Jag ska åka iväg på en tur och håller på att packa. Och som vanligt länger jag ner mera tid på packa ner min stickning och planera vad jag ska ta med. Kläder det löser sig, det går oftast att köpa nya om det skulle behövas, garn är en helt annan sak. Garn säljs inte överallt och inte alltid i den kvalité jag vill ha, och tiden det tar att planera och bestämma ett projekt, det gör man inte på en kafferast.
Denna gången har jag bara med mig ett projekt och det är Westknit MKAL. Jag stickar på ledtråd ett, men har med mig garn till ledtråd två också. Som jag troligtvis inte kommer hinna påbörja men jag vill inte riskera något. En hemsk tanke att stå där utan stickning.
Det kanske verkar som att jag bara stickar just nu, men jag väver också. Jag väver inte varje dag längre. Det jag har i vävstolen just nu är en linvarp som jag väver randiga halvylle tyger i. Det är kul med alla olika ränder och hur färgerna ser olika ut beroende på vilka färgerna som ligger bredvid varandra.
Det är kontrast till att jag har stickat så mycket enfärgat, nu stickar jag randigt också, men det känns som längesen senaste gången. Jag har behövt det enfärgade, det blir för mycket att fokusera på både färg och mönster. Det tror jag är anledningen till att min mysteriesjal växer med bara några varv per dag, det tar så mycket energi.
Sen några år så odlar jag även ätbart under vintern inne i köket. I år har jag ökat dessa odlingar, eller jag planerat att göra det och idag har jag sått en hel del.
Det började egentligen med att vi skulle plantera om Novas gräs. Det är gräs som hon planterade på förskolan i en pappersmugg som hade en bild på henne, gräset skulle se ut som hennes hår. Det var viktigt att bilden följde med till nya krukan, och det var inget problem. Och när jorden var framme så var det fröer som fick komma i jorden.
Det jag satte var två odlingsfat, ett med gråärt och solrosfrön, det ska bli skott. Och sedan blev det ett odlingsfat med kål som jag kommer äta som mikrogrönt. Jag ser fram emot att få börja skörda, det är så härligt att kunna plocka ihop en sallad i köket.
Det är inte säsongens första frost, det var i september, men det är första frosten som låg kvar ända fram till lunch. Nova samlade löv med frost för att hon skulle ta in dem och tvätta av frosten. Jag samlade på några till bilder på frost, jag kan inte få nog av dem.
Det var skönt att veta att jag har vinterdäck på bilen, och ja vi kör dubbat, det är bäst med tanke på de vägar som vi kör på under vintern med minimalt vinterunderhåll. Jag har dock inte hunnit byta till dubbdäck på cykeln, men det verkar som det ska bli varmare i veckan så jag planerar att det ska bli ett projekt för nästa helg. Dubbade skor har jag, två par, ett par kängor och ett par löparskor. Men de behövde jag inte idag, när jag gav mig i väg på min löptur var kockan 15 och ingen frost fanns kvar.
Jag har nu i flera månader tänkt skriva ett inlägg om mitt nu städade vävrum. Men en av anledningarna är så dum, och det är säckarna på bilden som är fyllda av sånt som ska slängas, jag har inte åkt med dem på återvinningen. Jag har också samlat på mig lite mera som ska sorteras och slängas. Fast nu samlar jag på kartonger, det är bra att ha till jul och två födelsedagar som vi har framför oss.
Det ovanpå säckarna är en förvaring för presentpapper, och den ska fyllas med presentpapper, det blir nog lagom till jul då allt presentpapper ska fram.
Idag gick jag runt i mitt lokala naturreservat, Tysjöarna. Det var en härlig höstdag. Det var många tankar som fick landa. När jag kom hem så gjorde jag först en lugn stretchning och så Yoga Nidra. Jag gör samma Yoga Nidra med Therése Furudal Hydén (Yoga Stories) varje dag och har gjort nu i över en vecka. Den är 21 minuter lång och jag vet fortfarande inte vad hon säger mellan minut 10 och 15, för då sover jag. Och så vaknar jag lagom till att hon säger att man ska börja röra på sig.
På bilden är det spången man går på i Tysjöarna, och när jag såg den framför mig så kände jag att den kan symbolisera livet. Ibland måste man gå i zigg-zagg men man kommer framåt.
Det var redan i somras när jag lyssnade på Marie Agerhälls sommarprogram som jag började fundera på det där med nyårslöften och att ha ett årets ord. Sen har det skvalpat runt i mitt huvud. Jag tänkte också att jag skulle vara lite förbered och inte sitta på nyårsafton eller andra januari.
Jag har haft ett årets ord tidigare och det har varit både bra och dåligt, det beror kanske på hur mycket man lägger in i det. Jag har kanske inte gjort så mycket med mitt ord utom att ha det med mig, i alla fall periodvis.
I år har jag ett slöjdbingo, det har varit kul att testa men jag känner inte att det ger den motivationen som jag hade önskat. Det har också blivit som talesättet ”Man överskattar oftast vad man kan åstadkomma på ett år, och underskattar vad man kan åstadkomma på tio år.” Det har blivit väldigt tydligt med min slöjdbingo.
Det jag har kommit på, och som jag har börjat jobba med är ett Skapandemanifest för 2023. Jag har börjat att skriva ner vad jag skulle vilja ha med, jag skulle vilja ha tre eller fem punkter. Jag funderar på att ha ett årets ord nästa år, kan vara dags att testa det igen.
Idag har jag varit med min mamma när hon fick cellgifter, och självklart hade jag med mig stickningen. Jag fortsätter att sticka på mysteriestickningen. Jag visar den på bild då det känns som att alla redan har sett del ett och även om du inte har det och tänker sticka så säger min stickning inte så mycket om slutresultatet. Det kan man inte tro men så är det, det är Westknit mkal i ett nötskal men tro man vet hur det ska bli men det gör man inte. Det är största delen av nöjet att sticka den.
Jag har nu officiellt döpt min sjal till polkagrisen. Sen får vi se om jag kommer att sticka på den denna julen eller om jag kommer att kunna använda den som sjal. Det är också ett mysterium.
Jag vill börja med att berätta att jag har skrivit ett kapitel i denna boken. Jag har av den anledningen fått ett exemplar av boken.
Boken handlar om Väfskolan i Borås. Väfskolan startade 1866 och var en skola för handvävning, en skola som utvecklades och när Väfskolan lades ner 2009 var det en utbildning på Textilhögskolan. Totalt är det 19 medförfattare.
Väfskolan i Borås 1866-2009 av Åsa Haggren och Kazuyo Nomura (red.), Högskolan i Borås, 2022, ISBN: 978-91-89271-74-6
Vad innehåller boken?
Boken består av tre olika delar det är Väfskolans historia, Yrkesporträtt och Forskning och Utveckling.
Delen Väfskolans historia består av två kapitel, ett om Väfskolans historia och ett om Väfskolans lokaler. Och det röda huset som så starkt förknippas med Väfskolan.
Den andra delen är yrkesporträtt, totalt nio stycken. De är skrivna av tidigare studenter som på olika sätt har arbetat vidare med vävning. Där ibland jag som har skrivit ett kapitel som heter ”Vävare, slöjdare, bloggare”.
Den sista delen handlar om den forskning och utveckling som har skett på Väfskolan. Den börjar med ett kapitel om Ulla Cyrus-Zetterström och så om Cyrusvävstolen. Sedan kommer det ett kapitel om Christina Rinaldo och hennes arbete med rekonstruktioner, det gjordes många. De två kändaste är nog Drottning Margaretas gyllene kjortel och Tutankhamunds kläder. De övriga fyra kapitlen handlar om olika aspekter av rekonstruktioner, ur olika synvinklar. Delen avslutas med en förteckning över alla analys- och rekonstruktionsprojekt som gjorts på Väfskolan.
Är detta en bok för din bokhylla?
Det här är en bok både för de som är intresserade av Väfskolan, men också för de som är intresserade av analys- och rekonstruktion av äldre vävar.
Det är väldigt intressant att läsa om andra tidigare studenter och hur de arbetar vidare med vävning. Det märks att Åsa och Kazuyo noga har valt ut vilka de vill ha med för att få en så stor spridning som möjligt för att visa på vilken mångfald som finns.
Den del som jag tyckte var mest intressant var den sista delen. Det var kul att få läsa om rekonstrutionsprojekten och olika tankar om hur man jobbar med rekonstruktioner.
Vid årets vävmässa var det också utgivning av en bok om Väfskolan, den är skapad av Åsa Haggren och Kazuyo Nomura. Jag kunde tyvärr in åka till vävmässan så jag har fått min bok med posten. Jag har varit med och skrivit ett kapitel. Det kommer ett boktips om boken.
Och jag tror att denna boken kom med det häftigaste tackkortet, eller vad sägs om en bit tyg som är en rekonstruktion av Tutankhamuns huvudduk. Den är vävd av Kazuyo 1999.
Jag gick på väfskolan 2003 – 2006 och då var Tutankhamun projektet nästan avslutat, det var i alla fall inget projekt som vi studenter var involverade i. Däremot jobbade Christina Rinaldo vidare och i alla fall en tidigare student.
När vi skulle väva finnväv så ville jag väva ett frimärke och då fick jag väva med ”Tutankhamun garn”. Jag har också sett utställningen ”Tutankhamuns garderob” på biblioteket i Alexandria, det var häftigt.
