Det finns böcker som jag tycker ska finnas i alla vävares bokhyllor, en av dom är Ulla Cyrus-Zetterströms ”Handbok i Vävning”, ”Bindningslära – konstvävnader”. Den har utkommit i många utgåvor och om man håller utkik så brukar dom dyka upp nu och då på antikvariat. Den utkom första gången 1950, varje utgåva är utökad med nya tekniker, jag rekommenderar därför att du köper en så sen utgåva som möjligt.
Min bok är Sjunde utgåvan, första tryckningen, ISBN 91-27-02413-X. Den är tryckt 1990, jag hade turen att få köpa min när jag gick på Väfskolan i Borås där man hade köpt in flera klassuppsättningar av böcker med syftet att sälja till studenterna.
Varför rekommenderar jag denna boken? Därför att den är heltäckande, den tar upp så väl grunderna som det mer avancerade. Den innehåller grundläggande bindningslära, hur man väver olika typer av konstvävnader, olika beräkningar och sist men inte olika vävredskap och vävuppsättning.
Boken börjar med en del som heter Bindningslära – Konstvävnader. Här gås grunderna igenom hur man läser av ett bindemönster till exempel. Därefter är det grundbindningarnas tur i sedvanlig ordning tuskaft – kypert och satin med sina respektive härledningar.
Sen kommer dom riktigt roliga bindningarna, eller vad sägs om kapitlet ”Bindningar som bildar upphöjningar, fördjupningar eller trådluckor”? Sedan kommer konstvävnader, röllakan, flamsk, rya…
Delen avslutas med ett antal ”Vävnader i färg” bilderna har en tyngdpunkt på konstvävnader.
Därefter börjar den vävtekniska delen, med bindningsanalys, Inställningsberäkning, garnnumrering, garnberäkning. Det är också den här delen som på många sätt gör boken unik. Vilken annan bok har ett stycke om ”Tvinningens inverkan vid garnberäkning”, med exempel?
Den sista delen går igenom ”Vävningen och redskap”, allt från hur man sätter upp en väv till hur ett ryckverk och tygbomregulator fungerar.
Ska kanske sägas att det inte finns några färdiga vävsedlar i boken utan hela upplägget är att du själv ska får verktyg för att skapa dina egna vävar, med utgångspunkt från en bindning eller ett garn.
Så iväg och leta på antikvariet. Om jag bara skulle få äga en vävbok är det där här jag skulle välja.
Nu ligger min andra video uppe på YouTube, lite nervöst är det allt med ett nytt medium. Sen tidigare finns där en film jag gjorde som komplement till Vävmagasinets notis om ”Mekaniskaskedkrokar”.
I denna andra filmen visar jag hur jag gör en ”snålframknytning”, en av mina favorit framknytningar.
Första gången jag kom i kontakt med snålframknytning var på Sätergläntan. Jag läste väv år 2 där och vi hade ett antal kurser tillsammans med ”kortkursare”, alltså personer som gick en kortkurs på vanligt vis en vecka. Kursen hette ”Mångskaftade Linnevävar”, om jag inte helt missminner mig och en av ”kortkursarna” var det som visade snålframknytning. En framknytning som är perfekt för lin. Efter den kursen använder jag alltid den när jag knyter fram lin.
Du kanske funderar på vem jag är, hur kom det sig att jag började väva eller kanske något helt annat. Jag hoppas att jag svarar på några frågor, om jag inte svara på det du funderar på skriv din fråga i en kommentar.
Lite kort om mig, jag är 39 år bor i Östersund, där jag också är uppväxt. Jag är sedan 2013 gift med Mattias, och vår familj fulländades med Nova som kom i februari 2017.
Foto: Emma Bergstrand
I vävstolen sker magi. För mig börjar det ofta på ett rutpapper med röda prickar, genom rutnätet döljer sig trådarna. Att sedan gräva bland trådarna, vilka egenskaper ska det färdiga tyget ha? Som att vara ett barn i en godisbutik. Sedan att få se det växa fram i vävstolen det är underbart. Vävstolen ger mig ett redskap som möjliggör mina idéer.
Foto: Emma Bergstrand
Vävning har alltid fascinerat mig, alla möjligheter. Du kan väva utan nästan några redskap alls lika väl som med en vävstol som tar upp ett helt rum. Möjligheterna är oändliga, det är bara din egen uppfinningsrikedom som sätter gränserna. Det finna alltid något nytt att test, en ny bindning, nytt material, nya kombinationer.
Att våga testa i vävstolen är viktigt för mig att hitta sätt att utveckla min vävning. Att titta bakåt är på samma sätt ett sätt att titta framåt, det finns mycket att lära från äldre textilier, mycket som fallit i glömska. Att titta på gamla textilier är som en upptäcktsresa in i äldre vävares värld, en värld utan samma regler.
Finns det något vackrare än att se en väv växa fram i vävstolen, att se hur tygbommen växer. Att sedan får klippa ner och rulla ut timmar av jobb, det som började som trådrullar eller nystan har förädlats till något mycket mer.
Det är en häftig känsla att sätta saxen i ett tyg som man själv har designat och vävt. Det är lyx, även om man som vävare inte alltid inser det.
Jag är inte bara handvävare utan är också skapare av lyx. Lyx i form av vävar som jag har lagt ner själ och hjärta i skapandet av.
Lättaste sättet att få kontakt med mig är genom att skicka iväg ett mejl till: hanna@hannakristine.se
Då var det dags igen, årets stora strumpstickningsmaraton eller tävling. Det är mitt tredje år och jag har ingen chans att vinna men det är trevligt och jag får några nya par sockar. Tävlingen sker på Ravelry i en grupp som heter ”Sockmadness forever”, sista dagen att anmäla sig är den 28 februari, som om du är sugen finns det än lite tid att anmäla sig.
Ifjol köpte jag garn efter det årets materiallista, garn till ungefär 13 par, 8 tävlingspar och så en bunt uppvärmings- och bonuspar. Sen stickade jag två par så jag har massa garn kvar och det är det jag tänker använda i år, det är alltså inte tillåtet att köpa mera garn! Du får självklart köpa hur mycket garn du vill, men jag får det inte! Nu har jag skrivit det några gånger så jag borde komma ihåg det.
Årets uppvärmingssockar är ”13 Memories” ett par i ”spets”, man innan jag får börja med bestämde jag mig för att sticka färdigt ett påbörjat par från ifjol. Förra året gick det superbra tills Nova kom igång med krypandet, då kröp hon helt sonika fram till mig och drog ut en sticka, och där slutade mitt ”sockmadness”. I år får vi se hur det går, det får jag återkomma med. Men förhoppningsvis går det bra.
Det känns både helt fantastiskt och lite skrämmande att vara igång med vävningen igen, inte på full fart än, men lite mer än dom senaste två åren. För några veckor sedan fick jag två lite större garn leveranser. Och jag vet, nästan, i vilken ordning jag kommer att väva.
Först blir det en linneväv, och det i en ”massa” färger och det gillar jag, ska sätta mig ner och linda för att hitta en fin randning.
Därefter blir det provvävning för ett projekt som kommer att vävas senare i vår eller två ”bonader”. Provvävningen känns lite extra särskilt som det medför att jag ska ställa upp min stora vävstol, min Öxabäck 150 cm, med 16 skaft och trampor.
Bonaderna ska troligtvis visas på en utställning i april, och den blir något helt nytt, lite utan för bekvämlighetszonen.
Dessa vantar la jag upp i samband med att jag recenserade Ann-Mari Nilssons bok ”Sticka mönster” hösten 2017. Den första vanten blev klar ganska snart men den andra har varit en surdeg som varit liggande. Det som motiverade mig att sticka färdigt dom var avsaknaden av andra vantar, jag har en förmåga att tappa en vante, jag hoppas jag får behålla det här paret.
Jag har stickat i Kampes 2-trådiga i blekt och rött, stickor 3. Jag har stickat i ett av mönstren med lyfta maskor, något jag inte stickat förut och blev väldigt sugen på att testa. Vantarna väger 71 gram totalt, det har gått åt betydligt mer av det röda än det vita.
Stickning av tummarna med dom 10 cm långa stickorna
Det har varit kräftgång i stickandet. Och nu på slutet har dom legat utan tummar. I ett garnbyte fick jag strumpstickor som är 10 cm långa, praktiskt tänkte jag, dessa tummar är det fösta jag stickar med dom, och troligtvis dom sista. Varför? Det visade sig när jag började sticka att stickorna är precis så långa att ändspetsarna sticker in i min handflata nedanför lillfingret, och det var ganska plågsamt. 15 centimeter långa stickor hade varit en bättre längd för mig.
Då var 2018 över, ett helt år, 12 månader, 365 dagar, oj vad fort det har gått! Jag har varit hemma med Nova hela 2018, först vabbade jag och därefter föräldraledig. Oj vad det har hänt mycket med henne, januari förra året kröp hon inte och nu springer hon. Hennes personlighet som växer varje dag, min glada, envisa, nyfikna dotter.
Under tiden jag vabbade var jag mer eller mindre helt kreativt blockerad. Nova var också ganska vårdkrävande, särskilt under nätterna, så all energi gick till det. Jag försökte vara med i ”Sock Madness” sockstickartävlingen på ravelry, jag hann färdigt två par.
Sockarna ”Black Berry” omgång 1, av Sock madness 2018.
Hösten har gått åt till att hitta tillbaka, och helt tillbaka är jag inte men jag har gjort en start. Men några saker har blivit klara eller påbörjade.
Jag och Katarina, Varpverket, vid överlämningen av bårtäcket ”Kyanit” i Lugnviks kyrkan.
Den största är överlämningen av bårtäcket till Östersundsförsamling, det är det tredje och kommer att brukas i Lugnviks, Odensala och Gamla Kyrkan. Täcket är vävt i diamantkypert och bården i en åttaskaftad kypert jag har ritat själv.
En av målardukarna till Anders i vävstolen.
Jag har också vävt målarduk till Anders, bilderna jag har fått sett ser fantastiska ut. Som vanligt hoppas jag att jag får ser dom i verkliga livet, kanske blir det i vår då han ska vara med på Market Fair på Liljevalchs i Stockholm.
Sen har jag vävt några provvävar som jag hoppas kunna dela med mig under nästa år.
Privat har jag stickat lite, klappat en massa tyg som jag hoppas sy av någon dag. Jag var med i en BOM club så jag har sytt ganska mycket ”English Paper Pieces”, men det är mycket kvar innan det är klart.
Jag syr på en av stjärnorna i BOM cluben jag var med i.
Jag ser fram emot 2019, dom kommer säkert att hända många roliga saker, några vet jag om idag, andra har jag ingen aning om.
Just nu har jag en provväv i vävstolen och jag tänkte dela med mig av mina tips om provvävning. Vad brukar jag tänka på, varför tar jag dom beslut jag gör inför, under och efter en provväv. Och jag hoppas på att göra er sugna på att provväva.
Provvävning av en Jämtlandsdräll Cottolin 22/2 i varp och botteninslag och lin 16/2 som mönsterinslag.
Till att börja med bestämmer jag vad jag vill ha ”ut av” provväven. Är det en teknik jag ska testa eller garn, eller både och. Kanske är det också en eller fler efterbehandlingar som ska testas. När jag vet det så kan jag bestämma hur bred och lång jag ska göra varpen.
Så här bestämmer jag bredden: Jag brukar inte göra en provväv bredare än 40 cm. Desto bredare den slutliga väven ska vara desto bredare gör jag provväven. Anledningen till det är att jag vill att provväven ska överstämma med den färdiga väven så mycket som möjligt. Om den färdiga väven har en skedbred på 120 cm så kan det bli väldigt missvisande att göra en provväv som är 20 cm. Det är av flera anledningar, en är att man kan spänna en smal varp mycket hårdare än en bred, det är också lättare att slå till en smalare väv än en bred. Det gör att det är lätt att provväven är vävd med hårdare spänd varp och slagen hårdare.
Om man ändå vill göra en mycket smal provväv är det viktigt att ha det i beaktande och inte överspänna varpen och vara väldigt noggrann med inslagstätheten. Det som ändå kan uppstå är att det ändå inte går att få samma inslagstäthet i den färdiga väven, en lösning på det är att byta sked till ett steg glesare, t ex från 35/10 till 30/10.
Så här bestämmer jag längden: Hur många prover vill jag väva och hur långa? Min vanliga vävlängd för ett prov är 30 cm. Sen är det lite en fråga om hur kostsamt är varpgarnet, om det inte är förfärligt kostsamt lägger jag på en bra bit, det är inte ovanligt att jag får en idé som jag vill testa när jag provväver.
När det är dags att väva så har jag oftast en plan, vilka inslag/mönster jag vill prova. Men jag försöker också komma på några oväntade varianter. Vad händer om jag väver mönster med enkelt, dubbelt, treduddelt… garn? Eller byter ut några varptrådar. Jag tänker inte bara på själva projektet som provväven är tänkt för utan också för framtiden. Jag vet inte hur ni är men jag har några garner som jag suktar efter att få prova, så om jag sätter upp en provväv där dom kan passa tar jag ofta möjligheten att väva med dom.
Testrutan är sydd med rödtråd och för att den ska synas riktigt bra fick den ha kvar sin färg.
Testruta: På prover som ska tvättas syr jag en testruta som är 10×10 cm, det gör jag i vävstolen under spänning. Det gör det lätt att mäta krymp sen, och om provet blir liggande så vet jag att det rutan alltid är sydd 10×10 cm i vävstolen. När jag syr rutan använder jag mig av en böjdnål, det underlättar när man ska sy i den spända väven.
Och sen då? Hur ska den slutliga produkten behandlas? Ska den tvättas i maskin på 60 grader, kemtvättas, kanske bara pressas eller kanske skickas i väg på beredning? (Om du ska skicka din provväv på beredning eller rugga den själv så kan du inte ha en sydd provruta, utan mät hela biten innan och efter). Det bästa är om du kan dela din bit eller i alla fall behåller en del som råväv att ha som referens sen i vävstolen. Här kan man också experimentera med olika efterbehandlingar, kanske tvätta ett tyg som egentligen ska handtvättas på 60 grader eller varför inte 90 grader? Vem vet det kanske blir jättebra?!
Mitt sista tips är dokumentera! Skriv upp allt du kan tänka dig vilja veta om du skulle använda just den provväven till något i framtiden. Just nu är jag i en mellantid när det kommer till hur jag ska dokumentera i framtiden. Tidigare har jag blandat ganska hejvilt. Vissa provvävar har fått lappar fastsatta på sig med all information och andra har hamnat i pärmar. Båda systemen har sina fördelar och nackdelar. I en pärm blir det lätt ordning och reda, lätt att bläddra i osv. I ett lösbladssystem blir det att proverna far runt på ett annat sätt, samtidigt gillar jag det taktila letandet som blir, händerna som styr och inte ögonen lika mycket. Sen är det en utrymmesfråga, pärmar tar rätt mycket plats, men får oftast ner fler prover i en låda och behöver inte heller fundera så mycket på att dom ska passa i en plastficka.
Så provväv, se provvävarna som dina skatter, något att njuta av ofta och hämta inspiration av.
I år är fjärde året som jag påbörjar ”December Daily”, första året blev det inte avslutat, men 2016 och 2017 är klara. ”December Daily” är ett fotoalbumprojekt som engagerar många världen över. För mig började det med att jag ”hittade” Ali Edwards och efter några månader så dök ”December Daily” upp och jag kände att det var något för mig. Dom två album som jag har avslutat är så värdefulla, 2016 var jag gravid och vi var på RUL och 2017 var Novas första jul.
Två sidor från 2016, en sida med ”mitt” knäckrecept, och så sillinläggning som jag gör varje år, sill är en favorit hos mig.
Jag säger inte att man måste köpa Alis produkter, men för mig har det varit vägen till att slutföra detta ganska stora projekt. Jag tror ändå att det som har bidragit mest är att använda ett album med ”page protectors”, plastfickor som är uppdelade för flera bilder eller journalkort.
Fördelen med detta är att man kan påbörja albumet redan innan December startar, men man behöver inte låsa fast sig i något utan man kan ändra som man vill vart efter månaden flyter på.
Här har jag börjat, uppslaget är 10:e, jag har inte bestämt än vad jag ska lista.
Planen för 2018 är ganska lika den jag hade för 2017. Att varje kväll välja ut och redigera dagens bilder och flytta över dom i en dropbox mapp, redo för framkallning. Dagar jag dokumenterar för hand på ett journalkort ska jag göra det också på kvällen eller morgon efter.
Min ”travelers notebook” redo för 1 december!
För att hålla reda på allt jag kommer jag att använda mig av en ”travelers notebook” där jag skriver vilka bilder som ska vara vart och om det är något annat som ska göras senare.
Bilderna kommer jag att framkalla i januari och då sätta samman hela albumet.
Den 17 november är det Världsprematurdagen, den firas varje år för att informera och lyfta fram det som har med prematurer att göra. Det är lätt att man fastnar vid hur små dom är när dom föds, men många prematurer har saker som följer dom resten av livet på grund av sin förtidiga födsel. Många är det som drabbas av hjärnblödningar första dagarna i livet. Problem med mage och tarm är också vanligt, för att inte tala om luftvägar och lungor. Men studier visar också att prematurer ofta är lyckligare än ”fullgångna”.
Nova en månad gammal på Neo-IVA Umeå. Hon har CPAP som hjälper henne att andas.
Min dotter Nova föddes vecka 25+3, hon vägde 636 gram och var 31 centimerter lång. Visst tänker jag ofta på vår ”neo-resa”, dom lite drygt fyra månader som vi var inlagda mellan jan – juni 2017. Men inget kunde förbereda mig för att komma hem.
Vi kom hem med syrgas och allt som följer med det. Förutom syrgastuber, koncentrator och saturationsmätare också mängder med förbrukningsmaterial. Dom första månaderna var det täta besök till vården. Sedan började det glesas ut och nu i höst är det ungefär ett i veckan. Det var tufft att komma hem och ibland är det tufft idag också. Men vi försöker att inte fastna i det tuffa utan i allt det positiva, som att vi har fått ok att börja med babysim! Något som jag planerade att jag ville göra när jag var gravid och nu äntligen får, och det bästa Nova tycker det är lika härligt som jag.
Idag är det svårt att veta om Nova kommer ha några problem på grund av sin förtidiga födelse. Hon är en glad 18 månaders (21 mån okorr.) som upptäcker världen för fulla muggar. Vi vill bara ge henne dom bästa möjligheterna i livet, som alla föräldrar vill.
