Mellan 2013 och 2020 vävde jag målarduk till konstnären Anders Knutsson. Anders är ursprungligen från Skåne men bor sedan slutet av 1960-talet i USA där han är verksam som konstnär.
Att arbeta för en konstnär var otroligt givande och spännande. Här är några bilder på vävar och tavlorna när Anders har gjort konst av dem.
2019 var jag med på Market Art fair på Liljevalchs och vävde. Detta för att knyta ihop Anders målningar med de handvävda dukarna. Det var en otroligt roliga helg, jag fick göra något jag älskar! Att prata vävning!
Min lilla Öxabäcks vävstol bredvid en av Andres stora målningar, duken vävd i droppdräll.
Länkar:
Anders Knutsson – han har en hemsida med många bilder på hans konst, och kontaktuppgifter.
Mina blogginlägg om vävar till Anders hittar du Här
Efter att ha haft en vävstol med en vävbredd på 100 cm så är det häftigt att kunna den nya vävstolen kunna väva 150 cm. Så min vana trogen så köra jag fullt ut. Så första väven i vävstolen blev en hellinne daldräll med en bredd av 146 cm.
Vävning pågår.
Vävarna, det är totalt 3 stycken, är till Anders Knutsson och han skapar helt underbara målningar på dom. Det är spännande att få väva en daldräll där målet är att ha långa flotteringar och inte försöka avbinda dom. Och det är för att dom ska bli tavlor och inte bordsdukar.
Ett litet latmanstrick!
När jag hade gjort framknytning upptäckte jag en tråd som var lite slappare än dom andra, lösningen blev att sätta en papperstuss under just den tråden. Det funkade jättebra!
Så hur är det att väva så brett? Det kräver mer av kroppen, mer kraft för att kunna skyttla och att slå. Det är en teknik med allt. Nästa väv är smalare ska faktiskt bli skönt att få lite omväxling.
Innan vävarna skickades till New York och Anders dansade Nova en liten dans på en.
Tänk att 10-talet är över och vi nu är 20-talet här, hur gick det till? Det känns som att det har gått så fort. Och det har hänt så mycket, det största som hänt är Nova, som alldeles snart fyller 3 år. Det har också varit roliga och givande beställningar och utställningar.
Jag laddar i det solljus som visar sig under januari.
Så här efter nyår ser jag många bingoplattor och listor på sånt man planerar att göra under året. Det har jag inte gjort, mitt stora mål för 2020 är att hitta flow, mycket av det försvann under neoresan med Nova under våren 2017 och jag vill hitta tillbaka till det.
Just nu skriver och skissar jag alla idéer jag har så får vi se vad som blir verklighet. Jag har några beställningar jag vet om, några som jag hoppas är på G och så vill jag väva några saker för jag tror att dom kommer bli så bra.
Min favoritskyttel len som silke.
Just nu i vävstolen har jag målarduk till Anders, om allt går som det ska kommer målningarna att visas i Stockholm i vår, men mer om det när det närmar sig.
Det är fösta gången som jag väver så brett, 146 cm, i hellinne. Det kräver mera styrka och än har jag inte hittat samma rytm som när jag väver smalt, men det kommer som med allt annat man tränar på.
(När vi var ute och såg pärlemormolnen på första bilden så sken månen ganska starkt och Novas stora fundering var, ”Var är solen?”. Hon och momma hade precis pratat mycket om solen och månen så det var det som var hennes fokus.)
Då var 2018 över, ett helt år, 12 månader, 365 dagar, oj vad fort det har gått! Jag har varit hemma med Nova hela 2018, först vabbade jag och därefter föräldraledig. Oj vad det har hänt mycket med henne, januari förra året kröp hon inte och nu springer hon. Hennes personlighet som växer varje dag, min glada, envisa, nyfikna dotter.
Under tiden jag vabbade var jag mer eller mindre helt kreativt blockerad. Nova var också ganska vårdkrävande, särskilt under nätterna, så all energi gick till det. Jag försökte vara med i ”Sock Madness” sockstickartävlingen på ravelry, jag hann färdigt två par.
Sockarna ”Black Berry” omgång 1, av Sock madness 2018.
Hösten har gått åt till att hitta tillbaka, och helt tillbaka är jag inte men jag har gjort en start. Men några saker har blivit klara eller påbörjade.
Jag och Katarina, Varpverket, vid överlämningen av bårtäcket ”Kyanit” i Lugnviks kyrkan.
Den största är överlämningen av bårtäcket till Östersundsförsamling, det är det tredje och kommer att brukas i Lugnviks, Odensala och Gamla Kyrkan. Täcket är vävt i diamantkypert och bården i en åttaskaftad kypert jag har ritat själv.
En av målardukarna till Anders i vävstolen.
Jag har också vävt målarduk till Anders, bilderna jag har fått sett ser fantastiska ut. Som vanligt hoppas jag att jag får ser dom i verkliga livet, kanske blir det i vår då han ska vara med på Market Fair på Liljevalchs i Stockholm.
Sen har jag vävt några provvävar som jag hoppas kunna dela med mig under nästa år.
Privat har jag stickat lite, klappat en massa tyg som jag hoppas sy av någon dag. Jag var med i en BOM club så jag har sytt ganska mycket ”English Paper Pieces”, men det är mycket kvar innan det är klart.
Jag syr på en av stjärnorna i BOM cluben jag var med i.
Jag ser fram emot 2019, dom kommer säkert att hända många roliga saker, några vet jag om idag, andra har jag ingen aning om.
Just nu håller jag på med vävuppsättningen av den oblekta varpen. Jag både gillar och inte gillar uppsättningsdelen av vävningen. När jag bara vill börja väva så kan det kännas jobbigt att veta att det är många timmar innan det är dags att slå in det första inslaget. Idag så vet jag oftast hur lång tid en uppsättning kommer att ta, det var värre när jag började att väva och hade lite orealistiska tankar på hur lång tid det skulle ta.
Då var starten gjord!
Den här varpen ska solvas i partier, det är ett ganska långt parti, 166 trådar för att vara exakt. Mönstret jag ska väva kräver sex skaft. När jag solvar i partier så är jag väldigt systematisk för att det inte ska bli fel. Det gäller att hålla tungan rätt i munn.
Den mekaniska skedkroken har en krok längs upp som gör att den hänger kvar i skeden där jag har lämnat den.
När jag skedar använder mig av en mekanisk skedkrok, det är ett av mina favoritverktyg, den fungerar super på lite tätare skedar. Den mekaniska skedkroken byter rör själv, här kan du se en film jag spelat in som finns på YouTube.
Jag tömde vävstolen i fredags och nu är det snart dags för pådragning av nästa varp. Den här varpen är av oblekt lin i 16/2, jag gillar oblekt lin, känslan av det, glansen som är helt fantastisk. Min absolut favorit är gyllenblekt, men man kan inte använda det till allt, eller varför inte.
När man varpar oblekt lin så dammar det rätt mycket, det syns om inte annat i handen som håller trådarna. Ett fint damm lägger sig på fingrarna, jag gillar det, att det efterlämnar sig något på mig.
Varpen red i en redkam
Läsåret 2002-2003 gick jag på Sätergläntan, Väv år 2, det var första gången jag träffade på en redkam. Jag var frälst direkt och har använt det sen dess. Jag använder en redkam från AK snickeri, det finns många varianter runt om i världen och för all del även i Sverige. Jag har provat både att ha redkammen i slagbommen och på bakre sträckbommen, och jag tycker att det blir bäst med redkammen i slagbommen.
Min vävstol som är redo för pådragning.
Jag jobbar oftast på kvällen och det blir en eller någon timme per dag, så igår förberedde jag allt för pådragningen. Just nu använder jag mig av min man för att dra på, jag håller och han ”vevar”. Jag har tidigare använt mig av pådragningsknekt och jag har en ”best friend” i bitar redo att byggas ihop. Trots att jag har dragit på massa meter med pådragningsknekt så är jag inte helt kompis med den. Jag är väldigt sugen på att montera ihop min ”best friend” för att testa den, skulle vara skönt att kunna dra på själv, då skulle jag kunna göra det även om jag får tid på dagen när Nova sover.
