”Sommarens första ros” – en ringsjal

Nu i sommar så ställde jag upp i min första vävtävling, ”Scandinavian Warp- and Scrap Makers Show Off”. Anmälningstiden var redan i december och då kändes det som eoner av tid fram till början av juni då jag senast skulle leverera en ”scrap” till sömmerska som jag är i team med.

Tävlingen startar

Just att tävlingen var en teamtävling var det som lockade mig, och jag hamnade i team med Helena ”VeryBerryStore”. Det var en till vävare i vårt team men hon drog sig ur på grund av tidsbrist.

Tävlingen började med att vi röstade fram fyra inspirationsbilder som vi tävlande skulle välja emellan, och därefter valde vi i vårt team en bild av en kvist med rosa blommor. Att välja gick fort men jag hade väv i vävstolen så det var först i vår som den var ledig.

Den här väven innebär en massa, första, för mig. Jag kallfärgade varpen, vävde i bindningen rosenkrans och inte minst det är första gången jag väver en ringsjal.

Färgning och vävning av sjalen

Jag började med att beställa garn, och ändra mig och så plockade jag fram andra garner ur mitt lager, så till slut blev det en blandning av nya och ”gamla” garner. När jag varpade kom jag på att jag ville ha en mörkare varp i kanterna och ljusare på mitten, så så fick det bli. Jag varpade fyra flätor, det är för att jag drar på med tyngder och då är det lättare med flera inte så breda flätor.

Varpen valde jag att kallfärga, och det fick ske i garaget. Jag använder en metod där man lägger det man vill färga i en sodablandning, där får den ligga i 30 minuter. Färgar gör jag med reaktivfärg som jag löser i vatten. Så jag la ut en stor bit byggplast och la ut varpflätorna dom den. Sedan var det bara att hälla på färgen där jag ville ha den. Sen gör jag en kokong av plasten, sen är det bara att vänta i 24 timmar. Därefter skölja, skölja, skölja…

När färgen är gjord är det bara vävningen kvar.

Bindningen jag valde var ”Rosenkransen” som är en kypertvariation på 8 skaft och trampor. När och hur den fick sitt namn vet jag inte men i dom vävböcker jag har heter den ”Rosenkransen”, ett passade namn. Den kräver att man har tungan rätt i mun när man man trampar vissa partier men man kommer snabbt in i det.

Till inslag valde jag lin, för det är ett material som jag gillar. Lin 16/1 finns också i en uppsjö av färger, vilket är bra eftersom jag ville få en ombreeffekt där färgen skulle gå från grått till rosa, gärna ganska skarpt rosa.

När jag var färdig skickade jag en bit till Helena som sydde två underbara klänningar av scarpen. Tyget jag vävt använde hon till framstycket till vuxenklänningen och till ärmar på barnklänningen. Hon sydde också flera lösa blommor som man kan använda för att piffa upp vilket plagg man vill.

Det färdiga resultatet

Så här fint blev det, det var ett kul projekt. Att det är första gången både för mig och för arrangörerna har märkts bakom kulisserna där det har ställts frågor som inte alltid har fått tydliga och klara svar. Vid tävlingar i framtiden kommer jag att ta med mig erfarenheten från denna och det kommer att göra det, om inte annat, smidigare för mig.

Kollaget jag gjorde för att presentera sjalen.
(Bilderna på Helena med barn är fotad av Johannes Berlin.)

Yarns and Barns – Ås

Yarns and Barns är ett minispinneri som drivs av en ekonomiskförening och ligger i Ås, Tängvägen 33, cirka en mil väster om Östersund.

Dom har öppet i spinneributiken sista lördagen kl 10-16 varje månad, och ibland lite oftare, bästa sättet att veta är att gilla dom på Facebook då information om öppettider kommer där.

Massa underbart garn!

Det som är ”häftigt” är att garnet man säljer är spunnet på plats i Ås och ullen är från lokala får. Dom har tre olika ullsorter som man spinner av det är jämtlandsull som är en korsning mellan merinofår och sveafår, ullen är supermjuk. Den andra är sveaull som något glansigare och krusig, den sista är gotlandsull som används för slitsyrkan i ett garn tillsammans med sveaull (Swen).

Yarns and Barns har flera olika garner, det är UllRika som är spunnet av Jämtlandsull och det finns från 1-trådigt till 3-trådigt. Eftersom Jämtlandsfåret finns både svarta och vita så finns det förutom vit och natursvart också två grå nyanser silver och granit.

Materialförpackningar till Vanten Lägdan och Mössan Rimfrost

Jag kunde inte låta bli att köpa med mig två materialförpackningar, jag är ett stort fan av materialförpackningar, jag kan köpa riktigt fina bara för att titta på. (Jag tittar nu på en materialförpackning med ”Knit like a Latvian” vantar som troligtvis aldrig kommer att stickas, men den är så fin).

Två härvor 1-trådig UllRika fick också följa med hem, jag planerar att sticka en sjal i vinter. Det var alldeles för längesen jag stickade en spetssjal.

Plåtbobbiner, så här gör du! (YouTube)

Dags för en ny film på YouTube, den här gången om Plåtbobbiner. Jag har använt mina ofta eftersom jag har vävt mycket mer ullgarn som kommer på härva. Det jag väver nu är också med ullgarn på härva så då passade jag på att spela in hur jag gör.

En notis: Jag lärde mig ”kant-kant-mitt-mitt” när jag gick på Väfskolan vid Högskolan i Borås, och om jag inte missminner mig så är det en teknik som används i Japan när man spolar sidentråd, tanken är att om tråden går av så har man i alla fall en chans att hitta den. (Tunna trådar kan skära in i tråden och därigenom försvinna ner i spolen.) På Väfskolan började den användas under arbetet med ”Tutankhamon garderob”.

Det är skillnad på trampuppknytning och trampuppknytning!

Som ni säkert har läst så har jag min stora Ulla Cyrus Vävstol uppställd just nu, istället för min Öxabäcks lilla som jag har vävt med under många år. Många saker är likadana men några skiljer sig, den största skillnaden är i min mening trampuppknytningen.

Öxabäcks Lilla

Detta system är det samma som används på Glimåkra vävstolar. Man använder Texsolv snören och vinkelsprintar. I original så har man både korta och långa snören, man fäster snöret runt en kort eller lång latta, slutligen fäster man snöret med en vinkelsprint under trampan.

Jag har vänt på det hela. Snörena sitter fast i tramporna och dom har en och samma längd. När jag gör trampuppknytning fäster jag snörena genom att trä snörena genom hålen på lattorna och fäster med en vinkelsprint, det är mycket enklare än att hålla på under tramporna.

När man ska göra trampuppknytningen behöver man sitta framifrån och det bästa är att göra den innan man har gjort framknytning då man slipper bråka med bomsnörena.

Ulla Cyrus vävstol

Ulla Cyrus vävstolen använder också korta och långa snören, dessa är klippta i exakt rätt längd och avslutas med metallring i ena änden. Lattorna har ringar istället för hål och snörena fästs först i en ring på en latta och därefter träs metallringen på en ten på trampan.

En liten detalj är också att man kan sitta bak i vävstolen vilket underlättar mycket när man ska jobba.

Jag vet också om vävare som gör hela trampuppknytningen utanför vävstolen innan. Det göra man genom att sätta fast snörena i lattorna liggade på ett bord, och sedan sätter man fast lattorna och trä på ringarna på tenen. Det är lättast om vävstolen har fritt hängande lattor, men funkar bra med vanliga lattor också.

För- och nackdelar

Det finns för- och nackdelar med allt. Ulla Cyrus systemet är betydligt snabbare än ”Lillas”, vilket är tacksamt då i alla fall jag med min vävstol har möjlighet att väva med 16 skaft och trampor, det är 256 snören, men det finns också vävstolar med 20 skaft och trampor, det är 400 snören. 400 är många snören, det vet jag av erfarenhet, men tror att man ska bosätta sig där, och när man ska resa sig upp vill man bosätta sig för benen har oftast somnat vid det laget.

Så nackdelar med Ulla Cyrus systemet, det gäller att vara super noga med att alla lattorna hänger horisontellt för om dom inte gör det blir skälet inte bra eftersom det inte går att justera med snörena som redan har sin längd. Med ”Lillas” system ställer du in varje snöre individuellt och då har du möjlighet att justera om någon latta är lite sned, och du kan också experimentera med att medvetet ha lattorna lite lutande uppåt, detta för att göra det mer lättrampad. Men detta att man måste justera varje snöre är också en nackdel det gör att det går långsammare än Ulla Cyrus systemet.

Jag skulle välja Ulla Cyrus systemet varje dag i veckan om jag var tvungen att välja mellan dessa två.

Föllinge Slöjd – Föllinge

Jag tänkte göra en serie med ”smultronställen” i Jämtland. Och jag börjar med ett ställe som jag har besökt många gånger, från min barndom till idag.

Föllinge Slöjd som ligger i Föllinge, Backvägen 2, 0645-10110.

Föllinge Slöjd är en förening som förutom att driva en slöjdbutik också har vävstuga och medlemsträffar under året.

Butiksdelen man kommer in i med presentartiklar, slöjd…

Butiken som har öppet, måndag – onsdag – fredag 11 – 16 (aktuellt juli 2020), säljer förutom slöjd, presenter, föllingeprodukter, och massa garn! Du hittar också böcker om olika byar, släkter och annat lokalt till Föllingebygden.

Massa härliga garner, låter er inte luras det här är bara en del av det som finns.

Jag brukar handla garn och Föllingeprodukter när jag är här. Det garn som oftast får följa med hem är ”Indiecita” 100% Alpacka garn från Naturgarn. Sen brukar jag passa på att kolla i hyllan för Föllingeprodukter eftersom man kan hitta produkter där som bara finns där, och bara i ett begränsat antal.

Så har ni vägarna förbi kan jag varmt rekommendera ett besök på Föllinge Slöjd! Här hittar ni deras Facebooksida.

(Någon gång i framtiden ska jag skriva om den stora klädproduktion dom hade på 70-talet då bygdens kvinnor vävde och sydde klänningar, kjolar, skjortor…)

Olata sockar

Det här är tävlingsockor, runda fyra i Sockmadness. Som synes blev jag inte klar innan rundan eller för den delen tävlingen var över.

Äntligen färdiga sockar!

Mönstret heter ”lacy not lazy socks” och är gjort av imawale imawale. Jag döpte mina till ”Olata sockar”, det var väl vitsigt! (Särskilt som det har tagit mig så lång tid att sticka dom).

Jag har stickat sockgarn, en tråd vit och den andra är självrandande, med långa partier av varje färg. Dom färdiga sockarna matchar nästa färgmässigt men inte helt.

Det är ett roligt mönster. Mönstret är en kombination av lyfta maskor, spetsstickning och flätstickning. Man stickar vartannat varv i en ljus färg och så i en mörk färg. Kanske att det var lite för lite kontrast mellan mina garner för sulans mönster inte blev så tydligt som jag kunde ha önskat.

När det självrandande garnet blev ljusare syntes mönstret inte lika bra längre.

Eftersom jag har stickat på dom under så lång tid så här jag stickat både här och där. Som i en biltvätt, det enda som ställde till problem var att jag var tvungen att köra fram bilen för polering och torkning.

Jag har också stickat på bussen, på lunchen. Och på bästa stället, ute i solen, helt underbart.

Ena hälen stickade jag färdigt i en biltvätt.

Varpning i uterummet

Vi bor varken stort eller litet, men ibland får man använd rum på ett sätt som kanske inte var tänkt från första början. När jag varpar så sker det i ett av två rum, uterummet när det är varmt utomhus, eller i vardagsrummet all annan tid.

Nu är det säsong för varpning i uterummet. Och det är skönt att sitta där och varpa, det är ljust och luftigt, bra med svängrum.

Uppsättningen är den samma oberoende av vilket rum som jag är i. Jag har min varpa, en bordsvarpa, som jag har stående på golvet. Jag har en stol som jag sitter på, och har också en till stol stående cirka 1 meter bort. Mellan stolarna har jag en grövre variant av ”tex-solv snöre” som jag använder som garnförare. På golvet står en hållare för garnrullar.

Det är egentligen bara varpan som tar plats när det inte används, det är så jag vill har det. Jag gillar när man kan använda samma redskap vid flera moment, eller kunna använda helt ”vanliga” saker.

Vad varpade jag då? Det som blev en provväv till en kund, halva väven med oblekt varp och andra halva med mörkgrått. Att prova olika färger i varpen i en provväv är både tidseffektivt och spännande. Inslagets färg kommer se helt olika ut beroende av färgen på varpen. Prova nästa gång du ska väva en provväv.

Boktips: Väv en väv av Malin Selander

Malin Selander har skrivit många vävböcker, dom första kom ut på 50-talet. Hon kanske är mest känd för sin ”Swatches”, fyra böcker med tygprover, en röd, en gul, en blå och en grön, dessa kan kosta uppemot 1500,- styck på antikvariat.

Jag hoppas så att någon ska skriva en bok om Malin och hennes skapande, den skulle jag köpa på direkten.

Men nu till boken ”Väv en väv”.

”Väv en väv”, publicerades 1986 av LTs förlag, ISBN 91-36-02169-5

Den innehåller en stor mängd vävar, det är allt från inredningstyger så som dukar, draperier, mattor, plädar… till tyger till kläder, väskor och halsdukar.

Det jag gillar med Malins vävar är att det är hur hon jobbar med färger och olika material som skiljer sig mycket från andra vävböcker. Hon vill också locka till eget skapande och skriver själv att det är första gången som hon skriver ut fabrikant och färgnummer på garnerna.

”I tidigare böcker har jag med vilja uteslutit de uppgifterna eftersom jag har den åsikten att man inte skall kopiera ”ordagrant” utan ”hitta på själv”.

Vävnotorna är enkla att läsa och Malin har skrivit en inledning till varje vävnota, den innehåller lite olika saker för dom olika vävarna. Det kan vara hur hon har tänkt runt material, färg, bindning, tekniska vävaspekter och/eller enkla förändringar man kan göra med trampning. Det känns som att syftet med dessa inledningarna är att ge vävaren möjligheten att göra väven till sin egen. Att Malin är vävlärare märks, det är pedagogiskt och tydligt.

Det lite rolig detalj med min bok är att jag har den efter Kerstin Bagge som satt i styrelsen för ”Riksvävarna” samtidigt som mig, Kerstin bodde i Örebro. Och i boken finns ett positiv i ett kuvert med texten ”Malins favoritbild ur boken Väv en Väv 1986”. Jag undrar hur den hamnade där, vad som är historien bakom det, och vad ska jag göra med det, kanske ska det vara på Länsmuseet i Örebro där resten av Malins Samlingar finns. Ska skriva upp det på göra listan: Kolla om dom är intresserade av det, vem vet?!

(Bilden längst upp föreställer duken ”Linjespel” och det är min favoritväv ur boken).

Sol ute, sol på varpen

Känns som jag jobbar med ytterligheter, från en väv i hellinne på fullbredd till en provväv i bomull och ull. Den senare känns väldigt lätt arbetad i jämförelse.

Jag har längtat hela vintern efter att kunna jobba med öppet fönster så jag kan känna vinden som blåser. Idag var det äntligen dags. Och solen som skiner in på varpen, det gör att jag mår så mycket bättre, det är osm att vinterns tunga täcke lättar något.

Det jag ska väva är en beställning så ni får hålla till godo med lite bilder på varpen, men jag kan lova att det blir snyggt!

En gigantisk daldräll

Efter att ha haft en vävstol med en vävbredd på 100 cm så är det häftigt att kunna den nya vävstolen kunna väva 150 cm. Så min vana trogen så köra jag fullt ut. Så första väven i vävstolen blev en hellinne daldräll med en bredd av 146 cm.

Vävning pågår.

Vävarna, det är totalt 3 stycken, är till Anders Knutsson och han skapar helt underbara målningar på dom. Det är spännande att få väva en daldräll där målet är att ha långa flotteringar och inte försöka avbinda dom. Och det är för att dom ska bli tavlor och inte bordsdukar.

Ett litet latmanstrick!

När jag hade gjort framknytning upptäckte jag en tråd som var lite slappare än dom andra, lösningen blev att sätta en papperstuss under just den tråden. Det funkade jättebra!

Så hur är det att väva så brett? Det kräver mer av kroppen, mer kraft för att kunna skyttla och att slå. Det är en teknik med allt. Nästa väv är smalare ska faktiskt bli skönt att få lite omväxling.

Innan vävarna skickades till New York och Anders dansade Nova en liten dans på en.