Dags igen för världsprematurdag

Idag är min femte världsprematurdag som prematurförälder, hur gick det till? Hur kan tiden gå så fort?

Nu börjar jag komma till en punkt att jag inte kommer ihåg alla detaljer från vår neo-resa. Allt jag kunde om respiratorer, cpaper, städa en kuvös, sprutpumpar bara för att nämna några saker är nu ett minne blott. Och det är kanske ett sundhetstecken att det är så.

Idag funderar jag mera på när man slutar vara prematur. När kommer den dagen då den informationen är oviktig att ge? Kommer den dagen att komma? Vad kommer man att skylla på prematuriteten och vad är bara det som ändå skulle ha blivit?

Sen inte att förglömma Nova blir äldre och äldre snart så stor att hon kommer att uttala själv vad hon tycker och tänker om detta också. Hon kommer att få föra narrativet för sin egen historia, och det är också som det ska.

Nova nästa stora milstolpe är när hon ska börja skolan och dit är det 1,5 år lite drygt. Genom de studier som finns så vet jag att man måste vara aktiv som förälder när ens prematur går i skolan. För det finns studier som har visat att många prematurer får det kämpigt i skolan. Men jag tänker också att genom att vara medveten om det och vara lyhörd så ska det också gå bra.

Så går mina funderingar denna världsprematurdag.

Och till alla prematurföräldrar som fick åka hem med sina prematurer krama dem lite extra hårt idag. Och alla tänd ett ljus för alla de som inte fick komma hemma med sina föräldrar och de föräldrar som fick lämna sjukhuset tomhänta. Det kommer jag att göra.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.