God Jul alla härliga läsare! Jag hoppas så att ni har en härlig julhelg. Själv firar jag med familjen och försöker att ha det så bra som det bara går.
Ängeln broderade jag 1989, och jag skulle inte vara förvånad om det var en av fröknarna på fritis som har pickat upp mönstret och jag som sydde.
Lagom till jul blev jag klar med min tredje ”skypesjal”. När jag väljer vilka mönster jag ska sticka tänker ”jag kommer jag kunna sticka denna sjalen utan att behöva titta allt för ofta stickningen och behöver jag räkna?”. Det är för att en skypestickning inte får ta fokus från mötet så jag ska kunna titta på det bildspel som presenteras och det är inte en chans att jag kan räkna maskor.
Jag valde att sticka i ett garn från Järbo 2-tr ull, det är ett ganska rivigt garn, det har blivit lite mjukare efter blockningen. Att ett garn är rivigt är inget som stör mig och inte heller denna gången. Men det är bra att ha i åtanke om du fördrar att sticka med mjuka garner så är detta troligtvis inte ett garn för dig.
Jag har stickat nästan enligt mönstret, det som jag ändrat var att jag gjorde avmaskningen från avigsidan, så kanten blev ett varv kortare. Anledningen var att garnet tog slut och jag orkade helt enkelt inte ta upp varvet, jag tyckte inte heller att det spelade någon roll.
I de mönstrade partierna stickar man med vridna maskor varannan maska, både från rät och avigsidan. Det är det som inte gjorde denna sjalen till den ultimata ”skype”sjalen, det är helt enkelt svårt att sticka vridna maskor utan att titta.
Passform är kanske fel ord när det kommer till en sjal. Men denna sjalen ligger riktigt bra runt nacke och axlar. Den är helt klart åt det långsmala hållet och det är både för och nackdelar med det. Det gör det lättare att få fast ändarna, men det kräver också att man måste lindar den runt sig, i alla fall om man är som jag som blir galen av långa hängande ändarna.
Om jag skulle ha gjort om något så är det att jag skulle ha stickat i-cord runt om, något som Stephen använder i sina senare stickmönster, Herbivore är ett av Stephens tidiga mönster.
Det är annat än tomtar, rött och glitter som inspirerar mig under december. Det är fyra saker som inspirerar mig mig lite extra under december. En bok, en ny broderiteknik, garnkartor och varför inte gammalt hederligt badsalt.
Jag älskar garnkartor, särskilt att göra egna med ett specifikt projekt eller tema i åtanke.
Vissa har garnkartor är så fina, jag håll på att skriva få men nu behöver man oftast betala för dem. Jag betalar gärna för garnkartor för hur bra fotade garnkartor än är så är det inte samma sak. Man ser inte glansen på samma sätt och inte minst så kan man inte känna.
Det finns ganska många olika sorter av garnkartor, den vanligaste är när det är korta garnbitar som är fastklistrade i överkant. Sen finns det varianten där garnet är upplindat på kartongremsor. Min favorit och det är också den jag gör själv är när man sätter fast ”tussar” med garn. Fördelen som jag ser det är att det faktiskt går att ta av garnet för att kunna lägga olika färger bredvid varandra och om det är en generös tillverkar kan man faktiskt linda en randning runt en penna eller liknande.
Jag älskar böcker, och att köpa nya böcker är något jag unnar mig några gånger per år. Detta är en bok som jag har haft mina ögon på och nu är jag ägare av ett exemplar.
Ryggbandsvävstol, det är det jag tar med mig från boken. Jag är mycket sugen på att göra en och funderar på material. Ska jag köpa eller såga ner några väl valda träd, jag har kontakter så jag kan såga ner träd helt lagligt och lovligt
Jag har skrivit en längre recension om du vill läsa mer detaljerat om boken.
Den 4 december skulle jag har varit med på en workshop med Takao Momiyama. Men tyvärr vara jag förkyld hela veckan innan så jag kunde tyvärr inte vara med. Men redan när jag anmälde mig så köpte jag jättefint material från Japan. Så just nu tittar jag på massa videos på YouTube och jag har en idé om vad jag vill göra med mina tyger.
Ok, jag vet att typ ingen använder badsalt längre. Inte jag heller, om det inte var så att jag fick en liten påse i en prenumerationsbox jag prenumererar på. Jag tycker det är så skönt att bada fotbad, och det tycker Nova också, så jag kom på att jag skulle använda badsaltet, så mysigt. Varför har jag glömt bort badsalt?! Att det inte är så vanligt längre märktes när jag skulle köpa mera, och lite billigare. Det var inte lätt att hitta, men till slut hittade jag ett så nu kan jag också Nova bada fotbad med badsalt under en lång tid framåt.
Av namnet att döma kan man tro att detta är en bok på engelska, men det är missvisande den är på svenska. Kerstin har tidigare gett ut två böcker, denna är dock den första om vävning. Det har kommit härligt många böcker om vävning senaste åren. Denna tar dock ett nytt grepp då det är som underrubriken säger ”Väv utan vävstol”.
”Simple weave; Väv utan vävstol” av Kerstin Neumüller, Natur & Kultur, 2021, ISBN: 978-91-27-17482-5. Simple weave ingår i en serie som heter Hantverka som ”passar dig som är nyfiken på hantverk”. Just nu består serien av tre titlar, jag hoppas Natur & Kultur kommer att utöka serien.
Boken är pedagogiskt upplagd i tre delar och i sin tur är indelade i olika kapitel. Svårhetsgraden ökar också ju längre man kommer i boken.
Första delen svarar på frågor som ”Vad är väv?” och en ordlista. Sen kommer ett kapitel om att välja garn. Där ger Kerstin som jag tror många behöver höra:
…lägg inte tid på att göra ett projekt med ett projekt med ett material som inte känns helt rätt.
Kerstin Neumüller, Simple weave, sidan 14
Hon går i texten djupare in i hur hon tänker och spinner vidare med tips på att hitta färger och garner som man tycker om.
Delen innehåller också instruktioner för hur man varpar, inte bara på varpa, utan också med stolar och på bord.
I denna delen visat Kerstin hur man väver med bandgrind, vävram och ryggbandsvävstol.
Den största delen av upptas vävning med bandgrind. Det första som gås igenom är hur man väver med en bandgrind, hur man trär den och tips och trix med vävning. Sedan får man på ett enkelt och tydligt beskrivit för sig hur man väver varpripsmönstrade band, fokus ligger på hur man gör olika mönster.
Sen kommer ett kapitel om balanserad väv, i det kapitel beskriver Kerstin också hur hon väver bredare och hur hon tänker vid val av varp och inslag. Här finns också två projekt, ett pennskrin och ansiktspads.
I det tredje kapitlet på vävning med bandgrind handlar om inslagsrips. Här börjar också Kerstin sin beskrivning av bildväv. Det fortsätter hon att utveckla i kapitlet om bildväv i vävram. I det kapitlet visar hon på olika sätt att mönstra en bildväv.
Sedan kommer ”Att väv på ryggbandsvävstol”. Det kapitlet innehåller information om hur man sätter upp i en varp i ryggbandsvävstol och sen hur man väver. Detta kapitel innehåller också flera olika projekt i olika kvalitéer.
Delen ”Väva” avslutas med efterbehandlingar, avslutningar och teknik och felsök.
Det här är den delen som skiljer denna boken från majoriteten av andra vävböcker. ”Gör dina egna väv-verktyg”, Kerstin visar och beskriver hur man tillverkar bandgrindar i både mjölkpaketspapp och i trä. Hon ger också beskrivningar på hur man tillverkar en enkel vävspännare, en vävram och inte minst en ryggbandsvävstol.
Jag gillar denna boken och ser framför mig att jag i sommar kommer att sitta ute och väva i en ryggbandsvävstol.
”Simple weave” är en bra starta-bok, den är ett lätt sätt att känna på vävning som hantverk. Att den också innehåller beskrivning för ryggbandsvävstol gör att man kan väva bredare vävar än band. Eftersom man gör vävstolen själv så kan man göra den så bred som man vill, tänk bara på att ju bredare desto fler trådar och desto längre mer jobb är det.
Något jag uppskattar är att det finns projekt i boken. Jag tycker alltid att det är svårt att komma på vad man ska göra med banden man väver. Projekten som finns med i boken tycker jag också är roliga och användbara.
Så för att svara på frågan, är detta en vävbok för din bokhylla? Är du nyfiken på vävning och vill starta på ett sätt som inte känns övermäktigt, detta är boken för dig. Det är också boken för dig som vill kunna ta med dig vävning när du reser eller varför inte bara ut på balkongen på sommaren.
Jag har i alla fall skrivit upp ”Väva i ryggbandsvävstol” i min slöjdplan för 2022. Kanske kommer det härliga bilder på mig när jag sitter i solen och väver, det är i alla fall målbilden.
UFO = Unfinished objekt. Ibland blir det inte som jag har tänkt mig, eller så inser jag att jag inte kommer att gör klart ett projekt, då är det bäst att repa upp. Så nu har jag repat upp tre projekt av två olika anledningar. Förhoppningsvis så hoppas jag att jag har lärt mig något också, men jag tror att jag kommer att repa upp flera projekt i framtiden. (Jag lämnade i alla fall två sockar så ska få ett år på sig att få en kompis, annars blir de också upprepade.)
Järbo har haft en mysteriestickning i december, en julvante, jag tror det är femte året i år. Men detta är vanten från ifjol. Mönster släpps i delar först mudden. Så jag stickade två muddar. Sen var det dag för mönsterstickning.
Jag brukar sticka mönsterstickning lösare än enfärgat så jag tänkte att det jag borde kunna sticka på den rekommenderade sticknumret. Jag hade fel, så fel! På bredden funkade det men längden. När det enligt mönstret var dags för avmaskning var jag inte i närheten av toppen av mitt lillfinger.
Det kan vara så att min inspiration försvann då. Men jag har tänkt hela året att jag ska repa upp och sedan sticka om för vantarna är jättefina. Nu är upprepningen klar så nu kan jag börja om med stickningen, men först är det dags för detta årets julvante som startar 6 december.
Dessa vantar skulle min mamma ha fått i julklapp förra året. Anledningen att hon inte fick det var av samma anledning som julvanten. Men här tog jag i när jag valde grovlek på stickorna, jag gick upp från mönstret från 2 mm till 2,5 mm. När jag stickade mudden så allt jättebra men så när jag stickat ett tag på vanten insåg jag att det blir inte bra. Jag stickade i alla fall fram till toppen och det var det bara att se sanningen i vitögat, vanten blir för liten.
Vi får se om inspirationen kommer åter och om mamma vill ha ett par vantar med Florence Nightingale då kanske jag stickar ett par, i en bra storlek. Fina är de hur som helst.
Har du också startat projekt där du efter ett tag känner, ”vad är det för projekt jag har startat?”. Så var det med denna stickade klänning, det är ett mönster från Sandnes och stickas i Lanett. Den stickas i patentstickning, jag ändrade så jag stickade den i briochestickning, det är lite enklare och resultatet ser likadant ut.
Men till ”vad är det för projekt jag har startat?”. Först och främst, en klänning? Nova hade vid två års ålder nästan aldrig klänning, det är i ärlighetens namn samma idag. Så varför lägga en massa tid och jobb på en klänning som ändå ”aldrig” kommer att användas. Och en grå? Nova hade oftast vid två år ålder kläder i klara starka färger. Och kanske det viktigaste, om jag inte bara stickade på denna klänningen så skulle jag aldrig hinna klart den så att Nova i alla fall skulle kunna hinna använda den ett antal gånger innan den skulle vara för liten.
I ärlighetens namn så funderade jag en stund på om jag kunde sticka den till en tröja istället. Men nej, ett projekt jag inte rört på två år kommer inte att bli avslutat. Jag lägger energin på hönsestrikk koftan som jag stickar till Nova istället. Den kommer att bli använd när den är klar.
Det är en speciell känsla att repa upp något på 10 minuter som har tagit åtskilliga timmar att sticka. Jag repar upp och gör härvor. Sedan blöter jag härvorna och hänger dem på tork. Jag anser inte att man behöver tynga dem eller göra annat än att dra ut dem och låta dem hänga och torka.
Det som slår mig när jag repar upp dessa stickning och ”räddar” garnet är att det är inte så många tekniker som tillåter det. Det är som den reflektion Celia Dackenberg gör om Penelope, maka till Odysseus. När Odysseus är ute i den Trojanska krigen så säger hon till sina firare att hon inte skulle gifta om sig förrän hon vävt färdigt en svepning. Så hon väver på dagarna och repar upp på nätterna. Den reflektion som Celia gör är att om Penelope hade stickat istället så hade hon kunnat sova på nätterna. För så är det, att repa upp stickat går i ett nafs, att repa upp vävning det tar tid, nästan lika lång tid som det tog att väva det.
Den är klar och det samma år som jag påbörjade den, det känns helt underbart. Så nu kan jag lägga ytterligare en sjal till min samling, och det i färger som jag har i min garderob och använder varje dag. Det är som vanligt spännande att sticka en mysteriesjal från Stephen, man kan aldrig räkna ut vad som kommer härnäst.
Den första delen kom åttonde oktober, och jag började glad i hågen. Det var verkligen en kul del att sticka, med alla färgerna och kortvarven. När jag stickade tyckte jag att färgerna inte kom fram så bra då de rätstickade ränderna i bottenfärgen täckte mönsterfärgerna. Men min förhoppning var att det skulle ”ordna” sig efter blockning. Del ett kändes som att den var väldigt liten, det var samma sak med förra årets mysteriestickning. Psykologiskt är det bra, till skillnad från ”Speckel and Pop”, mysteriesjalen från 2018??? Då första delen var jättestor och jag tidigt insåg att jag skulle aldrig hinna klart innan del två kom. Det känns alltid bra när man känner sig på bana i alla fall från början.
Här blir det riktigt fantasifullt, eller var säger du om bården med de långa looparna av i-cords. De var ganska enkla att göra men tidskrävande då man skulle sticka ungefär hundra korta i-cords. Ok, det var inte hundra det var typ 45 stycken men det kändes som hundra stycken.
Den avslutande bården på del två var valkar och det är ett gäng med varv i slätstickning och så ett varv där man faktiskt gör valkarna, och det är det roliga att se hur valkarna blir till.
Del tre bestod av en bård i brioche, det är en variant av patentstickning som Stephen West gärna har med i sina mönster. Hon hade ett alternativ om man inte ville sticka brioche, men det ville jag.
Den stora stickningen var två stora trianglar, en på varje sida. Trianglarna stickades med kortvarv i två färger.
Fjärde och sista delen, och dags för den avslutande bården och avmaskning. Hela sjalen avslutades med en bred randig bård i rätstickning med en i-cord som avslutning. Bården stickades med kortvarv, så det var många varv innan den var klar.
Jag ändrade på färgordningen från mönstret. I mönstret står det att man ska varva färgerna A,B,C,D,E,A,B,C,D,E… Jag stickade istället A,B,C,D,E,D,C,B…
Jag har blandade känslor inför Shawlography. Jag är nöjd med mitt färgval och garnet är helt underbart. Men formen, jag har inte fått till någon fason på hur jag ska bära den. Den vill helst ligga över ryggen så att ändarna går ner fram på varsin sida. Jag tänker att jag kommer få prova mig fram, ska ha den på jobbet och se om jag kan hitta ett bra sätt. Till saken är att jag brukar vilja linda in mig i en sjal, ungefär som en kåldolme. Jag återkommer med bilder, och kanske en film på Instagram.
Jag har förstått på sociala media att många har åsikter om den sista avslutande bården, att den skiljer sig för mycket från resten av sjalen. Vissa har också ändrat på den sista bården och bytt ut den mot något annat. Jag kan också tycka att den känns ”tung” men den stör mig inte så mycket att jag kände att jag behövde byta ut den mot en annan bård.
Nu är det bara två saker kvar att göra, klippa alla trådar och sy fast det lilla tygmärket som följde med garnkitet.
Hur har november varit? Det känns som jag hela november har längtat efter december. Om inte annat för att slippa ha konversationer som denna, ”-När ska vi öppna adventskalendern? -Om xx antal dagar. -Om tre minuter? -Nej, den 1 december. -Varför!?”.
Jag började november med att vara sjukskriven och vabba, och jag avslutar månaden med en förkylning som har satt sig i min hals. Alla som känner mig vet att prata är en favorit sysselsättning, jag har det också som jobb, att därför hålla tyst det är en utmaning.
Men när vi inte har varit sjuka så har det varit vardag som det ska vara med jobb och förskola. Det har varit en utmaning att veta hur man ska klä på sig, på morgonen snöar det och på eftermiddagen regnar det.
Jag har fortsatt med den resa som jag påbörjat till att må bättre, det är en berg och dalbana och november har det varit mer dalar än berg.
Jag bara måste börja med lite skryt. Att jag har redigerat alla bilder till mina oavslutade December Daily album, jag har så nöjd med det. Nu ska bilderna in i albumen med bara att bilderna är klara det är det stora arbetet med det hela.
Jag har också stickat färdigt min ”Shawlgraphy” Westknit KAL sjal. Jag har ännu inte använt den, och det av den enkla anledningen att jag har ungefär 100 trådar att klippa av. De är fästa de ska bara klippas, så det är bara lathet.
Annars har jag varit lite ambivalent, jag hoppar mellan olika påbörjade projekt ut allt efter mitt humör. Det är mest två projekt som jag har stickat på, en mönstrad kofta ”Agnes” och en spetssjal ”Aeolian”.
På jobbet är jag nästan klar med min tredje ”skypesjal”, och jag har beslutsångest om vilket sjal jag ska sticka härnäst. Jag har funderat på om jag ska stickat något annat än en sjal, men det känns som ett bra plagg, det spelar ingen roll hur lång tid det tar innan det är klart. Denna tredje sjalen har jag stickat på sedan mars/april.
Vad har inspirerat mig under November? Ibland funderar jag om jag över huvud taget har känt inspiration denna extra gråa november, men det har jag som alla andra månader under året.
Det är så härligt att få se konsthantverk på tv, och att få se människor som brinner för sitt skapande. Serien ”Dreja” är en serie som gör mig glad. I serien får vi följa programledaren Ika Johannesson när hon träffar olika keramiker, alla med olika formspråk och förhållningssätt till keramik. Och det är inte alla som drejar. Kia pratar med alla om keramik och hur de började med keramik och vad som driver dem i sitt skapande.
Synålar, det har man ju massor av eller? Det trodde i alla fall jag ända tills mamma var på besök och behövde nål och tråd och jag fick inse att jag hade brist på helt vanliga synålar. Hur gick det till?!
Av en slump så såg jag dessa nålar på nätet. Svart vita nålar, vem kom på den idén? Jag var bara tvungen att test dessa. De är lite dyrare än vanliga nålar, är de värt det. Vi får se jag måste testa först.
Jag har gjort ett fotoalbum där jag har dokumenterat december varje år sedan 2016. 2016 och 2017 gjorde jag klart ganska direkt efter att december var slut det året. 2018, 2019 och 2020, var något helt annat. 2018, gjorde jag ett ryck med sommaren 2019 och det blev nästan klart, 2019 och 2020 däremot hade jag inte påbörjat förutom lite anteckningar.
I Facebook gruppen för December Daily så startades en utmaning att göra färdigt sina oavslutade album innan december började. Det var något jag verkligen ville göra. Men hur? I samma veva köpte jag en kurs i Canva på Ali Edwards hemsida. Och den förändrade allt!
Japp, jag är förälskad i Canva, så lätt att jobba med och det gjorde det mycket snabbare och lättare att göra bilderna till mina December Daily albumet. Det har nu gjort att jag har redigerat och lagt texter på alla bilder för både 2019 och 2020, samt de bilder som saknades 2018. Nu väntar jag på att de ska komma med posten så jag kan sätta in bilderna och verkligen göra klart albumen.
Just nu känner jag att allt som ger energi vill jag ha mera av och det som tar energi försöker jag plocka bort. Kristaller är något som ger energi. Och jag tycker att de är så vackra att se på. Det är fascinerande att se vilken mångfald som finns i färg och form. Och inte minst hur de känns att hålla i, vissa blir varma på en gång och andra känns kalla. Naturen är fantastisk.
Denna månaden ville jag dela med mig av en svart/vit samling. När jag letade efter saker som är svart/vita trodde jag till att börja med att jag inte hade så många saker som är svart/vita, tänk vad fel jag hade.
Idag är min femte världsprematurdag som prematurförälder, hur gick det till? Hur kan tiden gå så fort?
Nu börjar jag komma till en punkt att jag inte kommer ihåg alla detaljer från vår neo-resa. Allt jag kunde om respiratorer, cpaper, städa en kuvös, sprutpumpar bara för att nämna några saker är nu ett minne blott. Och det är kanske ett sundhetstecken att det är så.
Idag funderar jag mera på när man slutar vara prematur. När kommer den dagen då den informationen är oviktig att ge? Kommer den dagen att komma? Vad kommer man att skylla på prematuriteten och vad är bara det som ändå skulle ha blivit?
Sen inte att förglömma Nova blir äldre och äldre snart så stor att hon kommer att uttala själv vad hon tycker och tänker om detta också. Hon kommer att få föra narrativet för sin egen historia, och det är också som det ska.
Nova nästa stora milstolpe är när hon ska börja skolan och dit är det 1,5 år lite drygt. Genom de studier som finns så vet jag att man måste vara aktiv som förälder när ens prematur går i skolan. För det finns studier som har visat att många prematurer får det kämpigt i skolan. Men jag tänker också att genom att vara medveten om det och vara lyhörd så ska det också gå bra.
Så går mina funderingar denna världsprematurdag.
Och till alla prematurföräldrar som fick åka hem med sina prematurer krama dem lite extra hårt idag. Och alla tänd ett ljus för alla de som inte fick komma hemma med sina föräldrar och de föräldrar som fick lämna sjukhuset tomhänta. Det kommer jag att göra.
