Etikett: växtfärgning

Jag gillar böcker som fördjupar sig i ett ämne, eller snarare ett smalt ämne inom ett större ämne. Och det gör denna boken som jag brukar helt enkelt kalla för Indigo. ”En handbok om Indigo; Färgning och projekt” av Kerstin Neumüller och Douglas Luhanko, Natur & Kultur, 2017, ISBN: 978-91-27-14993-9.

Den största delen av boken handlar om indigo och beskriver vad indigo är, hur man odlar det och sedan färgning. Det är ett långt kapitel med recept. Den sista delen är projekt. Boken avslutas med en kort materiallära och en ordlista.

Många sidor Indigo

Det första kapitlet handlar om indigo och besvarar frågan ”vad är indigo” och berättar om indigons historik. Sedan kommer ett kapitel om ”att odla indigoväxter”. Det är tre växter som boken går igenom, Indigofera, Färgpilört och Vejde. Man går igenom olika odlingsråd och hur man skördar. Boken går också igenom något som heter ”Hapa-zome” som är en japanskterm som betyder lövfärgning och som passar mycket bra för just indigoväxter.

Sen kommer kapitlet om själva färgningen och hur man sköter en kyp. För det är det som skiljer ut färgning med indigo från mycket annan växtfärgning, att man kypfärgar. Färgämnet Indigo är inte vattenlösligt och för att få det fästa vid materialet man vill färga så måste man göra något som heter förkypning och man har ett färgbad som är syrefritt. Färgen kommer därför att oxidera fram, det är därför det känns lite magiskt att färga med indigo. När man tar upp det ur färgbadet är materialet gult för att sedan bli grön och slutligen bli blått.

I boken går man igenom alla steg i färgning och inte minst hur man gör sig av med en färgkyp, vad får man spola ned i avloppet och vad ska lämnas in som farligt avfall på kommunala återvinningen.

Recepten

I boken finns det recept för åtta olika indigokypar. Det är alltifrån enkla som man gör på en timme till dem som behöver veckor på sig. Det finns också recept för färgning med andra växter, detta utifrån vilka färgämnen som man kan kombinera med indigo. Det är betning med alun, björklöv, krapp och järn/tannin.

Projekten

Man besvarar och en fråga som jag får, vad ska man färga? Svarar gör man genom att visa på ett gäng projekt under rubrikerna Shibori, Sashiko, olika sätt att lappa och laga, Ikat och blåtryck.

• Shibori är en färgningsteknik, där man genom att vika, rynka och klämma får fram olika mönster när man färgar.
• Sashiko är en japansk lagningsteknik som använder sig av förstygn ”för att förstärka, laga eller hålla samman ett eller flera lager textil”.
• Lappat och lagat tar sitt avstamp i ”boro” som är ett japanskt ord som beskriver lappade och lagade plagg. Förutom några sätt att laga hål är det också med ett lapptäcke.
• Ikat och blåtryck här berättar man om ikat och blåtryck men vill man göra själv så får man söka sig till andra källor.

Boken avslutas med några sidor om materiallära och en ordlista.

Avslutningsvis

Jag gillar verkligen boken ”En handbok om Indigo”, jag gillar böcker som fördjupar sig inom ett visst ämne/teknik. Att det finns möjlighet för författarna att sprida ut sig över sidorna. Som i detta fallet få dela med sig av flera olika recept för att färga indigo, och jag blir jättesugen att testa. När jag har färgat indigo har jag använt mig av Gösta Sandbergs recept som finns i boken ”Växtfärgning”. Det jag skulle vilja testa är en naturlig kyp.

Att det finns en kapitel med projekt uppskattar jag också. Jag har mest färgat garner och det skulle vara kul att färga tyg och testa shibori, sashiko och boro. Sashiko har jag tittat på innan och funderat på om jag skulle testa, och boro också för den delen. Men är det värt det att köpa särskilda nålar och garn eller kan man ta det man har hemma?

Avslutningsvis kan jag säga att jag rekommenderar boken ”En handbok om Indigo” till alla som är nyfiken på indigo och vill testa på att färga, eller för den delen att odla indigo.