Etikett: boktips

Boktips: Möten av Kazuyo Nomura och Christina Rinaldo

Ibland kommer böcker som man känner en särskild dragning till, en sån är, ”Möten – Textilier från oasen Siwa med omnejd – Egyptens västra öken” av Kazuyo Nomure och Christina Rinaldo, egen utgivning, ISBN: 978-91-519-5402-8

Boken handlar om textilier från oasen Siwa och närliggande byar som ligger nära den libyska gränsen. Boken tar sitt avstamp i den samling textilier som Christina Rinaldo donerade till Världskulturmuseet 2018.

Boken börjar med ett förord och en inledning, en ”Början” och om Siwa som det varit och hur det är nu. Sen kommer två stora delar, en om textilierna i Siwa och en om dom från ”Beduiner i västra öknen”. Boken avslutas med kortare kapitel med annekdoker, och så ett slutord. Sist bilder på ”Christina Rinaldos textilier från Siwa och omnejd”.

Sjalar från Siwa

Kvinnorna i Siwa har två mycket dekorativa sjalar i sin garderob. En ”troket”, det är en broderad sjal som används första gången vid en kvinnas bröllop, sedan använder hon den vid bröllop och andra festligheter.

”Tarfottet” sys av ett tyg som vävs i väverier som ligger i Kerdassa som ligger utanför Giza nära pyramiderna. ”Tarfottet” består av två våder som sys ihop på mitten och sedan broderas det över sömmen.

Troket och Tarfottet som hänger till försäljning i en affär i Siwa 2006.
”Tarfottet” används fortfarande, så här såg det ut 2006 då en kvinna åker på vagnen till en åsnekärra.

Tält i öknen

Boken tar även upp dom häftiga tälten som kvinnorna syr som har en insida av lapptäcken.

Jag har sovit en natt i ett sånt tält, så vackert, och jag kunde inte låta bli att imponeras av arbetet.

”Möten” innehåller så mycket mer, man får följa jakten på vävare i öknen, dom som fortfarande väver på samma sätt som under faraonernas tid. Det är en bok fylld med ”små ljuvligheter” som Christina skulle ha sagt. Blandningen mellan historiska textilier och dom som är i bruk idag var mycket intressant.

Om du vi köpa boken kan du göra det direkt från Kazuyo Nomura, kontakt uppgifter hittar du på hennes hemsida, eller på Medelhavsmuseet.

(Den som tog mig till Siwa var Christina Rinaldo som då var lektor på Väfskolan/Högskolan i Borås där jag studerade vid då. Christina älskade Egypten och särskilt Siwa, så mycket att hon byggde ett hus där när hon gick i pension. Jag är tacksam för att jag fick följa med ditt.)

Boktips: Att Väva av Arianna Funk & Miriam Parkman

Det är alltid kul när det kommer nya vävböcker, och en bok som kom i våras är ”Att Väv” av Arianna Funk och Miriam Parkman, Natur & Kultur, ISBN: 978-91-27-16474-1

Att sätta upp en väv

”Att Väva” är en bok som innehåller mycket. Den är skriven av två personer och det är inget som man försöker förtäcka. Det står i början av dom flesta kapitel vem som har skrivit vad. I vissa fall som i färgningskapitlet, skrivet av Miriam, avslutas med en kommentar av Arianna. Samma sak med vävarna. I vissa fall har Arianna och Miriam utgått från samma garner och/eller bindning och gör varsin variant. Det är också en behållning med boken, för det visar på den enorma variations rikedom som finns.

Boken börjar med ett kapitel om hur man sätter upp en väv. Utgångspunkten är ”väv en handduk” i bomullsgarn 8/2, en bra nybörjarprojekt. Det blir en snabbgenomgång som innehåller mycket matnyttigt. En sak jag tycker är bra att varje delmoment börjar med, vad du behöver. Att kapitel avslutas med felsökning, är också bra, för vad gör du när du hittar ett solvfel, skedfel, om en tråd går av…

Går det att sätta upp en väv som total nybörjare efter instruktionen är jag inte rätt person till att bedöma. Men att ha den som handledning när man har gjort det någon gång eller för längesen det tror jag på.

Något att ha i tanken är att många moment kan göras på flera sätt, och inget är mer rätt än det andra, vissa sätt går snabbare än andra men slutprodukten blir den samma.

Framknytningen som är med i boken är den som jag använder oftast.

Att väva en väv

Den största delen av boken består av olika projekt, några är skyttlade tekniker men några är också konstvävnader så som röllakan, rya och flossa. Att den innehåller konstvävnads tekniker är det som gör den här boken intressant för mig för det är inte många vävböcker som gör det och inte så detaljerat som i ”Att Väva”.

Delen om flossa fick mig att fantisera om en sängmatta till Nova

Att formge en väv

Miriam när hon skissar, just blandningen av pennor, färg och garn känner jag igen.

Ett kapitel handlar om formgivning och jag tycker det är riktigt bra. En sak som fångade mitt intresse är när Miriam skriver att ”vävnotor är också skisser”, för visst är det så. I mina skissböcker från när jag pluggade är det blandat skisser och vävnotor.

Det är intressant att läsa om formgivning som är anpassad för vävning och olika tekniker. För att skiss för vävning kräver oftast lite kunnande om just vävning. Att skissa för vävning börjar ofta, i alla fall för mig, i en av två riktningar. En är att skissa med en specifik teknik eller bindning i åtanke eller skissa fritt och därefter bestämma hur skissen ska vävas och det tycker jag Miriam beskriver bra.

När jag läste det blev jag sugen på att börja skissa igen, skaffa en skissbok och börja om. Det känns som det är något jag glömt bort dom senaste åren.

Att färga garn

I färgningskapitlet beskrivs hur du färgar orka och turkost garn.

Jag älskar att färga därför blir jag så glad när det fanns ett kapitel om färgning. Och inte om färgning ”efter konstens alla regler” som Miriam själv skriver. Utan hon beskriver ett sätt att färga garn som går mer på känsla, erfarenhet och blanda färger tills man är nöjd. Och som hon skriver funkar det bra när man ska färga några hekto. Ska du färga mer får det bli efter konstens alla regler.

”Att väva” är boken jag saknade när jag började väva. Med det sagt så hittar jag mycket inspiration i den idag också, och jag har börjat skissa på en väv.

En, två, tre Himmeli

Jag har haft en liten himmeli fabrik här hemma. Det började i somras då jag surfade runt på nätet och hittade en beskrivning (här). Det gjorde att jag hittade boken Himmeli Geometrisk halmslöjd förr och nu av Eija Koski (Natur och Kultur). Med den i handen och en bunt sugrör har jag nu gjort tre olika himmelis, (eller hur man nu gör plural av en himmeli, flera himmelis?).

Den första jag gjorde var en liten av gula sugrör, den händer nu i vårt köksfönster. Den känns härligt höstig, björken utanför matchar bättre för var dag som går när den blir mer och mer gul.

Nästa jag gjorde hade en annan modell, och denna gången använde jag mig av svarta sugrör. Den fick min pappa i födelsedagspresent och hänger hemma hos dom. Den tekniken den är jag sugen på att jobba med härnäst och göra en större. 

Den tredje och sista är också den största, den har jag jobbat med ett tag. Främst eftersom jag har gjort den sittandes på golvet när Nova har gymmat i babygymmet, och det är roligt i väldigt olika långa stunder. Som tur var är det en enkel grundform som man snabbt lär sig göra och som man kan avbryta mitt i när någons träningslust tar slut. 

En sak som tilltalar mig med himmeli är att dom inte kräver en massa dyra specialredskap eller material, med det sagt så är originalen oftast gjorda i råghalm inte en stapelvara i dom flesta butiker men det finns inte heller något krav att använda halm heller, jag använder mig som sagt var av sugrör. Det man behöver mer är nål, trå och sax, det har dom flesta redan hemma. Jag använder mig av en lång docknål, det underlättar om man har en lång nål.

Himmeli heter det i Finland i Sverige har dom kallas för bland annat oro och himmel och finns i många olika modeller, Hemslöjden gav för många år sedan ut en bok ”Julträd och Julkrus” red. Katarina Ågren (2001), i den kan man läsa mera om dom olika Svenska traditionerna och hur man gör dom. Den är också en av mina favorit böcker när det kommer till julslöjds inspiration, den dyker upp på antikvariat nu och då.