Tänk att det snart är 4 år sen jag och Mattias fick flyga ambulansflyg till Umeå och kom hem efter 4 månader (2 månader i Umeå och 2 månader i Östersund) med en liten Nova. Jag har skrivit lite om det i det här inlägget: En av världens prematurer, det inlägget skrev jag 2018, och det har hänt ”några” saker sen dess.
Som att säga hejdå till syrgasen och att sedan skicka tillbaka alla tuberna, det var en härlig dag. Men det var lite jobbigt att skicka tillbaka saturationsmätare, trots att jag ville slänga ut den genom ett fönster titt som tätt var den en säkerhet. Så hejdå till ”Bitmosen” och tuberna.
(Att jag efter den perioden fortfarande helst sover på höger sida och längst ut på kanten på sängen, det är något jag jobbar på att träna bort. Det hade varit lättare att träna bort om jag inte just nu har en 3-åring som verkar ägna natten åt att försöka trycka mig ur sängen.)
Något annat som vi har sagt hejdå till, är inhalationer. Nova har periodvis, månader itaget, stått på regelbundna inhalationer, upp till fyra gånger per dag. Förra julen (2019) var vi inlagda över jul då Nova fick en dubbelsidig lunginflammation och vi var inlagda 10 dagar, var av 1,5 dygn på IVA. Det var superjobbigt och jag vet inte vad jag ska säga. Men det som var positivt var att man konstaterade att hon inte har förkylningsastma eller astma för den delen och därför inte behöver inhalera. Så hejdå till inhalationerna. (Vi har tillfälligt sagt ”Välkomna tillbaka” för att se om dom kan hjälpa när Nova har hosta vid förkylning).
Idag är Nova 3,5 år korr, hon blir 4 år okorr. den 1 februari. Att hon fyller fyra i februari är något som hon är mycket medveten om och pratar ofta om. Det är svårt att skriva om Novas utveckling, vad vi vet nu är att hon på dom flesta områden är precis där hon ska var utvecklingsmässigt, men att hon också har områden och då motoriska där hon ligger efter. Hon följs därför av sjukgymnast och av ortoped.
Det har som sagt gått snart 3,5 år sedan vi blev utskrivna från sjukhuset. Det skulle vara fel att säga att jag inte bär med mig det varje dag. Vissa saker har förändrats, jag är inte lika stresstålig länge. Att prata om vår neo-resa går vissa dagar jättebra och andra gånger känns det bara jobbigt, alla minnen som kommer tillbaka.
Vill du läsa mer om prematurer kan jag rekommendera ”Prematurförbundets hemsida” och ”Lilla barnets fond”.