Etikett: lin

”Sommarens första ros” – en ringsjal

Nu i sommar så ställde jag upp i min första vävtävling, ”Scandinavian Warp- and Scrap Makers Show Off”. Anmälningstiden var redan i december och då kändes det som eoner av tid fram till början av juni då jag senast skulle leverera en ”scrap” till sömmerska som jag är i team med.

Tävlingen startar

Just att tävlingen var en teamtävling var det som lockade mig, och jag hamnade i team med Helena ”VeryBerryStore”. Det var en till vävare i vårt team men hon drog sig ur på grund av tidsbrist.

Tävlingen började med att vi röstade fram fyra inspirationsbilder som vi tävlande skulle välja emellan, och därefter valde vi i vårt team en bild av en kvist med rosa blommor. Att välja gick fort men jag hade väv i vävstolen så det var först i vår som den var ledig.

Den här väven innebär en massa, första, för mig. Jag kallfärgade varpen, vävde i bindningen rosenkrans och inte minst det är första gången jag väver en ringsjal.

Färgning och vävning av sjalen

Jag började med att beställa garn, och ändra mig och så plockade jag fram andra garner ur mitt lager, så till slut blev det en blandning av nya och ”gamla” garner. När jag varpade kom jag på att jag ville ha en mörkare varp i kanterna och ljusare på mitten, så så fick det bli. Jag varpade fyra flätor, det är för att jag drar på med tyngder och då är det lättare med flera inte så breda flätor.

Varpen valde jag att kallfärga, och det fick ske i garaget. Jag använder en metod där man lägger det man vill färga i en sodablandning, där får den ligga i 30 minuter. Färgar gör jag med reaktivfärg som jag löser i vatten. Så jag la ut en stor bit byggplast och la ut varpflätorna dom den. Sedan var det bara att hälla på färgen där jag ville ha den. Sen gör jag en kokong av plasten, sen är det bara att vänta i 24 timmar. Därefter skölja, skölja, skölja…

När färgen är gjord är det bara vävningen kvar.

Bindningen jag valde var ”Rosenkransen” som är en kypertvariation på 8 skaft och trampor. När och hur den fick sitt namn vet jag inte men i dom vävböcker jag har heter den ”Rosenkransen”, ett passade namn. Den kräver att man har tungan rätt i mun när man man trampar vissa partier men man kommer snabbt in i det.

Till inslag valde jag lin, för det är ett material som jag gillar. Lin 16/1 finns också i en uppsjö av färger, vilket är bra eftersom jag ville få en ombreeffekt där färgen skulle gå från grått till rosa, gärna ganska skarpt rosa.

När jag var färdig skickade jag en bit till Helena som sydde två underbara klänningar av scarpen. Tyget jag vävt använde hon till framstycket till vuxenklänningen och till ärmar på barnklänningen. Hon sydde också flera lösa blommor som man kan använda för att piffa upp vilket plagg man vill.

Det färdiga resultatet

Så här fint blev det, det var ett kul projekt. Att det är första gången både för mig och för arrangörerna har märkts bakom kulisserna där det har ställts frågor som inte alltid har fått tydliga och klara svar. Vid tävlingar i framtiden kommer jag att ta med mig erfarenheten från denna och det kommer att göra det, om inte annat, smidigare för mig.

Kollaget jag gjorde för att presentera sjalen.
(Bilderna på Helena med barn är fotad av Johannes Berlin.)

En gigantisk daldräll

Efter att ha haft en vävstol med en vävbredd på 100 cm så är det häftigt att kunna den nya vävstolen kunna väva 150 cm. Så min vana trogen så köra jag fullt ut. Så första väven i vävstolen blev en hellinne daldräll med en bredd av 146 cm.

Vävning pågår.

Vävarna, det är totalt 3 stycken, är till Anders Knutsson och han skapar helt underbara målningar på dom. Det är spännande att få väva en daldräll där målet är att ha långa flotteringar och inte försöka avbinda dom. Och det är för att dom ska bli tavlor och inte bordsdukar.

Ett litet latmanstrick!

När jag hade gjort framknytning upptäckte jag en tråd som var lite slappare än dom andra, lösningen blev att sätta en papperstuss under just den tråden. Det funkade jättebra!

Så hur är det att väva så brett? Det kräver mer av kroppen, mer kraft för att kunna skyttla och att slå. Det är en teknik med allt. Nästa väv är smalare ska faktiskt bli skönt att få lite omväxling.

Innan vävarna skickades till New York och Anders dansade Nova en liten dans på en.

2020 är här

Tänk att 10-talet är över och vi nu är 20-talet här, hur gick det till? Det känns som att det har gått så fort. Och det har hänt så mycket, det största som hänt är Nova, som alldeles snart fyller 3 år. Det har också varit roliga och givande beställningar och utställningar.

Jag laddar i det solljus som visar sig under januari.

Så här efter nyår ser jag många bingoplattor och listor på sånt man planerar att göra under året. Det har jag inte gjort, mitt stora mål för 2020 är att hitta flow, mycket av det försvann under neoresan med Nova under våren 2017 och jag vill hitta tillbaka till det.

Just nu skriver och skissar jag alla idéer jag har så får vi se vad som blir verklighet. Jag har några beställningar jag vet om, några som jag hoppas är på G och så vill jag väva några saker för jag tror att dom kommer bli så bra.

Min favoritskyttel len som silke.

Just nu i vävstolen har jag målarduk till Anders, om allt går som det ska kommer målningarna att visas i Stockholm i vår, men mer om det när det närmar sig.

Det är fösta gången som jag väver så brett, 146 cm, i hellinne. Det kräver mera styrka och än har jag inte hittat samma rytm som när jag väver smalt, men det kommer som med allt annat man tränar på.

(När vi var ute och såg pärlemormolnen på första bilden så sken månen ganska starkt och Novas stora fundering var, ”Var är solen?”. Hon och momma hade precis pratat mycket om solen och månen så det var det som var hennes fokus.)

Garn leveranser!

Det känns både helt fantastiskt och lite skrämmande att vara igång med vävningen igen, inte på full fart än, men lite mer än dom senaste två åren. För några veckor sedan fick jag två lite större garn leveranser. Och jag vet, nästan, i vilken ordning jag kommer att väva.

Först blir det en linneväv, och det i en ”massa” färger och det gillar jag, ska sätta mig ner och linda för att hitta en fin randning.

Därefter blir det provvävning för ett projekt som kommer att vävas senare i vår eller två ”bonader”. Provvävningen känns lite extra särskilt som det medför att jag ska ställa upp min stora vävstol, min Öxabäck 150 cm, med 16 skaft och trampor.

Bonaderna ska troligtvis visas på en utställning i april, och den blir något helt nytt, lite utan för bekvämlighetszonen.

Tips för provvävning

Just nu har jag en provväv i vävstolen och jag tänkte dela med mig av mina tips om provvävning. Vad brukar jag tänka på, varför tar jag dom beslut jag gör inför, under och efter en provväv. Och jag hoppas på att göra er sugna på att provväva.

Provvävning av en Jämtlandsdräll 
Cottolin 22/2 i varp och botteninslag och lin 16/2 som mönsterinslag.

Till att börja med bestämmer jag vad jag vill ha ”ut av” provväven. Är det en teknik jag ska testa eller garn, eller både och. Kanske är det också en eller fler efterbehandlingar som ska testas. När jag vet det så kan jag bestämma hur bred och lång jag ska göra varpen.

Så här bestämmer jag bredden: Jag brukar inte göra en provväv bredare än 40 cm. Desto bredare den slutliga väven ska vara desto bredare gör jag provväven. Anledningen till det är att jag vill att provväven ska överstämma med den färdiga väven så mycket som möjligt. Om den färdiga väven har en skedbred på 120 cm så kan det bli väldigt missvisande att göra en provväv som är 20 cm. Det är av flera anledningar, en är att man kan spänna en smal varp mycket hårdare än en bred, det är också lättare att slå till en smalare väv än en bred. Det gör att det är lätt att provväven är vävd med hårdare spänd varp och slagen hårdare. 

Om man ändå vill göra en mycket smal provväv är det viktigt att ha det i beaktande och inte överspänna varpen och vara väldigt noggrann med inslagstätheten. Det som ändå kan uppstå är att det ändå inte går att få samma inslagstäthet i den färdiga väven, en lösning på det är att byta sked till ett steg glesare, t ex från 35/10 till 30/10.

Så här bestämmer jag längden: Hur många prover vill jag väva och hur långa? Min vanliga vävlängd för ett prov är 30 cm. Sen är det lite en fråga om hur kostsamt är varpgarnet, om det inte är förfärligt kostsamt lägger jag på en bra bit, det är inte ovanligt att jag får en idé som jag vill testa när jag provväver.

När det är dags att väva så har jag oftast en plan, vilka inslag/mönster jag vill prova. Men jag försöker också komma på några oväntade varianter. Vad händer om jag väver mönster med enkelt, dubbelt, treduddelt… garn? Eller byter ut några varptrådar. Jag tänker inte bara på själva projektet som provväven är tänkt för utan också för framtiden. Jag vet inte hur ni är men jag har några garner som jag suktar efter att få prova, så om jag sätter upp en provväv där dom kan passa tar jag ofta möjligheten att väva med dom.

Testrutan är sydd med rödtråd och för att den ska synas riktigt bra fick den ha kvar sin färg.

Testruta: På prover som ska tvättas syr jag en testruta som är 10×10 cm, det gör jag i vävstolen under spänning. Det gör det lätt att mäta krymp sen, och om provet blir liggande så vet jag att det rutan alltid är sydd 10×10 cm i vävstolen. När jag syr rutan använder jag mig av en böjdnål, det underlättar när man ska sy i den spända väven.

Och sen då? Hur ska den slutliga produkten behandlas? Ska den tvättas i maskin på 60 grader, kemtvättas, kanske bara pressas eller kanske skickas i väg på beredning? (Om du ska skicka din provväv på beredning eller rugga den själv så kan du inte ha en sydd provruta, utan mät hela biten innan och efter). Det bästa är om du kan dela din bit eller i alla fall behåller en del som råväv att ha som referens sen i vävstolen. Här kan man också experimentera med olika efterbehandlingar, kanske tvätta ett tyg som egentligen ska handtvättas på 60 grader eller varför inte 90 grader? Vem vet det kanske blir jättebra?!

Mitt sista tips är dokumentera! Skriv upp allt du kan tänka dig vilja veta om du skulle använda just den provväven till något i framtiden. Just nu är jag i en mellantid när det kommer till hur jag ska dokumentera i framtiden. Tidigare har jag blandat ganska hejvilt. Vissa provvävar har fått lappar fastsatta på sig med all information och andra har hamnat i pärmar. Båda systemen har sina fördelar och nackdelar. I en pärm blir det lätt ordning och reda, lätt att bläddra i osv. I ett lösbladssystem blir det att proverna far runt på ett annat sätt, samtidigt gillar jag det taktila letandet som blir, händerna som styr och inte ögonen lika mycket. Sen är det en utrymmesfråga, pärmar tar rätt mycket plats, men får oftast ner fler prover i en låda och behöver inte heller fundera så mycket på att dom ska passa i en plastficka. 

Så provväv, se provvävarna som dina skatter, något att njuta av ofta och hämta inspiration av.

Att klä en vävstol

Just nu håller jag på med vävuppsättningen av den oblekta varpen. Jag både gillar och inte gillar uppsättningsdelen av vävningen. När jag bara vill börja väva så kan det kännas jobbigt att veta att det är många timmar innan det är dags att slå in det första inslaget. Idag så vet jag oftast hur lång tid en uppsättning kommer att ta, det var värre när jag började att väva och hade lite orealistiska tankar på hur lång tid det skulle ta.

Då var starten gjord!

Den här varpen ska solvas i partier, det är ett ganska långt parti, 166 trådar för att vara exakt. Mönstret jag ska väva kräver sex skaft. När jag solvar i partier så är jag väldigt systematisk för att det inte ska bli fel. Det gäller att hålla tungan rätt i munn. 

Den mekaniska skedkroken har en krok längs upp som gör att den hänger kvar i skeden där jag har lämnat den.

När jag skedar använder mig av en mekanisk skedkrok, det är ett av mina favoritverktyg, den fungerar super på lite tätare skedar. Den mekaniska skedkroken byter rör själv, här kan du se en film jag spelat in som finns på YouTube.

Oblekt lin i nästa varp

Jag tömde vävstolen i fredags och nu är det snart dags för pådragning av nästa varp. Den här varpen är av oblekt lin i 16/2, jag gillar oblekt lin, känslan av det, glansen som är helt fantastisk. Min absolut favorit är gyllenblekt, men man kan inte använda det till allt, eller varför inte.

När man varpar oblekt lin så dammar det rätt mycket, det syns om inte annat i handen som håller trådarna. Ett fint damm lägger sig på fingrarna, jag gillar det, att det efterlämnar sig något på mig. 

Varpen red i en redkam

Läsåret 2002-2003 gick jag på Sätergläntan, Väv år 2, det var första gången jag träffade på en redkam. Jag var frälst direkt och har använt det sen dess. Jag använder en redkam från AK snickeri, det finns många varianter runt om i världen och för all del även i Sverige. Jag har provat både att ha redkammen i slagbommen och på bakre sträckbommen, och jag tycker att det blir bäst med redkammen i slagbommen.

Min vävstol som är redo för pådragning.

Jag jobbar oftast på kvällen och det blir en eller någon timme per dag, så igår förberedde jag allt för pådragningen. Just nu använder jag mig av min man för att dra på, jag håller och han ”vevar”. Jag har tidigare använt mig av pådragningsknekt och jag har en ”best friend” i bitar redo att byggas ihop. Trots att jag har dragit på massa meter med pådragningsknekt så är jag inte helt kompis med den. Jag är väldigt sugen på att montera ihop min ”best friend” för att testa den, skulle vara skönt att kunna dra på själv, då skulle jag kunna göra det även om jag får tid på dagen när Nova sover.