Etikett: dagblogg oktober 2022

Jag har nu i flera månader tänkt skriva ett inlägg om mitt nu städade vävrum. Men en av anledningarna är så dum, och det är säckarna på bilden som är fyllda av sånt som ska slängas, jag har inte åkt med dem på återvinningen. Jag har också samlat på mig lite mera som ska sorteras och slängas. Fast nu samlar jag på kartonger, det är bra att ha till jul och två födelsedagar som vi har framför oss.

Det ovanpå säckarna är en förvaring för presentpapper, och den ska fyllas med presentpapper, det blir nog lagom till jul då allt presentpapper ska fram.

Ja, det är lite stökigt just nu.

Idag gick jag runt i mitt lokala naturreservat, Tysjöarna. Det var en härlig höstdag. Det var många tankar som fick landa. När jag kom hem så gjorde jag först en lugn stretchning och så Yoga Nidra. Jag gör samma Yoga Nidra med Therése Furudal Hydén (Yoga Stories) varje dag och har gjort nu i över en vecka. Den är 21 minuter lång och jag vet fortfarande inte vad hon säger mellan minut 10 och 15, för då sover jag. Och så vaknar jag lagom till att hon säger att man ska börja röra på sig.

På bilden är det spången man går på i Tysjöarna, och när jag såg den framför mig så kände jag att den kan symbolisera livet. Ibland måste man gå i zigg-zagg men man kommer framåt.

Det var redan i somras när jag lyssnade på Marie Agerhälls sommarprogram som jag började fundera på det där med nyårslöften och att ha ett årets ord. Sen har det skvalpat runt i mitt huvud. Jag tänkte också att jag skulle vara lite förbered och inte sitta på nyårsafton eller andra januari.

Jag har haft ett årets ord tidigare och det har varit både bra och dåligt, det beror kanske på hur mycket man lägger in i det. Jag har kanske inte gjort så mycket med mitt ord utom att ha det med mig, i alla fall periodvis.

I år har jag ett slöjdbingo, det har varit kul att testa men jag känner inte att det ger den motivationen som jag hade önskat. Det har också blivit som talesättet ”Man överskattar oftast vad man kan åstadkomma på ett år, och underskattar vad man kan åstadkomma på tio år.” Det har blivit väldigt tydligt med min slöjdbingo.

Det jag har kommit på, och som jag har börjat jobba med är ett Skapandemanifest för 2023. Jag har börjat att skriva ner vad jag skulle vilja ha med, jag skulle vilja ha tre eller fem punkter. Jag funderar på att ha ett årets ord nästa år, kan vara dags att testa det igen.

Idag har jag varit med min mamma när hon fick cellgifter, och självklart hade jag med mig stickningen. Jag fortsätter att sticka på mysteriestickningen. Jag visar den på bild då det känns som att alla redan har sett del ett och även om du inte har det och tänker sticka så säger min stickning inte så mycket om slutresultatet. Det kan man inte tro men så är det, det är Westknit mkal i ett nötskal men tro man vet hur det ska bli men det gör man inte. Det är största delen av nöjet att sticka den.

Jag har nu officiellt döpt min sjal till polkagrisen. Sen får vi se om jag kommer att sticka på den denna julen eller om jag kommer att kunna använda den som sjal. Det är också ett mysterium.

Vid årets vävmässa var det också utgivning av en bok om Väfskolan, den är skapad av Åsa Haggren och Kazuyo Nomura. Jag kunde tyvärr in åka till vävmässan så jag har fått min bok med posten. Jag har varit med och skrivit ett kapitel. Det kommer ett boktips om boken.

Och jag tror att denna boken kom med det häftigaste tackkortet, eller vad sägs om en bit tyg som är en rekonstruktion av Tutankhamuns huvudduk. Den är vävd av Kazuyo 1999.

Jag gick på väfskolan 2003 – 2006 och då var Tutankhamun projektet nästan avslutat, det var i alla fall inget projekt som vi studenter var involverade i. Däremot jobbade Christina Rinaldo vidare och i alla fall en tidigare student.

När vi skulle väva finnväv så ville jag väva ett frimärke och då fick jag väva med ”Tutankhamun garn”. Jag har också sett utställningen ”Tutankhamuns garderob” på biblioteket i Alexandria, det var häftigt.

Det känns som att jag har stickat maniskt i flera veckor, det var nästa det enda jag tänkte på. Nu är den stickningen klar och jag har börjat på Westknits mysteriestickning och jag stickar långsamt, det har blivit några varv per dag, så kravlöst.

Det spelar också in att jag inte känner att jag har flyt i denna stickningen just nu. Jag skulle vilja sticka hela långa varv och det är det inte i denna stickningen just nu. Men det betyder inte att jag kommer att sluta och sticka på något annat, jag vill verkligen sticka denna sjalen. Målet är att den ska vara klar till jul, jag kallar den för polkagrisen. Jag älskar polkagrisar!

idag är det räkmackans dag, jag gillar räkmackor men det blev ingen för mig idag. Men det hindrade mig inte från att ha en riktigt bra lunch. Igår kväll kom jag på att jag skulle cykla till Tysjöarna och äta min lunch där. Tysjöarna är ett naturreservat som ligger bara några kilometer från där jag bor. Det är också ett av mina favoritställen att gå på.

Lunchen förberedde jag under frukosten och den bestod av lunchbakat äpple med kanel och honung, vaniljkvarg och te. Det var helt underbart att sitta i ett av fågeltornen och titta ut över den helt lugna sjön och bara njuta av lugnet och andas in höstluften.

Det både ger och tar energi att göra denna typen av turer, idag kände jag att det gav mer på pluskontot än på minuskontot. Det är det viktiga.

Idag har jag maskat av den sista maskan på tröjan, och fäst några trådar. Nu ska den få bada, det blir nog i helgen.

Jag har också lagt upp en ny stickning, Westknits mysteriestickning 2022. Denna stickningen börjar med att man ska lägga upp tre maskor och så sticka en lång i-cord. Så började mysteriestickningen 2020, men där slutar likheterna. Utan att spoila för mycket så kan jag skriva att ledtråd ett innehåller både uppläggningar och avmaskningar.

Man kan se det som att jag ligger en vecka efter, men det känns jobbigt att tänka så, så jag tänker att stickning är ett hantverk som jag gör helt på mina egna premisser. Det är ett hantverk som jag försöker att hålla så prestigelöst som möjligt, jag stickar inte på beställning, jag stickar det jag känner för och det jag vill. Det innebär också att jag ibland sätter egna deadlines och anmäler mig till teststickningar, men det är för att jag vill och tycker att det är kul just då.

Tre centimeter, det är vad som är kvar innan tröjan är klar, tre centimeter resår. Och det ska jag sticka imorgon. Jag tror att denna tröjan är någon form av personligt rekord, en tröja på 2,5 vecka, det har inte hänt innan. Nu blev jag nojig, bara för att jag skrev det så lär jag ju bryta armen imorgon så jag inte kan avsluta den. Men jag får leva lite farligt och låta det stå kvar.

Och sen när den är klar, då är det dags för uppläggning av Westknits mkal, och då kan jag sluta tjata om att jag snart ska lägga upp den. Det blir skönt för alla inblandade.

Det kändes som jag aldrig skulle bli klar med första ärmen, särskilt eftersom jag repade upp stora delar av den första gången jag stickade.

Men nu är den klar och den blev bra. Längden blev bra och mudden blev bra. Det blev helt enkelt en bra ärm. Nu har jag startat på ärm två, än så länge har jag kommit ungefär två centimeter, men det känns så bra. Det känns som nu är det nerförsbacke, mindre en ärm kvar innan tröjan är klar.

I vanliga fall är det i detta läget som jag börjar planera för nästa projekt, det är som inbyggt. Så är det denna gången också men jag har ett nytt projekt som jag ska lägga upp. Det betyder att jag behöver hindra mig själv från att leta mönster och beställa garn. Det finns så många fina mönster och garner.