Idag drog mamma och jag iväg, Nova var också med och köpte varsin skrivare. Nova fick ingen, hon fick inte heller något med Mario på. Jag och mamma köpte olika modell och märken, allt enligt våra egna preferenser. En av skrivarna är nu installerad den andra står kvar i sin låda, ni får gissa vem som har en en installerad skrivare och vem som fortsätter att använda sin gamla.

Det som slog mig när jag installerade skrivaren var att det var mycket lättare än förra gången eller ännu hellre för 10 – 15 år sedan. Istället för uppåt tre sladdar så är det bara en, elsladden. Kommer ni ihåg ”firewire”? Det är bara när jag håller på med hushållens äldre skrivare som jag stöter på dem, och inga datorer har kvar dem. Jag blir nästan nostalgisk. Och så tacksam att idag är det usb som gäller och såna sladdar har man i drivor.

Jag har stickat en del också, jag håller på med ett par sockar, är på socka två och jag hoppas jag kommer bli klar snart de känns som de perfekta midsommarsockarna. Märks det att jag bor i Jämtland som ens tänker så?

Idag har jag börjat på ”flow” i vävningen. Jag brukar tycka att det tar de första decimetrarna att hitta ”flow”. Jag ska lära känna varpen och inslaget, hur hårt eller löst måste jag slå med slagbommen.

Men nu har jag hittat ”flow”. Skyttlingen går utan stopp. Jag har också börjat bli kompis med min nya skyttel, den känns bättre i handen och jag har fått in känslan för hur mycket kraft jag behöver för att skyttla den.

När jag sitter i vävstolen minns jag första gången jag vävde med lin 25 i varpen och ull 12/1, det var på den tiden man kunde köpa den tjockleken. Det var i alla fall på Bäckedals folkhögskola i Sveg på vårterminen 2002, och jag vävde i en Tallåsen vävstol och jag var inte redo att väva med den varpen. Det gick trådar varannan centimeter den första halvmeterna sen gick det bättre men det gick av massor av varptrådar. Jag vävde ändå runt 1,5 meter på en bred av kanske 70 cm. Tyget har jag kvar det ligger och väntar på att jag ska sy något av det, risken finns att det får vänta 20 år till.

Jag älskar dokumentärer, så länge jag gillar berättarstilen så kan jag titta eller lyssna på dokumentärer om nästan vad som helst. Jag gillar särskilt att få titta på människor som får göra det de är bra på.

Just nu har jag fastnat för dokumentärserien ”Formula 1: Drive to Survive” på Netflix. I serien får man följa Formel 1 cirkusen både förare och team. Innan jag såg första säsongen visst jag nästan inget om Formel 1, jag visste att det fanns och man kör jättefort. Nu vet jag desto mera.

Mera kunskap är alltid kul men det är inte alltid det som är behållningen för mig. I det här fallet är det att få se dessa lag göra det som de är passionerade över och riktigt bra på. Sen kan man inte bli annat än imponerad över de som byter däck det tar mellan 2 till 3 sekunder. Det kräver otroligt mycket träning för att lyckas med det.

Jag väver randigt och med fyra skyttlar, det plus en vävspännare gör att det knappt går att se tyget. Randningen är baserat på ett fynd som finns på Jamtli och det märks när jag väver att det finns en rytm i tyget, det är lätt att komma ihåg mönstret.

Jag har en lapp med randningen men jag märkte att efter bara någon omgång sitter den i huvudet. Och med lite tur så kommer jag att väva in några fel, för så är det ofta i äldre tyger och detta tyg ska efterlikna ett äldre tyg.

Den syns inte så mycket men till höger ligger mitt senaste tillskott bland skyttlarna, det är en 39cm lång skyttel med öppen botten från Schacht. Den är tyngre än mina äldre skyttlar från Glimåkra och jag märker att jag behöver mera kraft för att skyttla den. Men jag tror också att formen spelar roll, den har en form som jag inte riktigt är van vid än och jag tror att jag kommer att trivas bra med den efter lite inkörningstid.

Idag har det äntligen hänt, mitt hår blev mer än 30 cm kortare. Jag har aldrig haft så långt hår som jag hade i morse, eller så slitet. Min ”corona” frisyr, jag räknade ut att jag inte har klippt mig på snart 2 år.

Att det blev klippning idag var mer eller mindre en slump. Nova har velat klippa en kort page, inspiration från en av pedagogerna på förskolan och i måndags var jag i väg och hon fick klippa sig. Då kollade jag om det fanns någon tid för mig och helt fantastiskt så fanns det en tid idag 17.00, kunde inte bli bättre.

Jag älskar att gå och klippa mig, bara att studera en riktigt duktig frisör som jobbar med sax och kam och som har blicken för vad som kan passa varje kund utifrån ansiktsform och hårtyp. Allt det där som jag inte kan. Jag sätter mig i stolen och säger ungefär det jag vill ha sen har vi en dialog och jag följer oftast frisörens råd, det brukar bli bäst så (vis av erfarenhet).

Och vad hände med håret jag klippte av, det sparade frisören för att kunna testa nya blekningar och färger. Härligt att det kan komma till nytta, det kommer nog vara enda gången jag kommer kunna erbjuda det.

När man ska väva med garn som ligger på härva har man två olika sätt att hantera det. Man kan nysta det eller bobbina det. Jag använder båda metoderna men vid olika tillfällen.

Nysta gör jag med grövre garner när jag har många färger. Gärna om det är en mindre mängd av varje färg. Bobbina gör jag när det är tunnare garner eller när det är få färger. Jag föredrar att bobbina, jag har fyra bobbiner, (nu blev jag osäker det kanske finns några till på vinden).

Ikväll när jag skulle bobbina gick det så trögt. Drivremen hoppade va två gånger och jag tänkte ”brukar det vara så här trögt!”. Så föll mina ögon på symaskinsoljan jag alltid har stående på arbetsbordet och tanken slog mig när oljade jag senast bobbinmaskinen? Det var säkert år sedan. Med lite olja gick det lika smidigt som jag är van vid att det ska göra.

Jag har en film på youtube om hur jag bobbinar om du är intresserad på att se närmare på hur jag bobbinar.

Hur gick det idag blev det pinnar till ryggbandsvävstolen? Och har jag nog med pinnar? (Ingen aning).

När jag gick upp var det minusgrader och snö på marken, det gjorde att det kändes som att det blir nog inga pinnar idag.

Jag och Nova var en tur ner till sjön vid 8 och redan då fick det att se att snön inte skulle bli långvarig.

Efter lunch blev det tid att gå till skogen och leta pinnar. Eller ”såga ner ett mindre träd”, det var det jag trodde jag skulle behöva göra. Men det visade sig att jag inte behövde det.

När jag kom upp till kraftledningsgatan, eller lyslinjen som vi säger såg jag att Jämtkraft varit där i höstas och röjt. Lagom stora björkar låg som plock-i-pinn så det vara bara att börja ta de bitar jag trodde jag skulle behöva.

Nu ligger pinnarna här hemma och väntar på vidare förädling och om jag behöver fler pinnar finns det fler att hämta i lyslinjen.