Första gången jag fick testa att göra egna cerat var när jag gick på gymnasiet, det var kanske 1999 eller 2000. Jag gick en kurs i ”Alternativ hälsa” och då fick vi göra det. Jag tyckte det var kul och gjorde egna hemma. Efter det inget, jag har funderat på det men inget mer.
Men nu så har det hänt igen. På black friday slog jag till och handlade på mig ingredienser och cerat hylsor. Och nu har jag gjort dem. Tio stycken blev det.
Alla ingredienser samlade, och mycket blev kvar för en till omgång!
Jag valde att använda ett enkelt recept med aprikoskärnolja, bivax, kakaosmör, e-vitamin och lavendel (eterisk olja). Receptet är från Organic Makers, det är också från dom som jag har köpt alla ingredienser och cerat hylsor.
Så ner med alla ingredienser i en glasbägaren, man behöver ha en våg för att se att man får rätt mängd av allt. Sen ska allt smälta i vattenbad, och så hälla upp det i hylsorna. Man fyller hylsorna i två omgångar, första gången fyller man upp till 1 cm från kanten. Andra omgången fyller man när det har bildats en grop i ceratet, (men det lyckades jag inte ta någon bild på).
Dom är helt underbara, och nu har jag så många att jag kan ha ett i varje ficka, väska… Jag har också gett bort några i till nära och kära, det är alltid kul att kunna dela med sig av ”godsakerna”. Genom att cerat hylsorna är i papper är det inga problem att märka dom med namn bara genom att skriva med en helt vanlig penna.
Då var det dags igen att sammanfatta ett helt år, 2020, kanske det mest speciella året för hela mänskligheten på lång tid. För det har blivit upp och ner vända världen, och för oss alla har det inneburit stora förändringar och många är det nog som har omvärderat sina liv.
Mitt 2020 började bra, vi var hemma hela familjen efter Novas tur på sjukhuset med lunginflammation. Vi hade julklappsöppning i trettonhelgen istället. Och våra liv gick på i sina vana banor.
Lämna på förskolan, jobba och så med avbrott för helg. Jag som alla andra började följa ”Corona rapporterna” men det kändes långt bort med Kina, sen blev det närmare med nord Italien och så var det här, här på hemmaplan.
Och så mycket förändrades under våren, hur vi jobbade, det blev mycket VAB. Jag hade ett jobb som krävde att man var på plats och det var bara att åka dit.
Att inte kunna träffa sin föräldrar är konstigt, att ställa in påsken blev nödvändigt. Våren gick…
Äntligen kom sommaren som ett avbrott, det gick att träffas ute och vi kunde efter att ha isolerat oss i början av semestern åka till ”landet”, där mina föräldrar bor.
Nova på nya förskolan.
Hösten innebar fler förändringar, framförallt för Nova och för mig. Nova byte förskola, en mycket närmare vårt hem. Och jag, jag byte jobb. Jag gick från att jobba deltid på en kemtvätt till att jobba heltid på en statlig myndighet. En stor omställning som jag har jobbat mig fram till och som känns jättebra.
Senhösten och förjulsvintern innebar att den andra vågen av Corona blev verklighet, kontoret som jag nyss börjat jobba i tömdes då alla jobbar hemma utom några få. Och någonstans kom också oron för vilken jul vi skulle få, kunde vi fira den som vanligt eller ej?
Men hantverk då?
Jag har stickat, broderat och vävt, bland annat.
Stickat är något jag har gjort mycket, det var längesen som jag stickat så mycket som under 2020.
Det har blivit vantar, sockar och en mössa. Och en påbörjad sjal.
Vanten Lägdan från ”Yrans and Barns”.
Under hösten/vintern gick jag en broderikurs på distans, så då broderade jag en hel del. Det är en träff kvar och då ska vi börja med ett helt ”eget” broderi, det ska bli så kul.
Kuddhuva från Lillhärdla, Härjedalen var en av uppgifterna på kursen.
Vävt har jag också gjort, det som jag har skrivit om är den bärsjal jag vävde till en tävling under sommaren. En tävling där jag blev ihop parad med Helena som syr av sjal”rester”. Hon sydde bland annat två superfina klänningar med detaljer i mitt handvävda tyg.
Helena med sitt barn som visar klänningar och sjal.
Det var lite om mitt 2020, nu ser jag fram emot 2021…
Jag har skrivit tidigare att jag verkligen gillar materialförpackningar, allt man behöver för ett projekt samlat i en behändig liten låda eller påse. I det här fallet en låda.
Innehållet i min första ”My maker box”
Vad är My maker box?
För mig dök det upp som reklam på Instagram, jag klickade vidare och så var två materialsatser på väg till mig, den andra kommer jag skriva om senare, jag lovar.
Det jag har läst mig till på My maker boxs hemsidan är det mor och son som driver det. Allt material är restprodukter från textilindustrin som dom har runt knuten i Boråstrakten, eller återbruk. Dom samarbetar med formgivare och ett mindre snickeri.
Varför valde jag då att lägga mina surt förvärvade pengar på detta? Därför jag tyckte om det, jag gillar idén på återbruk och inte minst designen. Det finns ett antal olika kit att välja på och jag valde dom två som lockade mig mest.
Jag började med den som kändes enklast, eller rättare sagt den som inte kräver att jag städar mitt arbetsbord för att kunna ställa upp symaskinen. Vira, en liten väska som man rullar ihop i skinn.
Då var det bara att börja då!
Trevligt att sitta i soffan och sy.
Det mesta man behöver finns i lådan, men några saker behövde jag leta fram och det var en linjal, sax och syl.
Jag började med att klippa ut bitarna, den stora biten, dom som fickorna skulle sys fast på behövde jag inte klippa den var i rätt storlek. Det jag behövde klippa var den biten som skulle bli ficka och den som skulle hålla fast karbinhaken.
Insidan med den stora fickan och dem två mindre som är i ett stycke.
Jag ske erkänna att jag började med att göra lite fel, jag använde sylen att dra streck med på mocka sidan, och glömde att spegelvända mönstret på fickan. Jag tänkte att jag bara skulle kunna vända på den och jag testade det genom att lägga dit fickan och rulla ihop väska och öppna den. Det jag kom fram till var att om jag vänder på fickan så kommer jag 9 gånger av 10 att öppna den upp och ner. Därför fick det bli som det blev. Men jag tror att om man är vänsterhänt kan det vara bra att vända fickan och spegelvända hela väskan.
Hela väskan skulle sys med skomakarsöm, det är första gången jag testar det så det var riktigt kul. För att göra det hela lättare skulle man limma fast delarna innan man sydde, och det gjorde det.
Det tog inte många timmar att sy och det var så kul när den var klar, nu ska jag bara bestämma vad jag ska använda den till. Just nu lutar det åt en ”utökad” plånbok så det blir lättare att hitta viktiga grejer i handväskan eller ryggsäcken.
November började kanske inte på bästa sätt för den började med regn och förkylning. Men den började också med att planera för advent och julpyssel.
Covid-19 eller förkylning – det är frågan
Den 6:e gjorde jag mitt första och förhoppningsvis enda Covid-19 test. Jag gjorde det på inrådan från sjukvården, för min spontana tanke är alltid att allt är lugnt och ingen fara så jag tänkte inte ens på att ta ett test. (Någon annan gång kanske jag berättar jag om dom andra gångerna, och att dom alla gånger har resulterat i att jag har blivit inlagd på sjukhus.)
Efter några dagarna fick jag svar och jag hade inte Covid-19. Men resten av månaden har färgats av förkylningar, jag har varit frisk men övriga familjemedlemmar har en hosta som inte riktigt vill släppa.
Snö, regn, snö, is…
Vädret i november går att sammanfatta med omväxlande. Så många mornar jag har gått ut genom dörren och det har varit ljumna vindar. Och det har känts lite konstigt. Jag har hellre snö än en massa is som vi har nu. Men just nu är det i alla fall minusgrader och frost, en bra start på adventstiden.
Jag har broderat mycket
Jag broderar på en gran i jämtlandssöm.
Broderikursen jag går har fortsatt hela november, ja den fortsätter ända till i januari. Jag började november med att brodera ”Häxstjärnor” och efter kurstillfället den 15:e har jag broderat på ett örngott med ”Jämtlandssöm”
Jag har broderat så mycket att mitt vänstra långfingret börjat få en liten förhårdnad. Det är bara att inse att det är länge sen som jag broderade så mycket som jag gör nu.
När jag läste boken ”Att väva” av Arianna Funk och Miriam Parkman blev jag så sugen på att börja skissa igen med någon reda. Och min vana trogen bestämde jag mig för att binda boken själv och i en teknik jag inte prova på tidigare, ”French stitch” eller orientalisk bindning som den ibland kallas.
Papper
Jag börjar alltid med att välja papper när jag gör böcker. Och dom böcker jag gör har oftast olika sorters papper i läggen, så också denna. Till slut blev det fem olika sorter:
Akvarellpapper, inte något fancy men lite tjockare och med lagom mycket gräng.
Skisspapper, det ska det vara i en skissbok eller hur.
Markerspapper, i två olika storlekar. Och det är för att jag ska komma igång med att använda mina Copic markers som jag köpte i våras.
Randatpapper, för att jag hade det hemma och för att ge mig möjligheten att skriva lite längre här och där.
Transparant papper, bara för att det är så kul och för att man kan skissa i lager.
Hur många papper då? Jag började med att bestämma hur många lägg jag ska ha, och jag har 4, ibland 5 papper i varje lägg. Jag bestämde mig för 15 lägg, det har tidigare blivit bra i en bok som ska räcka länge.
Sen bestämde jag hur många papper av varje sort jag skulle ha, det blev 20 – 10 av varje sort, till slut blev det 70 ark.
Bindningen
Att testa nya tekniker tycker jag är jättekul så därför blev det att jag testade ”French stitch”. Jag började med att göra hål för bindningen med en syl och därefter började jag att sy. Eftersom jag inte hittade mitt knyppelgarn så därför blev det bomullsgarn 16/2, och det blev inte bra. Först och främst gick det av när jag skulle dra, och när jag var klar med boken tyckte jag bindningen blev jätteslapp. Så jag började om.
Fram med lingarn 16/2 och band i linne som fick följa med i bindningen för att göra bindningen ”fastare”. Jag vaxade lingarnet med bivax för att det skulle glida lättare, och så började jag om.
Omslaget
Till sist dags för omslag, eftersom den här tekniken inte kräver något lim och omslaget knyts fast med banden som fick följa med i bindningen så kan jag ändra mig så därför blev det ett snabbt val. Jag tog helt enkelt det första A3 blocket jag hittade och det var ett block för akrylmålning så det funkade bra.
Tyvärr veck jag lite snålt på två ställen så jag antingen för att dekorera så det inte syns eller så gör jag om omslaget, det får tiden utvisa.
Att komma ihåg till nästa gång
Så här långt var jag så nöjd och så gjorde jag bort mig, och jag är fortfarande sur på mig själv. Jag kom på den briljanta iden att jag skulle skära rent kanten. Och det hade säkert gått bra om jag hade haft en vass kniv men det hade jag inte. Så istället för en rak och snygg kant har jag nu en ganska vågig och hackig kant, jag får se om jag försöker skära den igen med en vass kniv eller om kan jag lever med det.
Det viktigaste nu är att jag faktiskt börjar att skissa i den och använder den som jag har tänkt mig.
Jag vill dela med mig av det som inspirerar mig just nu. Den här månaden är det en bok, ett instagramkonto, en garnleverantör och slutligen månadens tema på den ”Story Class” från Ali Edwards jag prenumererar på.
Bok: Sweater quest: My Year of Knitting Dangerously
Jag har läst boken ”Sweater Quest: My year of knitting dangerously” skriven av Adrienne Martini. Den handlar om det året det tog Adrienne att sticka koftan ”Mary Tudor”. Jag skriver mer om boken HÄR.
Det här var en bok jag inte kunde sluta läsa, och jag blev så sugen på att sticka en mönsterstickad tröja, inte ”Mary Tudor” men någon annan. Det hela slutade med att jag har varit på biblioteket och lånade ”Medeltid och maskor”. Ja, ”Tudor Roses” av Alice Starmore, som också finns på mitt biblioteket, fick stanna kvar på sin hylla efter att jag bläddrat lite i den.
Jag har några projekt jag måste avsluta så det kommer att bli 2021 innan jag kan börja på en ny stickning, men då ligger det i farans riktning att det blir en mönsterstickad tröja, och att jag kommer att testa att sticka i fair isle teknik.
Instagram: Miriam Parkman, @miriamethel
Just nu behöver jag färg och det får man i överflöd på Miriam Parkmans instagramkonto. Hon blandar, färdiga vävar, skissar, inspiration, allt i en underbar färgskala.
Något som inspirerar mig är också hur hon jobbar både som handvävare och som formgivare, och att få följa den röda tråden i det hon gör.
Om ni känner igen hennes namn så kan det vara för att hon, tillsammans med Arianna Funk, som har skrivit boken ”Att Väva”.
Garn: Sjöalyckan Silke
Två av Sjöalyckans silke tjocklekar (Nm 5/2 och Nm 20/2) ofärgade
Silke, mycket lyxigt och helt underbart.
Sex olika tjocklekar av silkegarn, sex olika, vad mer kan man begära. Har jag skrivit att det är handfärgat av Anna och Roger som har Sjöalyckan, det blir bara bättre och bättre.
Jag träffade på Sjöalyckan silke första gången på vävmässan i Umeå 2014, utan någon plan köpte jag en härva, man skulle kunna kalla det för vävgodis. Nu i ett projekt kanske jag ska använda silke så jag beställde en härva av deras tjockaste kvalité (Nm 5/2). Och då hände det som så lätt händer jag fastnade vid ordet, ”Broderisilke”, jag som går en broderikurs just nu, det var perfekt, så några spolar av det hamnade i varukorgen. Och så blev jag så nyfiken på kvalitén, Nm 20/2, som jag tänkte skulle vara underbar att kombinera med ull till en sjal i en väv någon gång, så ner med den i varukorgen också.
Så nu ligger dom på mitt arbetsbord och ser underbara ut och jag ska bestämma mig för vad jag ska göra med dom, vad ska jag brodera och väva.
Memory keeping: Cozy – Story Class
Ett utsnitt ur en av mina sidor på temat ”Cozy”
Ali Edwards är en kvinna i USA som formger och säljer produkter för ”memory keeping” eller scrapbooking, kärt barn har många namn.
Hon har också något hon kallar för ”Story Class”. Jag prenumererar så att jag varje månad får en ”klass” och ett digitalt kit för att dokumentera minnen, händelser, vardag… Genom olika teman. Månadens tema var Cozy.
Cozy =
behaglig, trivsam, hemtrevligt, varm och skönt
Jag har gjort två sidor på temat, där jag skriver om vad jag minns som gav mig en behaglig och hemtrevlig känsla, men också hur jag försöker att göra så att min dotter ska få uppleva det.
Min spontana tanken när jag såg temat ”Cozy” var att sitta under en skön yllefilt i soffan med en handarbete i händerna, gärna medans jag tittar på en bra film eller serie.
Den här boken hittade jag av en slump på Storytel när jag egentligen letade efter en annan bok men titeln gjorde att jag var ”tvungen” att läsa den. ”Sweater quest: My year of knitting dangerously” av Adrienne Martini, Atria Books, ISBN: 978-14-165-9764-3
Boken handlar om det året som Adrienne stickar koftan ”Mary Tudor” designad av Alice Starmore. Boken är utgiven 2010 och hade inte Adrienne skrivit boken då hade i alla fall början varit annorlunda. För när hon börjar sticka finns inte garnet som ska användas att få tag på, hon hittar ett annat garn som passar med då finns inte alla färgerna. Ja, bara att få tag på boken med mönstret är svårt.
Boken handlar delvis om hur stickningen av ”Mary Tudor” framskrider, men själva behållningen är läsa om dom resor hon gör och dom samtal hon har med olika kvinnor inom stickvärlden. Hon träffar bland annat Ann Shayne och Amy R. Singer som båda att skrivit böcker om stickning. I samtalen pratar Adrienne med sina stickkollegor om ämnen som copyright, design, gruppkänsla och samhörighet.
En fråga som hon tar upp flera gånger är om hon ”verkligen” stickar en Alice Starmore eller ej. Detta eftersom hon inte stickar i det garn som står angivet i mönstret och därmed inte i helt rätt färger. Svaren hon får är lika skiftande som stickarna som ger dom.
Idag är läget ett annat för 2013 kom det en ny utgåva av ”Tudor roses” och Alice Starmore har återigen börjat sälja garn som hon har tagit fram både kvalité och färger till, så idag är det enkelt att beställa ett materialkit till ”Mary Tudor”.
Spoiler: Något som riktigt irriterade mig var att koftan inte passade när den väl var klar. Hon skriver att hon mäter och kollar att det stämmer mot mönstret, men verkar aldrig reflektera över om måtten passar henne. Hon skriver också att det inte gör något att det är vägen till den färdiga koftan som var behållningen för henne, kul för henne, jag blir fortfarande irriterad.
Något som gör mig lite förbryllad är dock att när jag har forskat vidare på Internet så har jag hittat bilder där Adrienne har den på sig och där hon säger att enda gången hon använder den är när hon förläser om sitt år med stickning. Så jag vet inte då, jag hon krympt eller koftan växt.
Här hittar du en intervju en bloggare TanisKnits gjorde med Adrienne efter att hon läst boken kan du hitta HÄR.
Tänk att det snart är 4 år sen jag och Mattias fick flyga ambulansflyg till Umeå och kom hem efter 4 månader (2 månader i Umeå och 2 månader i Östersund) med en liten Nova. Jag har skrivit lite om det i det här inlägget: En av världens prematurer, det inlägget skrev jag 2018, och det har hänt ”några” saker sen dess.
Satuarationsmätaren, ”Bitmosen” kunde också funka som leksak.
Som att säga hejdå till syrgasen och att sedan skicka tillbaka alla tuberna, det var en härlig dag. Men det var lite jobbigt att skicka tillbaka saturationsmätare, trots att jag ville slänga ut den genom ett fönster titt som tätt var den en säkerhet. Så hejdå till ”Bitmosen” och tuberna.
(Att jag efter den perioden fortfarande helst sover på höger sida och längst ut på kanten på sängen, det är något jag jobbar på att träna bort. Det hade varit lättare att träna bort om jag inte just nu har en 3-åring som verkar ägna natten åt att försöka trycka mig ur sängen.)
Det var viktigt att få leka lite med inhalatorn också.
Något annat som vi har sagt hejdå till, är inhalationer. Nova har periodvis, månader itaget, stått på regelbundna inhalationer, upp till fyra gånger per dag. Förra julen (2019) var vi inlagda över jul då Nova fick en dubbelsidig lunginflammation och vi var inlagda 10 dagar, var av 1,5 dygn på IVA. Det var superjobbigt och jag vet inte vad jag ska säga. Men det som var positivt var att man konstaterade att hon inte har förkylningsastma eller astma för den delen och därför inte behöver inhalera. Så hejdå till inhalationerna. (Vi har tillfälligt sagt ”Välkomna tillbaka” för att se om dom kan hjälpa när Nova har hosta vid förkylning).
Idag är Nova 3,5 år korr, hon blir 4 år okorr. den 1 februari. Att hon fyller fyra i februari är något som hon är mycket medveten om och pratar ofta om. Det är svårt att skriva om Novas utveckling, vad vi vet nu är att hon på dom flesta områden är precis där hon ska var utvecklingsmässigt, men att hon också har områden och då motoriska där hon ligger efter. Hon följs därför av sjukgymnast och av ortoped.
Härligt med sommar!
Det har som sagt gått snart 3,5 år sedan vi blev utskrivna från sjukhuset. Det skulle vara fel att säga att jag inte bär med mig det varje dag. Vissa saker har förändrats, jag är inte lika stresstålig länge. Att prata om vår neo-resa går vissa dagar jättebra och andra gånger känns det bara jobbigt, alla minnen som kommer tillbaka.
Jag går en broderikurs på distans som Hemslöjdskonsulenterna i Jämtland/Härjedalen anordnar. Det är totalt fem tillfällen med olika teman, ett tog avstamp i traditionella broderier i korsstygn. Och det kit som vi fick skickat till oss för att brodera var från kollektionen ”Sömat och fest” som Katarina Widegren-Flach tog fram tillsammans med Hemslöjdskonsulenterna 2008.
Det färdiga broderiet redo för montering.
Häxmuseet i Lillhärdal
Förlagan till broderiet finns på Häxmuseet i Lillhärdal, som drivs av Hembygdsföreningen i Lillhärdal, i Härjedalen och är en ”kuddhuva”. Broderiet ska sitta på ena kortsidan på ett örngott, så att det syns när när det ligger i en uppbäddad säng.
Originalet är broderat i rött bomullgarn på linne, men i ”Sömat och fest” tog katarina fram fyra nya färgställningar, en var den gula som jag fick.
Broderi pågår, mittstjärnan är klar och jag jobbar med en av sidostjärnorna.
Korsstygn på räknelinne
Jag har broderat korsstygn på räknelinne förut men det är inte något jag gör varje år, det var kul att få göra det igen. Och visst var det kul. Att det var så litet och att allt var i samma färg gjorde det också lätt att ta med sig och jag har broderat en hel del på lunch- och fikaraster på jobbet.
Att det var en struktur, en upprepning, av dom olika mönsterdelarna gjorde att det inte var några problem att ta fram och brodera en liten stund här och där.
Deadlinen jag hade gett mig själv var nästa kurstillfälle, då vi ska börja med ett nytt broderi, och nästa tillfälle är nu på söndag 15 november. Så man kan lugnt säga att jag hann, att jag vabbade nästan 1,5 vecka gjorde också sitt till.
Finn fem fel, eller rättare sagt sex. Den till höger är broderar efter mönstret.
Jag började med att brodera mittstjärnan, och sedan dom stora stjärnorna på sidorna och så avslutade jag med dom fyra hjärtana. Och dom trodde jag aldrig att jag skulle bli klar med, det blev bara fel hela tiden. Jag tror jag broderade och tog upp lika ofta. Till slut var jag så less så jag ville bara bli K-L-A-R!!!
Så du kan ana min frustration när jag var klar och tittade på broderiet och insåg att jag hade broderat ett hjärta fel. Det är hängena på varje sida som är ett steg fel. Här kunde man ju tänkt att jag skulle ta upp och göra om, men nej, det får vara som det är. Mycket eftersom jag har gjort det på båda sidorna om hjärtat så är det inget jag tänker på. Och så blir det något som är bara mitt.
Och så tänkte jag bjuda på en en bild av mig själv när jag broderar. Lite svårt att fixa själv så Nova fick agera fotograf. När jag frågade om ”mamma syntes i kameran” sa hon ”Ja”. Och här kommer bästa bilden. Håll till godo!
Det här har varit hösten då Nova har upptäckt årstider. Många gånger har hon sagt,
”Det är höst nu”
Nova 3 år
Det har hänt mycket bakom kulisserna i höst. Men det mesta som har hänt har inte har haft något med hantverk att göra.
Nova har börjat på en ny förskola som ligger nära där vi bor, och hon trivs jättebra. Tyvärr ska den helrenoveras och då ska alla barnen gå på Lövsta som ligger i en helt annan stadsdel. Det har varit ganska mycket media om den flyttcirkus som blir, inte bara för förskolebarnen utan också för skolbarnen på flera skolor.
Mattias blev intervjuad i P4 om flytten, och som han sa ”Det känns ganska jobbigt”.
Klicka på bilden för att komma till P4 för att hör några föråldras synpunkter. Bland annat Mattias.
För mig har hösten också inneburit att jag har börjat på mitt nya arbete. Jag har gått från att jobba hos en privat arbetsgivare till en större myndighet. Det har varit en omställning, på ett bra sätt. Bara det att introduktionsutbildningen var på nästa två månader, kändes fantastiskt, men också så mycket att lära sig.
Det har också inneburit att jag har dragit ner på mitt vävande för tillfället, jag väver men inte lika mycket. Det har varit ett svårt beslut men när det väl var fattat kändes det helt rätt.
Jag har slöjdat också, jag har framförallt stickat mycket. Oktober är också månaden för Westknits mysteriestickning, så mycket sticktid på just den. Men jag går också en broderikurs så det har blivit en hel del broderat också, jag har broderat yllebroderi och korsstygn, än så länge.
Jobbet i vävstolen har som sagt vad saktat av men det händer saker, jag har både vävt ner en väv och påbörjat vävuppsättning på nästa väv.
Solvningen av en varp
Nu får vi se om det blir en vit vinter än. Vi hade vinter några dagar i oktober men den försvann lika fort som den kom.
