Dessa vantar la jag upp i samband med att jag recenserade Ann-Mari Nilssons bok ”Sticka mönster” hösten 2017. Den första vanten blev klar ganska snart men den andra har varit en surdeg som varit liggande. Det som motiverade mig att sticka färdigt dom var avsaknaden av andra vantar, jag har en förmåga att tappa en vante, jag hoppas jag får behålla det här paret.
Jag har stickat i Kampes 2-trådiga i blekt och rött, stickor 3. Jag har stickat i ett av mönstren med lyfta maskor, något jag inte stickat förut och blev väldigt sugen på att testa. Vantarna väger 71 gram totalt, det har gått åt betydligt mer av det röda än det vita.
Stickning av tummarna med dom 10 cm långa stickorna
Det har varit kräftgång i stickandet. Och nu på slutet har dom legat utan tummar. I ett garnbyte fick jag strumpstickor som är 10 cm långa, praktiskt tänkte jag, dessa tummar är det fösta jag stickar med dom, och troligtvis dom sista. Varför? Det visade sig när jag började sticka att stickorna är precis så långa att ändspetsarna sticker in i min handflata nedanför lillfingret, och det var ganska plågsamt. 15 centimeter långa stickor hade varit en bättre längd för mig.
Vi har rätt ofta hos mina föräldrar och jag gillar tanken på att ha en handarbetsprojekt liggandes där, redo. I somras började jag sticka på Tant Koftas #denrundafilten. Tanken var först att det skulle bli en filt till barnvagnen, men nu leker jag med tanken på att sticka en stor filt istället.
Jag har börjat med min rosaröda provfärgningar.
Filten stickas runt runt och man stickar en slätstickadbotten och så stickar man varv med prickar. Det här är ett tager vad man haver projekt. På vinden hittade jag ett kilo 3-trådigt ullgarn, som jag tror var köpt till en tröja en gång i tiden. Till prickarna, som jag vill ha färg på, så använder jag resterna från mina provfärgningar som jag har knutit ihop. Hur det blir med alla knutarna får vi se, men jag tro det blir super.
Först gjorde jag prickraderna med jämna mellanrum men nu har jag ändrat lite.
Det där med storleken är svårt, jag har till och med glömt hur många härvor jag har använt. Den stora frågan just nu är, ”ska jag sticka upp hela kilot” eller inte. Och jag har inget svar än, en anledning till att sticka upp hela kilot är att då slipper jag har några få härvor liggande som jag inte vet vad jag ska göra med.
När jag har stickat klart så tänker jag tvätta filten för att filta den också, och frågan är hur mycket den kommer att krympa. Den praktiska skulle kanske säga att jag skulle sticka ett prov och provtvätta men jag är lite ”wild and crazy” så jag kommer att köra på.
Det är kul att sticka #denrundafilten, den är perfekt när man har en 1,5 åring hemma för det är inga problem att bara släppa och fortsätta sticka senare. Att man sedan bidrar till Plan Internationals arbete för flickors rättigheter är härligt! För varje filt man stickar ska man skänka minst 50 kronor. Just nu är insamlingen på över 135’000 kronor. Här kommer du till insamlingen.
2 år har jag varit bort nu, inte riktigt men nästan, nu är läget ett annat. Sen 1 augusti är inte Nova allvarligt sjukt, varken i vår, sjukvårdens eller försäkringskassans ögon. Det innebär att jag har börjat ta ut föräldradagar, men inte alla dagar i veckan, Mattias är också föräldraledig. Det innebär att jag har börjat väva igen!
Mitt vävrum har under året fungerat som gästrum, men mest som förråd. Nu är det uppstädat, och en blomma har fått tagit plats i en bokhylla. Det är en blomma som jag har fått av min svärmor som stickling, och den har ”exploderat” under sommaren, underbart.
Det jag jobbar med just nu är montering av ett bårtäcke, komplettering av ett annat bårtäcke och målardukar. Låter inte det spännande?! Jag började med en ullväv för att få in känslan i händerna igen innan det är dags för linne. För det sitter i händerna, bara känslan när händerna tar i slagbommen eller vikten av skytteln i handen.
Nova ”hjälper” mig att knyppla ”Sockerudd med spindel”.
Nova har blivit så stor att hon gärna vill hjälpa till. Gärna att packa upp påsar och lådor med garn. Korsspolar är väldigt roliga. Hoppas att jag kan föra över min glädje för skapande till henne, sen om hon väljer att väva, svarva, smida eller något helt annat det är helt upp till henne.
För några veckor sedan fick jag frågan om jag ville skriva om Hemslöjdens nya bok ”Sticka mönster” av Ann-Mari Nilsson och det var jag snabb att tacka ja till. Det är den fjärde boken som Hemslöjdens förlag ger ut av Ann-Mari Nilsson, den tredje med stickning som tema, den fjärde är en vävbok.
”Sticka mönster” skiljer sig från Ann-Maris tidigare böcker, här är fokus att få läsaren att skapa själv. Det gör hon genom ett antal mönster i tre olika tekniker: lyfta maskor, ytmönster och klassisk mönsterstickning. Dom som har hennes böcker sedan tidigare kommer att upptäcka att vissa mönster dyker upp igen i denna boken, till exempel mönstret ”skog”. I ”Sticka mönster” får dock ”skog” visa sig som kofta, vantar och mössa. Efter mönstren är det ett antal grundmönster på mössa, vantar, väst, pullover och kofta.
Så vad tycker jag då? Det är en väldigt fin bok med många uppstickade modeller att bli inspirerad av. Om det var något jag tyckte saknades så var det att det inte fanns så många storlekar på grundmönstren, på vantar och mössa bara ”kvinna”, det hade inte skadat med ”herr” och ”barn” också. Och varför valde man att sticka upp ytmönstren i mörkblått?
Men bästa sättet att verkligen känna efter vad man tycker om en hantverksbok är att göra något ur den så jag har börjat sticka ett par vantar. Jag valde att sticka efter ett mönster med lyfta maskor. Jag började med att läsa igenom första kapitlet där Ann-Mari går igenom hur man ska tänka, t ex. om maskorna man ska lägga upp inte går jämnt upp men mönstret. Själv valde jag den enkla vägen och valde ett mönster som gick jämnt upp med antal maskor man skulle lägga upp till vanten. När jag först såg mönstret tänkte jag att jag kommer aldrig lära mig det utantill men det gick fort och lätt när jag hade kommit igång. Det är verkligen roligt att sticka mönster med lyfta maskor. Ann-Maris tips när man stickar mönster med lyfta maskor är att sticka löst, vilket jag inte är så bra på så jag gick upp en storlek på stickorna istället och det blev bra.
Det här är en bok som jag kommer att sträcka mig efter flera gånger. Jag kommer att använda mönsterdelen som ett mönsterbibliotek och använda på andra plagg och det verkar vara tanken med hela boken. Troligtvis kommer jag inte att använda grundmönstren för plagg. Anledningarna till det är flera, jag gillar att ha tumkil på vantar (tycker dom sitter bättre då), ingen av koftorna är i en modell som passar min kroppsform och jag använder inte väst eller pullover. Mössan däremot kommer jag att sticka en som matchar vantarna.
Nu när jag är ”föräldraledig” så tänkte jag att jag skulle kunna hitta tid att göra lite experiment i vävstolen, men att hitta tid att sitta i vävstolen är svårare. Men så ikväll hände det, jag och maken hade planerat in en timme i vävstolen för mig. Det var så härligt! Kanske låter konstigt att vi har planerat det, men jag har svårt att göra saker borta från Nova som inte har direkt med henne att göra.
Målet är nu att väva ur det som sitter i vävstolen, en ylleväv som jag påbörjade i höstas innan allt jobbigt började. Senaste gången jag rörde den var dagen innan vi blev uppflugna med ambulans till NUS/Umeå.
Det är inte alls långt kvar att väva så snart kan jag börja på något nytt. Men det blir inget jätteprojekt, i alla fall inte till att börja med för jag räknar inte med några timmar åt gången i vävstolen. Det blir när Nova sover eller är med pappa.
(Föräldraledigt står inom citationstecken eftersom jag fortfarande vabbar, jag ser så fram emot att kunna börja min föräldraledighet eftersom det också skulle innebär att Novas lungor är så friska att hon inte behöver syrgas).
