En av fördelarna med att vara extemprematur kan vara att man har två födelsedagar, så är det i alla fall för Nova. Hon har sin rätta den 1 februari och en liten den 13 maj, det var då det var planerat att hon skulle föddas.
13 maj har dom senaste tre åren varit lite bitterljuv. Värst var nog första året 2017, året hon föddes. Då kändes allt så grymt, vi hade varit tre månader på sjukhus och såg inte slutet på den vistelsen. Det var också en stor sorg för allt som inte blev, att inte få vara höggravid, att inte få upp en bäbis på bröstet efter förlossningen, inte få ligga 48 timmar på BB och sen åka hem… Vi hann inte ens vara med på föräldragruppen för den startade när vi var i vecka 27, och då var Nova två veckor gammal och vi visste inte om hon skulle klara sig eller ej.
2018, Nova hade fyllt 1 år. Vi vabbade fortfarande med allvarligt sjukt barn intyg, det var det ingen som trodde. Syrgasen var vår vän både hemma och borta, eller vän mera ett nödvändigt ont. Efter nästa ett år med syrgas i hemmet var vi mer än vana med att hantera den. Nova är det dock inget fel på, hon växer och utvecklas som hon ska, och det är oftast en mycket glad ettåring som vill utforska världen.
2019 och jag har börjat jobba igen och Mattias är föräldraledig. Och den 13 maj, känns ytterligare lite lättare att hantera. Så här ett år senare kan jag inte komma ihåg vad vi gjorde eller hur jag kände. Men det var en skön känsla att det var som vanligt, inga extra kontroller, bara det vanliga.
Och så till i år, (jobba 9 timmar så tänker du inte så mycket). I år har Nova fått riktiga presenter, två tåg till sin BRIO tågbana och så en liten apa som ”pratar” och rör på huvudet, tror dom var hajpade för några år sen och nu var dom på rea. Kanske ska sägas att den fick följa med i sängen, dock avstängd mot löfte om att den ska sättas igång igen direkt när vi vaknar imorgon.
