Jag pratade med min syster idag om hur vi hanterar tuffa tider, och det visade sig att vissa saker är lika. Det är att vi upprepar att läsa böcker eller lyssna på samma skiva/artist.
När min pappa fick sin prostatacancerdiagnos 2011 läste jag ”The Twilight saga”. Inte en gång, inte två jag tror att under några månader läste och lyssnade på hela den serien tio gånger i rad. Det var det enda jag kunde läsa eller lyssna på, och nej den blir inte bättre för varje genomlyssning, det blev min snuttefilt under den perioden.
De senaste två åren, från att pappas vård gick över till palliativ vård till mammas cancer som pågår just nu, har jag inte varit så fast i en serie. Jag har läst många böcker för andra eller tredje gången, till och med en fjärde gång. Det jag har märk är att sen i somras är att jag känner ett större och större behov av att vara aktiv. Jag känner också att jag väljer stickningsprojekt som inte är allt för avancerade, Westknits mkal kvalificerar egentligen inte in och det märker jag också för det känns inte lika kul som tidigare år.
Jag har av olika anledningar beställt garn inte inte mindre än fyra projekt så jag inte behöver ha något uppehåll mellan dem. Det känns bra. När jag har garnet kommer jag att märka upp det så att det blir lätt att köra igång när det är dags.