska handtvättas på 60 grader eller varför inte 90 grader? Vem vet det kanske blir jättebra?!
Mitt sista tips är dokumentera! Skriv upp allt du kan tänka dig vilja veta om du skulle använda just den provväven till något i framtiden. Just nu är jag i en mellantid när det kommer till hur jag ska dokumentera i framtiden. Tidigare har jag blandat ganska hejvilt. Vissa provvävar har fått lappar fastsatta på sig med all information och andra har hamnat i pärmar. Båda systemen har sina fördelar och nackdelar. I en pärm blir det lätt ordning och reda, lätt att bläddra i osv. I ett lösbladssystem blir det att proverna far runt på ett annat sätt, samtidigt gillar jag det taktila letandet som blir, händerna som styr och inte ögonen lika mycket. Sen är det en utrymmesfråga, pärmar tar rätt mycket plats, men får oftast ner fler prover i en låda och behöver inte heller fundera så mycket på att dom ska passa i en plastficka.
Så provväv, se provvävarna som dina skatter, något att njuta av ofta och hämta inspiration av.
