Jag har tillsammans med Länshemslöjdskonsulenterna i Jämtland – Härjedalen vävt upp ett antal kopior av fälltäckesväv. Det här var den första, den vävdes till VÄV utställningen på Nordiska museet 2012.
Jag vet inte särskilt mycket om historien runt denna fälltäckesväven. Det jag vet är att Ingela Fredell, hemslöjdskonsulent, hittade den i en hög med äldre trasmattor på hembygdsgården i Vemdalen, Härjedalen.
Kanske funderar du på varför jag kallar det för ”gluggväv”? För visst ser det ut som en plattväv, och du ser alldeles rätt det är en plattväv. Men i Vemdalen har plattväv kallats för gluggväv, ett namn som jag tycker är helt underbart, för det säger något om mönstret för det är ju fullt av gluggar.
Det är väldigt spännande att få dyka ner i analyser av äldre vävar. Jag hittar alltid små ”egenheten”, tänk om man skulle kunna fråga den som vävt om inspiration, vävningsarbetet…
När analysen är klar så är det dags för provvävning och så vävningen av den slutliga väven. I det här fallet en våd av tyg.
Oftast sluta min del här efter leverans till kund. Men i det här fallet fick jag hänga med ett tag till. Under våren – sommaren 2012 visades utställningen VÄV på nordiska museet i Stockholm, det var i samband med Svenska Hemslöjdsföreningarnas Riksförbunds 100-års jubileum.
Vill du väva en egen gluggväv från Vemdalen, här kan du ladda ner vävsedeln i .pdf format från Hemslöjdsguiden.
Tänk att 10-talet är över och vi nu är 20-talet här, hur gick det till? Det känns som att det har gått så fort. Och det har hänt så mycket, det största som hänt är Nova, som alldeles snart fyller 3 år. Det har också varit roliga och givande beställningar och utställningar.
Jag laddar i det solljus som visar sig under januari.
Så här efter nyår ser jag många bingoplattor och listor på sånt man planerar att göra under året. Det har jag inte gjort, mitt stora mål för 2020 är att hitta flow, mycket av det försvann under neoresan med Nova under våren 2017 och jag vill hitta tillbaka till det.
Just nu skriver och skissar jag alla idéer jag har så får vi se vad som blir verklighet. Jag har några beställningar jag vet om, några som jag hoppas är på G och så vill jag väva några saker för jag tror att dom kommer bli så bra.
Min favoritskyttel len som silke.
Just nu i vävstolen har jag målarduk till Anders, om allt går som det ska kommer målningarna att visas i Stockholm i vår, men mer om det när det närmar sig.
Det är fösta gången som jag väver så brett, 146 cm, i hellinne. Det kräver mera styrka och än har jag inte hittat samma rytm som när jag väver smalt, men det kommer som med allt annat man tränar på.
(När vi var ute och såg pärlemormolnen på första bilden så sken månen ganska starkt och Novas stora fundering var, ”Var är solen?”. Hon och momma hade precis pratat mycket om solen och månen så det var det som var hennes fokus.)
Nu ligger min andra video uppe på YouTube, lite nervöst är det allt med ett nytt medium. Sen tidigare finns där en film jag gjorde som komplement till Vävmagasinets notis om ”Mekaniskaskedkrokar”.
I denna andra filmen visar jag hur jag gör en ”snålframknytning”, en av mina favorit framknytningar.
Första gången jag kom i kontakt med snålframknytning var på Sätergläntan. Jag läste väv år 2 där och vi hade ett antal kurser tillsammans med ”kortkursare”, alltså personer som gick en kortkurs på vanligt vis en vecka. Kursen hette ”Mångskaftade Linnevävar”, om jag inte helt missminner mig och en av ”kortkursarna” var det som visade snålframknytning. En framknytning som är perfekt för lin. Efter den kursen använder jag alltid den när jag knyter fram lin.
Det känns både helt fantastiskt och lite skrämmande att vara igång med vävningen igen, inte på full fart än, men lite mer än dom senaste två åren. För några veckor sedan fick jag två lite större garn leveranser. Och jag vet, nästan, i vilken ordning jag kommer att väva.
Först blir det en linneväv, och det i en ”massa” färger och det gillar jag, ska sätta mig ner och linda för att hitta en fin randning.
Därefter blir det provvävning för ett projekt som kommer att vävas senare i vår eller två ”bonader”. Provvävningen känns lite extra särskilt som det medför att jag ska ställa upp min stora vävstol, min Öxabäck 150 cm, med 16 skaft och trampor.
Bonaderna ska troligtvis visas på en utställning i april, och den blir något helt nytt, lite utan för bekvämlighetszonen.
Då var 2018 över, ett helt år, 12 månader, 365 dagar, oj vad fort det har gått! Jag har varit hemma med Nova hela 2018, först vabbade jag och därefter föräldraledig. Oj vad det har hänt mycket med henne, januari förra året kröp hon inte och nu springer hon. Hennes personlighet som växer varje dag, min glada, envisa, nyfikna dotter.
Under tiden jag vabbade var jag mer eller mindre helt kreativt blockerad. Nova var också ganska vårdkrävande, särskilt under nätterna, så all energi gick till det. Jag försökte vara med i ”Sock Madness” sockstickartävlingen på ravelry, jag hann färdigt två par.
Sockarna ”Black Berry” omgång 1, av Sock madness 2018.
Hösten har gått åt till att hitta tillbaka, och helt tillbaka är jag inte men jag har gjort en start. Men några saker har blivit klara eller påbörjade.
Jag och Katarina, Varpverket, vid överlämningen av bårtäcket ”Kyanit” i Lugnviks kyrkan.
Den största är överlämningen av bårtäcket till Östersundsförsamling, det är det tredje och kommer att brukas i Lugnviks, Odensala och Gamla Kyrkan. Täcket är vävt i diamantkypert och bården i en åttaskaftad kypert jag har ritat själv.
En av målardukarna till Anders i vävstolen.
Jag har också vävt målarduk till Anders, bilderna jag har fått sett ser fantastiska ut. Som vanligt hoppas jag att jag får ser dom i verkliga livet, kanske blir det i vår då han ska vara med på Market Fair på Liljevalchs i Stockholm.
Sen har jag vävt några provvävar som jag hoppas kunna dela med mig under nästa år.
Privat har jag stickat lite, klappat en massa tyg som jag hoppas sy av någon dag. Jag var med i en BOM club så jag har sytt ganska mycket ”English Paper Pieces”, men det är mycket kvar innan det är klart.
Jag syr på en av stjärnorna i BOM cluben jag var med i.
Jag ser fram emot 2019, dom kommer säkert att hända många roliga saker, några vet jag om idag, andra har jag ingen aning om.
Just nu har jag en provväv i vävstolen och jag tänkte dela med mig av mina tips om provvävning. Vad brukar jag tänka på, varför tar jag dom beslut jag gör inför, under och efter en provväv. Och jag hoppas på att göra er sugna på att provväva.
Provvävning av en Jämtlandsdräll Cottolin 22/2 i varp och botteninslag och lin 16/2 som mönsterinslag.
Till att börja med bestämmer jag vad jag vill ha ”ut av” provväven. Är det en teknik jag ska testa eller garn, eller både och. Kanske är det också en eller fler efterbehandlingar som ska testas. När jag vet det så kan jag bestämma hur bred och lång jag ska göra varpen.
Så här bestämmer jag bredden: Jag brukar inte göra en provväv bredare än 40 cm. Desto bredare den slutliga väven ska vara desto bredare gör jag provväven. Anledningen till det är att jag vill att provväven ska överstämma med den färdiga väven så mycket som möjligt. Om den färdiga väven har en skedbred på 120 cm så kan det bli väldigt missvisande att göra en provväv som är 20 cm. Det är av flera anledningar, en är att man kan spänna en smal varp mycket hårdare än en bred, det är också lättare att slå till en smalare väv än en bred. Det gör att det är lätt att provväven är vävd med hårdare spänd varp och slagen hårdare.
Om man ändå vill göra en mycket smal provväv är det viktigt att ha det i beaktande och inte överspänna varpen och vara väldigt noggrann med inslagstätheten. Det som ändå kan uppstå är att det ändå inte går att få samma inslagstäthet i den färdiga väven, en lösning på det är att byta sked till ett steg glesare, t ex från 35/10 till 30/10.
Så här bestämmer jag längden: Hur många prover vill jag väva och hur långa? Min vanliga vävlängd för ett prov är 30 cm. Sen är det lite en fråga om hur kostsamt är varpgarnet, om det inte är förfärligt kostsamt lägger jag på en bra bit, det är inte ovanligt att jag får en idé som jag vill testa när jag provväver.
När det är dags att väva så har jag oftast en plan, vilka inslag/mönster jag vill prova. Men jag försöker också komma på några oväntade varianter. Vad händer om jag väver mönster med enkelt, dubbelt, treduddelt… garn? Eller byter ut några varptrådar. Jag tänker inte bara på själva projektet som provväven är tänkt för utan också för framtiden. Jag vet inte hur ni är men jag har några garner som jag suktar efter att få prova, så om jag sätter upp en provväv där dom kan passa tar jag ofta möjligheten att väva med dom.
Testrutan är sydd med rödtråd och för att den ska synas riktigt bra fick den ha kvar sin färg.
Testruta: På prover som ska tvättas syr jag en testruta som är 10×10 cm, det gör jag i vävstolen under spänning. Det gör det lätt att mäta krymp sen, och om provet blir liggande så vet jag att det rutan alltid är sydd 10×10 cm i vävstolen. När jag syr rutan använder jag mig av en böjdnål, det underlättar när man ska sy i den spända väven.
Och sen då? Hur ska den slutliga produkten behandlas? Ska den tvättas i maskin på 60 grader, kemtvättas, kanske bara pressas eller kanske skickas i väg på beredning? (Om du ska skicka din provväv på beredning eller rugga den själv så kan du inte ha en sydd provruta, utan mät hela biten innan och efter). Det bästa är om du kan dela din bit eller i alla fall behåller en del som råväv att ha som referens sen i vävstolen. Här kan man också experimentera med olika efterbehandlingar, kanske tvätta ett tyg som egentligen ska handtvättas på 60 grader eller varför inte 90 grader? Vem vet det kanske blir jättebra?!
Mitt sista tips är dokumentera! Skriv upp allt du kan tänka dig vilja veta om du skulle använda just den provväven till något i framtiden. Just nu är jag i en mellantid när det kommer till hur jag ska dokumentera i framtiden. Tidigare har jag blandat ganska hejvilt. Vissa provvävar har fått lappar fastsatta på sig med all information och andra har hamnat i pärmar. Båda systemen har sina fördelar och nackdelar. I en pärm blir det lätt ordning och reda, lätt att bläddra i osv. I ett lösbladssystem blir det att proverna far runt på ett annat sätt, samtidigt gillar jag det taktila letandet som blir, händerna som styr och inte ögonen lika mycket. Sen är det en utrymmesfråga, pärmar tar rätt mycket plats, men får oftast ner fler prover i en låda och behöver inte heller fundera så mycket på att dom ska passa i en plastficka.
Så provväv, se provvävarna som dina skatter, något att njuta av ofta och hämta inspiration av.
Just nu håller jag på med vävuppsättningen av den oblekta varpen. Jag både gillar och inte gillar uppsättningsdelen av vävningen. När jag bara vill börja väva så kan det kännas jobbigt att veta att det är många timmar innan det är dags att slå in det första inslaget. Idag så vet jag oftast hur lång tid en uppsättning kommer att ta, det var värre när jag började att väva och hade lite orealistiska tankar på hur lång tid det skulle ta.
Då var starten gjord!
Den här varpen ska solvas i partier, det är ett ganska långt parti, 166 trådar för att vara exakt. Mönstret jag ska väva kräver sex skaft. När jag solvar i partier så är jag väldigt systematisk för att det inte ska bli fel. Det gäller att hålla tungan rätt i munn.
Den mekaniska skedkroken har en krok längs upp som gör att den hänger kvar i skeden där jag har lämnat den.
När jag skedar använder mig av en mekanisk skedkrok, det är ett av mina favoritverktyg, den fungerar super på lite tätare skedar. Den mekaniska skedkroken byter rör själv, här kan du se en film jag spelat in som finns på YouTube.
Jag tömde vävstolen i fredags och nu är det snart dags för pådragning av nästa varp. Den här varpen är av oblekt lin i 16/2, jag gillar oblekt lin, känslan av det, glansen som är helt fantastisk. Min absolut favorit är gyllenblekt, men man kan inte använda det till allt, eller varför inte.
När man varpar oblekt lin så dammar det rätt mycket, det syns om inte annat i handen som håller trådarna. Ett fint damm lägger sig på fingrarna, jag gillar det, att det efterlämnar sig något på mig.
Varpen red i en redkam
Läsåret 2002-2003 gick jag på Sätergläntan, Väv år 2, det var första gången jag träffade på en redkam. Jag var frälst direkt och har använt det sen dess. Jag använder en redkam från AK snickeri, det finns många varianter runt om i världen och för all del även i Sverige. Jag har provat både att ha redkammen i slagbommen och på bakre sträckbommen, och jag tycker att det blir bäst med redkammen i slagbommen.
Min vävstol som är redo för pådragning.
Jag jobbar oftast på kvällen och det blir en eller någon timme per dag, så igår förberedde jag allt för pådragningen. Just nu använder jag mig av min man för att dra på, jag håller och han ”vevar”. Jag har tidigare använt mig av pådragningsknekt och jag har en ”best friend” i bitar redo att byggas ihop. Trots att jag har dragit på massa meter med pådragningsknekt så är jag inte helt kompis med den. Jag är väldigt sugen på att montera ihop min ”best friend” för att testa den, skulle vara skönt att kunna dra på själv, då skulle jag kunna göra det även om jag får tid på dagen när Nova sover.
2 år har jag varit bort nu, inte riktigt men nästan, nu är läget ett annat. Sen 1 augusti är inte Nova allvarligt sjukt, varken i vår, sjukvårdens eller försäkringskassans ögon. Det innebär att jag har börjat ta ut föräldradagar, men inte alla dagar i veckan, Mattias är också föräldraledig. Det innebär att jag har börjat väva igen!
Mitt vävrum har under året fungerat som gästrum, men mest som förråd. Nu är det uppstädat, och en blomma har fått tagit plats i en bokhylla. Det är en blomma som jag har fått av min svärmor som stickling, och den har ”exploderat” under sommaren, underbart.
Det jag jobbar med just nu är montering av ett bårtäcke, komplettering av ett annat bårtäcke och målardukar. Låter inte det spännande?! Jag började med en ullväv för att få in känslan i händerna igen innan det är dags för linne. För det sitter i händerna, bara känslan när händerna tar i slagbommen eller vikten av skytteln i handen.
Nova ”hjälper” mig att knyppla ”Sockerudd med spindel”.
Nova har blivit så stor att hon gärna vill hjälpa till. Gärna att packa upp påsar och lådor med garn. Korsspolar är väldigt roliga. Hoppas att jag kan föra över min glädje för skapande till henne, sen om hon väljer att väva, svarva, smida eller något helt annat det är helt upp till henne.
Nu när jag är ”föräldraledig” så tänkte jag att jag skulle kunna hitta tid att göra lite experiment i vävstolen, men att hitta tid att sitta i vävstolen är svårare. Men så ikväll hände det, jag och maken hade planerat in en timme i vävstolen för mig. Det var så härligt! Kanske låter konstigt att vi har planerat det, men jag har svårt att göra saker borta från Nova som inte har direkt med henne att göra.
Målet är nu att väva ur det som sitter i vävstolen, en ylleväv som jag påbörjade i höstas innan allt jobbigt började. Senaste gången jag rörde den var dagen innan vi blev uppflugna med ambulans till NUS/Umeå.
Det är inte alls långt kvar att väva så snart kan jag börja på något nytt. Men det blir inget jätteprojekt, i alla fall inte till att börja med för jag räknar inte med några timmar åt gången i vävstolen. Det blir när Nova sover eller är med pappa.
(Föräldraledigt står inom citationstecken eftersom jag fortfarande vabbar, jag ser så fram emot att kunna börja min föräldraledighet eftersom det också skulle innebär att Novas lungor är så friska att hon inte behöver syrgas).
