Jag har prenumererat på Vävmagasinet till och från de senaste 20 år men de senaste år har jag varit en lojal prenumererat. Det finns flera anledningar till det. Jag gillar Vävmagasinet, jag gillar blandningen i tidningen. Jag blev därför förvånad när jag fångade upp att detta nummer rörde upp så många känslor.
Detta nummer skiljer sig en hel del från tidigare nummer då temat för detta nummer ”Texter om textur i textil” tar upp 55 sidor av tidningens totalt 68 sidor, alltså 80% av tidningen.
Vad används då dessa 55 sidor till? Jo, till att ge 12 stycken vävare utrymme att skriva om textur. Är det intressant? Ja, det är är det. Det som jag tycker gör texterna ännu mer intressanta är att det är vävarna själva som har skrivit. Det är deras ord och i de flesta fallen har de också tagit bilderna.
Vävmagasinet skulle inte vara Vävmagasinet utan vävnotor och det får man också i detta numret fem stycken, men inte på det sättet vi har blivit vana vid. Det är samma variation av vävar som det brukar vara, men de är sprida i tidningen och hänger ihop med den vävare som skrivit och gjort vävnotan.
Det är också en intressant text ”Plagiat eller inspiration – vart går gränsen”, det känns som det aldrig kan bli för många texter om det. Texter som denna behövs för att väcka tanken hos alla som skapar.
Jag gillade verkligen detta numret av Vävmagasinet, det har varit så inspirerande att läsa.